”I nationens intresse” är ungefär så typisk som rollsättningen av Mikael Persbrandt i huvudrollen – det fungerar hyfsat men en beklämmande känsla av déjà vu infinner sig. Det är ett gott hantverk med fina insatser från både folk bakom och framför kameran (inte minst stuntmännen) och aldrig direkt tråkigt, men troligen kommer bara inbitna fans att överse dess brister.

Det blonda bombnedslaget satte färg på Hollywood och blev en ikon med sina röda, putande läppar, sexiga röst, farliga kurvor, en vit klänning som blåste upp och den där klassiska födelsedagssången till John F. Kennedy.

Cannes 2011 – Att skapa ett drama kring ett barn är ett ganska enkelt knep för att engagera en publik men det räcker inte alltid med att utsätta barnet för något traumatiskt. Här lyckas man dock briljant med att förmedla järnstarka känslor för den stackars, unge Cyril som under en hård, envis yta desperat söker efter kärlek och omtanke.

Även för den mest kulturelle finsmakaren så har det varit svårt att undvika senare årens trend av serietidningsbaserade actionfilmer.

I “The Darkest Hour” får Joel Kinnaman & co slåss mot osynliga, mindre trevliga utomjordingar som invaderar Moskva (och resten av världen) för att pulverisera folk.

Utomjordingar anfaller – igen! Den här gången är det festande ungdomar (främst amerikanska, självfallet) i Moskva som får tampas med osynliga varelser som pulveriserar sina offer. Bättre än många försök i genren från senare tid, men fortfarande en ganska illa regisserad B-film av direkt-på-DVD-kvalité, nämnbar endast som Joel Kinnamans första stora Hollywood-roll.

Dags att göra mänsklig tusenfoting igen. Tom Six, regissören bakom fjolårets omtalade chockskräckis är tillbaka med ännu äckligare, våldsammare – och otrevligare – uppföljare. Vem som möjligtvis kan vilja kolla vill jag inte veta.

Ekorrgänget med Jason Lee i släptåg är tillbaka och hamnar denna gång på en (inte helt) öde ö efter att ha hamnat överbord från ett kryssningsskepp. För de minderåriga fansen finns det tillräcklig balans mellan det sockersött gulliga och slapstick-humorn medan reaktionerna från vuxna publiken beror på hur söta alternativt irriterande man finner Alvin & co.

Ja, vad kan man säga? Ser man en romantisk komedi med både Katherine Heigl, Ashton Kutcher, Sarah Jessica Parker och (ve och fasa!) Jon Bon Jovi får man vad man förtjänar – det vill säga en reklamfilm för New York dränkt i sirap, produktplacering och cameo-roller.

Hyllningarna och priserna har haglat över filmdebuterande Sean Durkin och hans dramathriller ”Martha Marcy May Marlene”. Den handlar om en ung kvinna som flyr från den religiösa sekt hon hamnat i klorna på, och försöker bygga upp ett nytt liv hos sin syster och svåger vid deras sjötomtsvilla.

I ”The Girl with the Dragon Tattoo” spelar Rooney Mara & co svenskar kompletta med stundtals ifrågasättbara dialekter.

Cannes 2011 – De som inte redan tyckte att religiösa sekter var skrämmande lär ändra uppfattning efter den här filmen om en medlem som flytt men plågas av minnen och paranoia. Olsen-tvillingarnas lillasyster Elizabeth är ett stjärnfynd i huvudrollen och regissören Sean Durkin skapar en tät, obehaglig stämning som långsamt byggs upp.

Mästerdetektiven och hans trogna sidekick är tillbaka i ännu ett Guy Ritchie-regisserat äventyr där det liksom i originalet finns gott om humor, action och twistar. Men problemet är att det svalt osar déjá vu över det hela. Och stackars Noomi Rapace får inte mycket att göra.

#SFF11 – Precis vad film-Sverige behöver: ett landsbygdsdrama om dysfunktionella familjer med gott om ångest och Dramaten-skådespelare. Det är inte det värsta de inblandade kläckt ur sig (ska gudarna veta…) och ibland tänder det till, men lika ofta är det ojämnt, teatraliskt, övertydligt och förutsägbart.

Under året som gått fanns gott om filmutbud att välja på, både för finsmakarna som kunde se Oscarsvinnare som ”127 timmar” och ”Black Swan” och blockbusterfansen som gottade sig i uppföljare till ”Twilight”, Harry Potter och diverse superhjältefilmer.

Brad Pitt har Oscarsnomineringen (och möjligtvis statyetten) kirrad och baseballfanatiker lär dregla sig mätta på den här snitsiga sportfilmen. Men även om man lyckas undvika en del förväntade klyschor och publikfrieri så blir det mer snack än känslor.

Det är lite mer fart och tempo än i originalet, men även ojämnt och lite intetsägande.