Amir Chamdin om "Cornelis"

11 November 2010 | 11:50

Amir Chamdin om "Cornelis"

MovieZine har träffat Amir Chamdin, regissören till "Cornelis". Chamdin som själv har musikalisk bakgrund berättar om sin biografi om en av Sveriges mest folkkära trubadurer.

Filmen om Cornelis Wreeswijk var inget beställningsprojekt utan bygger på en idé som Amir Chamdin fick för över fem år sedan. Tillsammans med producenten Martina Stöhr drev han arbetet långt innan det stod klart att Hans-Erik Dyvik Husby - alias Hank von Helvete från Turbonegro - skulle axla titelrollen.

Vi gjorde en ganska gedigen casting, i både Sverige, Norge, Danmark och Island, faktiskt. Både med musiker och skådisar. Jag var ganska fast besluten om att ha en skådis, för jag tänkte att det är för svårt för en musiker att ta sig an det här. Men jag har ju sett Turbonegro live och vet att Hans-Erik, eller Hank som han då hette, hans stora grej var ju att han pratade mellan låtarna, han hade publiken helt i sin hand. Han skämtade och höll på, det kunde gå flera minuter... Någonting som ju Cornelis också gjorde, han hade den där auran. Så när jag senare såg Hans-Erik i tidningen så var det: "Jag måste åka och provfilma honom!"

Hans-Erik Dyvik Husby hade tidigare varit med i en bejublad, norsk uppsättning av "Jesus Christ Superstar", men att spela en sådan tung (ursäkta ordvitsen) huvudroll i en långfilmsproduktion var obekant för honom. Amir flög till Oslo för att pitcha.

Jag tror inte att han riktigt fattade varför jag var där. "Vaddå provfilma? Vaddå för film? Gör du film?" Men den stora grejen med Hans-Erik var att han inte härmade Cornelis, utan jag kände direkt att han hittade en sorts äkthet.  Jag gav honom manuset att läsa, inga böcker eller så, och så anordnade jag ganska tidigt ett möte mellan honom och Jack Wreeswijk. Så han fick Jack nästan som en mentor, han kunde ringa honom och fråga grejer.

 Jack kunde säga: "Nu är du kusligt lik, när du håller cigaretten så där", till exempel. "Jaha, ok, då kanske jag behåller det här". Att han sedan gick upp tjugofem kilo är ju något han gjorde för att hitta sin roll, för att hitta Cornelis. Nu är vi Cornelis, nu lever vi Cornelis. Sen tror jag att det var tufft för honom många gånger, för det ligger så nära hans egna jobbiga förflutna.

Ja, det finns ju många likheter mellan dem två. En sak som slog mig när jag såg filmen var att han var ännu mer porträttlik som den gamle Cornelis. Då blev det nästan kusligt.

Ja, jag vet! Han blev en helt annan karaktär. Det är ju också det bökiga med att göra en sådan här film, som skildrar en epok, samtidigt som det ska vara olika frisyrer, linser och så vidare. Vi gjorde så att vi började med det "lurviga sjuttiotalet", sedan sextiotalet, för att avsluta med åttiotalet. Också för att det är det svåraste för en skådis, att skildra en gammal man. Jag ville heller inte använda mig av peruker, så vi klippte håret och höll på. Men vid det laget hade Hans-Erik hittat Cornelis så pass väl, han anammade det. Jag tycker att han har gjort ett fantastiskt jobb just med den sista delen av hans liv. Han blir verkligen en gammal man.

Amir berättar att det är just den gamle Cornelis, den sista perioden av dennes liv, som har berört honom starkast. Tidigt i processen var också tanken att endast skildra trubadurens åttiotal, kanske de tre sista åren i hans liv.

Men sedan upptäckte jag att jag själv verkligen ville se en film om det här andra också. Man kan ju göra det enkelt för sig som regissör och säga att jag gör bara en vecka i den här personens liv, och sedan matar man på med den veckan. Men jag insåg att det blir för lätt, vi måste liksom, tyvärr, göra det andra för att förstå den här veckan på slutet. Jag kommer inte att förstå den om jag inte först ha fått sett lite av det här, lite av det här, resan dit.

Biopics" är inte en vanligt förekommande genre i Sverige, särskilt inte om man jämför med den rika tradition som finns i USA av att göra film på historiska personligheter. Det är förmodligen ingen vild gissning att "Cornelis" till ytan kommer att jämföras med amerikanska produktioner som Johnny Cash-biografin "Walk the Line". Att det skulle råda brist på intressanta, svenska musiker att skildra på duken kan knappast vara en orsak till att så få porträtt av det slaget görs här.

Jag tänker på Lasse Lucidor, Bellman...

Exakt, det finns hur många som helst. Och även politiker, journalister... Jag tror att det här kanske är en brytpunkt. Nu gör jag den här filmen, och om man märker att folk vill se det så kanske det kommer fler sådana filmer. Jag tror det, för jag som svensk vill liksom se min historia i Sverige. Jag är född här, vill kunna säga: "Det här är min historia". Och jag tror att fler vill säga det också. "Det här är min historia, det är det här jag kommer ifrån".

Sedan är det väl också så att det har funnits en kultur i filmsverige av att regissören ska skriva sina egna idéer, att det ska vara originellt och inte handla om riktiga personer. En sorts oskriven lag, kanske.

Din egen bild av Cornelis måste ju rimligtvis ha fördjupats, kanske förändrats, under arbetet med den här filmen. Känner du att du har kommit närmre en förståelse av honom, att du har bättre koll nu på vem han var?

Det börjar ju med att man måste ta bort sin respekt för det hela. Jag kände ju med manuset, skrivet av Antonia Pyk, att det här är en film jag vill berätta. Då kontaktade jag Jack Wreeswijk. Innan det hade jag inte pratat med någon i Cornelis närhet, eftersom jag ville berätta en egen historia. Om den här människan bredvid musiken. Men när Jack kom in så fick jag bilden av farsan Cornelis, och då lärde jag känna honom lite mer.

Det var några grejer som jag ganska snabbt förstod, till exempel att det inte fanns några bilder eller filmer på Cornelis där han ragglar omkring full på stan, den här klyschan av honom. Den finns inte. Och så började jag inse att så mycket musik och så många plattor som han har släppt... Han kan inte ha varit full och jobbig hela tiden.

Nej, det är ju en enorm produktivitet, med över fyrahundra visor och så vidare...

Det är liksom James Brown-nivå, det är inte många som klarar det. Men när man pratade med Jack kunde han säga: "Den här delen känns ju väldigt bra, så här var det" eller: "Under den här perioden hände ju det här också", och då kunde jag gå tillbaka och skriva om någon scen. Helt plötsligt kände man: "Känner jag den här Cornelis egentligen"? Och nu efteråt känner jag nog att jag inte riktigt gör det, att ingen gjorde det. Det finns många olika sidor av honom, och jag har valt den här ensamma sidan, den har varit stark för mig.

Det tilltalar mig i andra filmer också, den här ensamme mannen mot världen. Och jag upplever honom faktiskt så. Han hade många bekanta, men jag tror inte det var någon som riktigt kände honom, in på skinnet. Jag tror han ville ha det så, att prata genom musiken eller poesin.

Cornelis" tecknar ett brett porträtt av den mytomspunne vissångaren, och de mörkare sidorna av hans liv och personlighet lämnas följaktligen inte utanför bilden. Många känner till att Cornelis drack mycket i omgångar, men hans periodvisa amfetaminmissbruk är kanske inte lika välförankrat i allmänmedvetandet. Amir är noga med att peka på att bilden av Cornelis inte på något sätt är svartvit, att en simpel orsak och verkan-modell inte räcker till för att förklara vare sig hans personliga demoner eller höga arbetskapacitet. En annan törstig vissångare från samma period var Fred Åkerström, och även han gör ett framträdande i filmen.

David Dencik som Fred Åkerström, det var något som du visste med dig tidigt? Jag minns att jag, när jag såg trailern, kände att "Jaha, där satt den. Så skulle det vara".

Jag träffade ju David under inspelningen av "Lasermannen", där jag själv hade en liten roll, och vi fick en väldigt bra kontakt. Jag tycker att han är en fantastisk skådespelare, av högsta rang. Jag skulle kunna jobba ihop med honom på vad som helst. Ganska tidigt såg jag också en likhet i utseendet, när man fick med en peruk. "Det är ju David! Kan det vara..." Så jag kontaktade honom väldigt tidigt för en provfilmning och jag kände direkt: "Ah! Nu är Fred klar."

Det var rätt skönt, för när sedan Hans-Erik kom in i projektet så omgärdade vi honom med riktigt bra skådisar, så att det blev en ensemble av människor, en dynamik. Det jag upptäckte just med att Hans-Erik träffade David var att det blev en konstig humor, Hans-Erik är så avslappnad på något sätt, med på allt. Så då kunde skådespelarna blomma och ta ut svängarna lite mer.

Jag är medveten om att karaktärerna i min film är förstärkta, i och med att de är med så pass kort tid så måste jag ju ta i. Sedan betyder ju inte det att det är hela sanningen om Fred Åkerström som jag visar utan han är ju faktiskt där för att hjälpa Cornelis i historien.

Sedan skulle man ju gärna se en film om bara Fred Åkerström, I David Denciks karaktär. Och Anders Burman, vare sig det är Johan Glans eller inte, borde också få en egen film. Vad han har gjort för svensk musik, alla dessa artister som har varit inne i hans studio... Han har åkt runt i hela världen och träffat alltifrån The Doors till Quincy Jones. Det är en kulturskatt.

Vid sidan av långfilmsskapandet och musiken är Amir Chamdin också i högsta grad verksam som reklam- och musikvideoregissör, en hyllad sådan. Att växla mellan de olika framställningsformerna passar honom utmärkt.

Jag vill inte kompromissa med filmidéer, och i och med reklamfilmen får jag hela tiden testa den nyaste utrustningen, träffa mycket bra människor. Långfilmsidéerna blir inte pengaberoende på samma sätt, man börjar inte med: "Det är här en film som kommer att tjäna en massa pengar." I min önskevärld är det hellre: "Det här är en film jag vill se".

Och mer film blir det, nu är det ju för tidigt men i början på nästa år så kanske man börjar med något, man får se. Sedan är det ju många idéer som folk inte känner till eftersom de inte blir av heller (skratt). Jag är glad att jag har gjort två filmer, jag hoppas jag får göra fler.

Det finns en scen i filmen, jag tror att det är första gången man får se Cornelis spela live, och han kör "Slusk-blues", som vad gäller energin verkligen fick mig att tänka på de första låtarna på "Mean Streets"-skivan (Amir Chamdins musikprojekt tillsammans med Nicke Andersson från "The Hellacopters")...

Haha, det hör ihop. Plus att filmen "Mean Streets" har varit en väldigt stor inspiration för "Cornelis", hur de har filmat den. Mycket oljussatt, vidvinkellinser. Jag är inte hemlig med vad jag blir inspirerad av, jag älskar ju de där filmerna. Scorsese överhuvudtaget, jag tycker han lyckas komma ut med en film varje år och det känns som en stor ära att gå på bio och se en film av honom, vad han har hittat på.

Det visuella uttrycket men också hur Scorsese lyckas blanda musik med filmerna. Som i "The Departed", hur han lyckas berätta med rätt musik i varje scen. Tempot, klippningen. Klipparen Thelma Schoonmaker som har varit med honom i alla år... Jag blir fascinerad av det.

Man är ju lite filmnörd, eller mycket filmnörd, ända sedan jag var liten. Innan jag började göra musik så var det: "Vad ska jag göra med mitt liv?" Jag visste ju att jag någonstans ville hålla på med bildberättande, film. Så halkade man nästan in på musiken, men sedan när jag kom på att jag ville hålla på med film så hade jag snappat upp allt som har med musikvideos, och filmande att göra. Klippning, timing, tempo, dramaturgi, det finns ju en dramaturgi i låtar också. Någonstans hör det där ihop, och det är därför man fascineras så mycket av de här regissörerna, som Kubrick eller Scorsese, som jobbar mycket med musiken i filmerna. Hur den är en del av berättandet.

Nu kommer jag ifrån ämnet lite, men Apropå Infinite Mass-tiden så finns det ju obehagliga paralleller från den perioden till dagens poliska klimat, och med det som har hänt i Malmö...

Det finns paralleller till idag, absolut. Jag tror däremot att ungdomar idag, eller folk i allmänhet, är mycket bättre på att kommunicera. Det som hände i början av nittiotalet kändes så lamslaget, folk reagerar och tar mycket mer initiativ nu. Och det är ju väldigt positivt, så var det inte då. Däremot, med just Cornelis, så kan jag känna att det finns ett intresse för honom just för att han faktiskt sa vad han tyckte och tänkte, vare sig det var bra eller dåligt. Det kan jag ibland sakna idag bland politiker eller makthavare i media. Att man inte säger vad man tycker.

"Att tysta ned obekväma ämnen eller vända kappan efter vinden och ägna sig åt röstfiskeri istället för att delta i debatten tror Amir är helt fel väg att gå, och han efterlyser nutida representanter för den ärlighet och rättframhet som Cornelis Wreeswijk stod för."

Jag vill se någon som Cornelis, som vågar säga vad han tycker, och gör bort sig ibland. Det är en snubbe jag skulle rösta på.