Det fanns gott om storfilmer – bra som mindre bra – som var svåra att undvika under årets gång.

I en tid när muskelknippen som Stallone och Schwarzenegger var biodukens stora actionhjältar, dundrade Bruce Willis in och blev med sitt karaktäristiska hånflin, burdusa charm och tillbakalutade machoattityd ett namn att räkna med i explosion- och pangpang-sammanhang.

Till julens högtid hör en myskväll framför en film i kombination med filt, glögg och pepparkakor till. Men se upp – inte alla julfilmer har traditionsenliga tomtar. Det är lätt för både vuxna och barn att tappa tron på julens egen mysgubbe i rött när han skildras som både supande, knarkande och våldsamma busar.

I kölvattnet av populära barnböcker och TV-serien som följde kom en långfilm med Sune och hans plågsamt pinsamma familj. ”Sunes sommar” mäter sig knappast med några större komediklassiker, men puttrar på alldeles lagom med Peter Haber i nostalgisk toppform.

Enligt mayaindianernas kalender så kan vi vänta oss en rad katastrofer och slutet på det vi kallar vår planet Jorden, nu i slutet av det ökända år 2012.

Vi minns dem alla – de barnförbjudna rullarna vi såg och suktade efter i videohyllan som små men som visade sig vara enorma besvikelser.

Vardagsrealismens brittiske mästare Ken Loach är tillbaka med en lagom trevlig dramakomedi om kriminella som ter sig till whiskeyprovning när de ska vända sina liv på rätsida. Lär tillfredställa regissörens fans och whiskeyintresserade mer än andra men puttar ändå fint med en minnesvärd insats av stjärnskottet Paul Brannigan.

Nästan 20 år efter ”Sunes sommar” gör Anders Jacobssons och Sören Olssons tjejtjusande bokkaraktär comeback på vita duken. Men mesta charm och humor överskuggas av en meningslös story, usel slapstick och stereotypiska rollfigurer.

Woody Allen fortsätter att driva med sina älskade, pretentiösa New York-bor i en av sina mest framgångsrika filmer som träffar mitt i prick både när det gäller de komiska dialogerna och mer dramatiska scenerna.

I dagarna gör två ikoner inom svensk humor comeback – Ulf Malmros med ”Mammas pojkar” och tjejtjusaren Sune i ”Sune i Grekland”.

Oscarsbelönade regissören Barry Levinson (”Rain Man”, ”Good Morning Vietnam”) fortsätter att ta sig an lite oväntade filmprojekt – han har trots allt inte gjort en minnesvärd film sedan 90-talet – och ger sig in i den populära men redan urmjölkade skräckfilmsgenren med s.k. ”found footage” som ”Paranormal Activity”-serien glatt återupplivade.

Huvudet är på väg att sprängas. Magen protesterar. Andedräkten osar alkohol. Pizza, cola och godis hägrar. Enda lockande tillflykten är en skön rulle. Men hur ska man välja för att tillfredsställa sin bakisskalle.

Jean-François Laguionie tar med oss på en annorlunda resa in i tavlornas värld – en slags fransk, nedtonad konstversion av ”Toy Story”. Möjligen en aning för surrealistiskt och dämpat för mindre barn men en fantasikittlande, vacker och stämningsfull saga för de på rätt humör.

#SFF12 – Srdjan Dragojevic tar ett känsligt, i hemlandet tabubelagt ämne och serverar med en förvånansvärt stor dos lättsmält humor för att i finalen örfila oss med den hårda, kalla verkligheten. En av årets viktigaste och mest relevanta filmer.

I Ben Afflecks verklighetsbaserade ”Argo” iscensätter man Hollywood-produktionen till en påkostad science fiction-film med samma namn. En film vars handling låter som en perfekt så-dålig-att-den-blir-bra-upplevelse.

Det är inte lätt att hitta skräckfilm som känns fräsch och läskig nuförtiden. Och nej, ”Sinister” är inte den originellaste filmen i genren. Men här finns ett genialt skrämmande upplägg som mynnar ut i en riktigt obehaglig stämning och några effektiva skrämselscener.

Det är en hård, våldsam värld vi lever i. Det vill ”End of Watch” förtydliga och den brutala stämningen går inte att ta fel på. Men den skakiga, ”Cops”-liknande handkameran distraherar oftare än den tillför, vilket är synd på Jake Gyllenhaals och Michael Penas fantastiska kemi.