Katherine Heigl spelar prisjägare på borgensfirma på jakt efter en mordmisstänkt polis som råkar vara hennes gamla tonårskärlek. För den som av outgrundlig anledning fortfarande är intresserad kan varning om brist på tempo, spänning och allt vad komisk tajming heter utfärdas.

Allt fler svenska regissörer slår igenom utomlands och gör film i Hollywood, samtidigt som unga talanger slår igenom här hemma och gör stark kvalitetsfilm om allt från lesbisk kärlek till kriminella barn. Colin Nutley & co hamnar i skuggan av rampljuset från en ny elit svenska regissörer.

Sitges Film Festival – Kevin Smith gör sin debut i skräckgenren och bevisar återigen att han, trots en del ojämnt alster i bagaget, är en av Hollywoods mest intressanta regissörer. Filmen försvinner stundtals i omotiverad actionfars och slarvar bort en del duktiga skådespelare men här finns den svidande ironi och politiska satir som Smith så mästerligt behärskar.

Kärlek på film är ett aldrig sinande tema. Klassiska kostymdramer kan få ha lämnat plats åt robotar och utomjordingar, men kärlekshistorien i en film är en näst intill obligatorisk ingrediens – vare sig det handlar om jordens undergång, ett sjunkande skepp, vampyrer på 1800-talet eller tonårsångest i Åmål.

#GIFF 2012 – Harry Potter själv, Daniel Radcliffe, gör sin första vuxenroll i brittiska skräckfilmsbolaget Hammers nya rysare. Han kommer undan med äran i behåll även om spelet mest går ut på att stirra förskräckt i ensliga gångar i ett kusligt men klichéfyllt spökhus.

#GIFF 2012 Den här filmen, om ett engångsligg som förvandlas till en djupodlad romans under en helg, har vunnit ett antal filmpriser världen över och visst finns här något speciellt och äkta i flera intressanta – både för homo- och heterosexuella – iakttagelser. Men trovärdigheten svajar och det genuina resulterar i ett ganska långdraget sängkammardrama, trots fint spel och regi.

I nya ”Mission Impossible”-filmen är Michael Nyqvist skurken vars ondskefulla planer gamla Tompan måste försöka stoppa. Inte helt vanligt med en svensk – både aktör och karaktär – skurk i en Hollywood-blockbuster men Cruise har fått kämpa mot alla möjliga fiender…

Den största överraskningen med ”Anonym” förutom det faktum att katastroffilmsmästaren (ofta i flera benämningar) Roland Emmerich gör en seriös, politisk kostymthriller med Shakespearetema är att den faktiskt är ganska bra. Även om storyn är spretig och regin haltar så är det ändå ett förvånansvärt sevärt drama från regissören vars senaste alster utgörs av strunt som ”2012” och ”10,000 BC”.

I bioaktuella ”J. Edgar” täcks Leonardo DiCaprio & co. av tonvis med makeup för att föreställa sina karaktärer på äldre dagar. Det är inte första gången trickets används för att vanställa, förfula eller göra skådespelare äldre på film.

Marion Cotillard tar en paus från Hollywood-filmerna och ansluter till en fantastisk ensemble av franska proffs i den här sommaridylliska dramakomedin om vänskap, egoism och olyckliga kärleksrelationer. Knappast helgjutet, med överlång speltid och en del halvdana inslag, men läckert förpackat och på det hela en välspelad och engagerande film.

Michelle Williams lyser i rollen som Marilyn Monroe i bioaktuella ”My Week with Marilyn”. Men vem av dagens skådespelerskor är lämpligast att tillträda den vampiga ikonens plats som Hollywoods mest farligt syndiga men likvärdigt populära och begåvade stjärna?

”I nationens intresse” är ungefär så typisk som rollsättningen av Mikael Persbrandt i huvudrollen – det fungerar hyfsat men en beklämmande känsla av déjà vu infinner sig. Det är ett gott hantverk med fina insatser från både folk bakom och framför kameran (inte minst stuntmännen) och aldrig direkt tråkigt, men troligen kommer bara inbitna fans att överse dess brister.

Det blonda bombnedslaget satte färg på Hollywood och blev en ikon med sina röda, putande läppar, sexiga röst, farliga kurvor, en vit klänning som blåste upp och den där klassiska födelsedagssången till John F. Kennedy.

Cannes 2011 – Att skapa ett drama kring ett barn är ett ganska enkelt knep för att engagera en publik men det räcker inte alltid med att utsätta barnet för något traumatiskt. Här lyckas man dock briljant med att förmedla järnstarka känslor för den stackars, unge Cyril som under en hård, envis yta desperat söker efter kärlek och omtanke.

Även för den mest kulturelle finsmakaren så har det varit svårt att undvika senare årens trend av serietidningsbaserade actionfilmer.

I “The Darkest Hour” får Joel Kinnaman & co slåss mot osynliga, mindre trevliga utomjordingar som invaderar Moskva (och resten av världen) för att pulverisera folk.

Utomjordingar anfaller – igen! Den här gången är det festande ungdomar (främst amerikanska, självfallet) i Moskva som får tampas med osynliga varelser som pulveriserar sina offer. Bättre än många försök i genren från senare tid, men fortfarande en ganska illa regisserad B-film av direkt-på-DVD-kvalité, nämnbar endast som Joel Kinnamans första stora Hollywood-roll.