Tim Blake Nelson, skön skådespelare som skrivit och regisserat den här filmen, har svängt ihop en underhållande mörk liten thrillerkomedi som inte rättvist kan anklagas för att vara förutsägbar.

Rent tekniskt finns väldigt lite att klaga på, snyggt filmat, bra klippt, trevligt med inslag av musik, det är bara (och det är inte så bara) distansen till objektet som saknas.

Det lät så bra på pappret. Josh Brolin som prisjägare med våldsamt förflutet och hämndbegär i westernmiljö, uppbackad av (inte enbart men dock några) andra intressanta skådespelare. Vad kan gå fel? Bara man lägger manken till — det mesta.

Jag funderade på budgeten. Tänkte att med mer pengar hade man haft råd med dyrare, mer välkända skådespelare, mer promotion, större spridning. Den hade setts av fler. Men hade det blivit en bättre film? Troligtvis inte, ”Unthinkable” blir starkare av att kunna flyga en liten bit under radarn.

Dolph Lundgren har en av rollerna i Sylvester Stallones ”The Expendables” och MovieZine tog ett snack med honom inför DVD-släppet.

Jag hade fått för mig att ”Gudar och människor” var en dokumentär. Det stämde föga. Dock finns det spår av sanning i tron, ty historien är baserad på verkliga händelser, är filmad på ett närmast dokumentärt vis och realismen är, precis som dramatiken, stark.

Sent 90-tal, eller möjligen tidigt 2000-tal innan den nosade sig till mig, förgyllde Chris Morris min värld med ”Brass Eye”, en fejkdokumentär humorserie som satiriserade undersökande journalistikprogram som har sina svenska motsvarigheter i exempelvis ”Striptease” och ”Uppdrag Granskning”. ”Four Lions” är hans första långfilm och som ett fan av Morris vågade satir och utmanande humor blev jag inte besviken.

”Igelkotten” är baserad på den hyllade franska romanen ”Igelkottens elegans”. Elegans är också ett passande ord för den här lilla fina filmen som tyvärr och typiskt nog inte kommer få den spridning den förtjänar. Jag har en känsla av att den skulle kunna göra världen till en aningen bättre plats.

När Robert Rodriguez och Quentin Tarantino släppte sitt gemensamma ”Grindhouse”-projekt, medföljde som bekant några fejkade trailers, skapade för skojs skull av flera olika regissörer, för att skapa en komplett grindhousekänsla såsom den upplevdes på drive-in-biografer i USA när det begav sig. ”Machete”, signerad Robert Rodriguez själv, var en av de populäraste och tidigt skallade ropen för att den skulle bli film. Rodriguez lyssnade. Vilket är glädjande, även om jag önskar han hade följt klassiskt grindhouse mer troget.

Här är den, filmen där Kevin Smith för första gången regisserar någon annans manus. Det är kul att han testar någonting nytt, utmanar sig själv, men jag skulle önska att han hade valt ett bättre ställe att börja på.

Osökt förs mina tankar till Neil Gaimans klassiska serietidning ”Sandman”, specifikt ett kapitel döpt till ”24 Hours”. I det numret blir en grupp främlingar på ett matställe terroriserade av ett övernaturligt väsen och, ja, ungefär där slutar väl likheterna gällande såväl historien som kvalitén.

Jag vill minnas en hel del surr om Oscars när ”The Messenger” hade premiär i sitt hemland, även utöver de två guldgubbar (bästa manliga biroll för Woody Harrelson och bästa manus) den nominerades till. Vad hände här? Direkt till DVD. Sorgligt öde för ett drama som förtjänar mer, mycket mer.

Det börjar med onödigt våld och otäck död, fortsätter likadant, i en historia om hämnd för en man som har förlorat allt, en lågmäld sak med brister som träffar rätt avsevärt oftare än fel.

Jag är väldigt förtjust i Romeros originaltrilogi och tyckte att 2005 års ”Land of the Dead” var en rejält bättre film väntat. Så förväntningarna på ”Survival of the Dead” var, trots den på sin höjd dugliga som kom emellan, ganska höga. Sorgligt att behöva berätta, det här är ett fall där dylika förväntningar inte infrias.