Året går mot sitt slut och filmbolagen börjar flagga för sina mest populära, intressanta och kvalitetsmässiga filmer inför den kommande Oscarsgalan.

Fira Halloween med några inte-så-läskiga-skräckfilmer.

#Sitges 2012 – Ibland är det läskiga på film något mycket mer simpelt än monster, zombies och spöken – nämligen en okänd galning med ett vapen. Det tar den unika lågbudgetthrillern ”Tower Block” vara på och återskapar med sin råa, brutala ton stämningen från gamla kultfilmer som John Carpenters ”Attack mot polisstation 13”.

#Sitges 2012 – Simon Pegg är tillbaka i den form han passar bäst – brittisk komedi. Han spelar Jack, en före detta barnboksförfattare som utvecklar en frenetisk paranoia när han skriver en bok om seriemördare. Inför ett möte med en Hollywood-producent tvingar han ner sig själv till en tvättstuga vilket får ödesdigra konsekvenser.

#SFF12 – John Hawkes och Helen Hunt lyser i Oscarsvärdiga prestationer i det här verklighetsbaserade dramat om en förlamad poliopatient som vill förlora oskulden. Gripande och med ett sinne för humor, men en spretig och ojämn film gör inte historien rättvisa.

På pappret låter detta fruktansvärt banalt – en spinoff med älvan från ”Peter Pan” som undersöker en mystisk skog och hittar sin sedan länge försvunna syster. Men faktum är att det här animerade äventyret bjuder tilltalande och roande underhållning för de minsta, trots blek dubbning och några meningslösa musikalnummer.

I ”Room 237” tar man en närmare titt på det skräckhotell där Stanley Kubricks rysarklassiker ”The Shining” utspelades. Även idag, 32 år senare, är de långa, kusliga korridorerna där Jack Nicholson svingade sin yxa med psykotisk blick nog för att ge den mest härdade skräcknörden kalla kårar.

#Sitges 2012 – Ray Harryhausen, skaparen av bakom Hollywoods tidigaste spektakulära specialeffekter, har inspirerat alla från Spielberg till Cameron. Tyvärr är filmen om honom mestadels ett hopkok av trivia och ankedoter för de redan frälsta.

De onda demonerna siktar in sig på en ny stackars, oskyldig familj och en kuslig liten pojke som skulle få Damien från ”Omen” att springa och gömma sig deltar i aktiviteterna. Dessvärre osar hela filmen déjà vu trots desperata försök till nya grepp.

#Sitges2012 – Indiefilm och tidsresor brukar sällan – om inte aldrig – gå hand i hand. I den här fyndiga, lilla komedin är det dock just en planerad tidsresa i en påstått fungerande tidsmaskin som påverkar en trio tidningsreportrars liv.

#Sitges2012 – Att ett enormt, huggtandat utomjordiskt monster med tantakler skulle attackera en idyllisk, liten fiskarö på Irland vad nog det sista invånarna förväntade sig. Ännu mindre att det hemliga vapen som kan användas emot besten är alkohol (det blodtörstiga monstret tål inte ämnet och spottar bestört ut försupna, tilltänkta offer).

I över 30 år har Indy varit en av våra favorithjältar på film – med sin hatt, piska, kunskaper, mod och uppfriskande sinne för humor har han kämpat sig igenom fyra populära äventyr.

#Sitges2012 – ”In Bruges”-regissören Martin McDonagh fortsätter att leverera sin smarta kombination av svart humor och brutalt våld i sin andra långfilm och han har skrapat ihop en riktig drömensemble. Ingen total fullträff men nära inpå.

#Sitges 2012 – Marknadsföringen av ”The Tall Man” kan var den mest vilseledande sedan trailern som försökte få ”Vägen” att likna en actionfilm. Efter en första halvtimme av standardskräck så utvecklas den här originella men splittrade filmen till något tänkvärt och annorlunda – även om det går att ifrågasätta rollsättningen av Jessica Biel som jordnära småstadsläkare.

#Sitges 2012 – Med vacklande steg går Rob Zombie från psykopater och seriemördare till det övernaturliga med den här soppan om satanister, demoner och Djävulen själv. Syftet – att återskapa stämningen från 70-talsklassiker – är ädelt, men det ständiga effektsökeriet blir snabbt absurt och fru Zombie – Sheri Moon – spelar hellre än bra…

Innan han blev actionhjälte med ”Taken”-filmerna var Liam Neeson en Oscarsnominerad filmstjärna med många starka roller på sitt cv.

Detta över tre timmar långa familjeepok må vara känt som James Deans sista film men faktum är att det är Rock Hudson och Elizabeth Taylor som är stjärnorna – och de levererar två av sina karriärers bästa rollprestationer i det här lätt spretiga men starka dramat.