#SFF12 – Srdjan Dragojevic tar ett känsligt, i hemlandet tabubelagt ämne och serverar med en förvånansvärt stor dos lättsmält humor för att i finalen örfila oss med den hårda, kalla verkligheten. En av årets viktigaste och mest relevanta filmer.

I Ben Afflecks verklighetsbaserade ”Argo” iscensätter man Hollywood-produktionen till en påkostad science fiction-film med samma namn. En film vars handling låter som en perfekt så-dålig-att-den-blir-bra-upplevelse.

Det är inte lätt att hitta skräckfilm som känns fräsch och läskig nuförtiden. Och nej, ”Sinister” är inte den originellaste filmen i genren. Men här finns ett genialt skrämmande upplägg som mynnar ut i en riktigt obehaglig stämning och några effektiva skrämselscener.

Det är en hård, våldsam värld vi lever i. Det vill ”End of Watch” förtydliga och den brutala stämningen går inte att ta fel på. Men den skakiga, ”Cops”-liknande handkameran distraherar oftare än den tillför, vilket är synd på Jake Gyllenhaals och Michael Penas fantastiska kemi.

Långfilmsdebuten ”Sound of my Voice” från nya indieälsklingarna Brit Marling och Zal Batmanglij (manus och huvudroll respektive regi) har fått välförtjänt uppmärksamhet i filmkretsar – även om den kräver sin smak…

Älskar du TV-spelen och/eller första ”Silent Hill”-filmen är det här möjligtvis marginellt spännande. För alla andra är det ännu ett försök att mjölka pengar ur ett varumärke genom meningslös 3D, billiga skrämseleffekter och det vanlig hopkoket av tortyrvåld, förvridna ansikten och vitsminkade spökbarn.

Med undantag för prestigefyllda filmpriser, kritikerberöm och miljonintäkter så är kanske en av de främsta bevisen på en films framgång att porrindustrin gör sin egen version.

#SFF12 – Nicolas Winding Refn återvänder till sina mörka, våldsamma ”Pusher”-rötter när han producerar den här isländska thrillern om hur knarkindustrin utvecklas i Reykjaviks aggressiva kriminella värld. Vi har utan tvekan sett den naive ynglingen introduceras till våld och droger förut men det är tillräckligt snyggt, stilfullt, hårt och välspelat för att greppa tittaren.

#SFF12 – Otrohetsdrama och ett mysterium kring ett försvinnande är den lite udda men väl fungerande kombinationen i den här välgjorda men lite anonyma, australienska filmen.

#SFF12 – Kan en nyförälskelse överleva ett fängelsestraff? Den frågan ställs – och svaras på – i det här gripande, välspelade om än lite förutsägbara bögdramat som lyckligtvis vägrar fokusera på karaktärernas sexualitet.

#SFF12 – Birollsfavoriten Melanie Lynskey lyser i det här mysiga romcom-dramat som synnerligen är extremt välspelat, finstämt och småputtrigt roande – men det går inte att frångå det faktum att vi sett liknande filmer om förbjudna romanser med åldersskillnader och nyskilda kvinnors frigörelse förut.

Älskar du konspirationer, maktkamper och mörkläggningar? Kolla in tidernas 10 bästa politiska thrillers.

#SFF12 – Temat maktspel sätts på sin spets i det här komplexa thrillerdramat inspirerat av verkliga händelser. Ett telefonsamtal från en påstådd polis får chefen på en snabbmatsrestaurang att under en hektisk kväll trakassera en av sina anställda. Det är oerhört eggande och välspelat men hade gynnats av finslipade detaljer.

#SFF12 – Vi har sett kvinnovåld och ohyggliga familj- och parförhållande skildrade förut. I ”90 minuter” får vi dock uppleva dem ur männens perspektiv och vi kommer obehagligt nära tre olika men likvärdigt skrämmande personer vars känsloförfall förvandlar dem till oförutsägbara monster.

Alfred Hitchcock föddes 1899 i norra London. Han dog på våren 1980 i kaliforniska Bel Air, 80 år gammal. Däremellan gav han hela världen kalla kårar med några av filmhistoriens mest kända thrillers. Här är allt du behöver veta om mannen de kallar Spänningens mästare…

”En profet”-regissören Jacques Audiard levererar en stark, hjärtskärande kärlekshistoria om två vilsna människor som med sina skadade kroppar försöker finna balans i livet. En gripande film som lyfts enormt av sina suveräna stjärnor.

Innan biopubliken terroriserades av otäcka hajar, ormar, spindlar och hundar, skrämde Mästaren slag på folk med något så simpelt som fjärderfän. Och med den effektiva bristen på musik och motiv så krävs inte direkt svaga nerver för att kasta ett extra, vakande öga mot himlen efter den här ruggiga klassikern.