Till tuttsångens försvar

26 Februari 2013 | 20:01

Krönika: Till tuttsångens försvar

Andreas Samuelson vill ha bort Bäst och Sämst klädda-listor.

Återigen är en Oscarsgala över och liksom i de Sverigeaktuella melodifestivalerna så riktas kanske onödigt stor uppmärksamhet på spektaklets värd och hans prestation, detta år "Family Guy"-skaparen Seth MacFarlane. Ett musikalnummer om bröst har fått kritiker, bloggare och självutnämnda feminister att rasa - men kan det vara så att ironin gått folkstormen förbi och att man istället missat den riktiga sexismen i sammanhanget?

Under MacFarlanes inledningstal spelas en sketch upp där Captain Kirk (William Shatner) från "Star Trek" dyker upp från en påstått framtida skärm, och påstår att MacFarlane utsetts till tidernas sämsta Oscarsvärd. När MacFarlane frågar varför, spelar Kirk/Shatner upp en inspelad sekvens där värden sjunger en trallvänlig dänga om kända skådespelerskor som visat bröst på film. Man klipper in tydligt förinspelade bilder (till skillnad från vad vissa amatörbloggare fått för sig) på vissa av de berörda aktrisernas upprörda reaktioner.

Det kan tyckas svårdefinierat men faktum är att detta inte är en sketch utan en parodi på en sketch, som på MacFarlanes burdusa sätt driver med Hollywoods och filmbranschens skeva kvinnosyn och utseendefixering. Detta har uppenbarligen gått många förbi som kallar det hela sexistiskt och vidrigt. MacFarlanes humor är inte för alla - den kan stundtals vara plump och jag föll personligen inte för alla hans Oscarsskämt (även om jag tyckte den s.k. tuttsången var rolig i sin absurditet). Det är förståeligt att inte tycka att numret var kul men att kalla det sexistiskt är att helt missa poängen.

Det borde uppröra folk är den gammeldags, stereotypiska fokuseringen på kvinnliga skådespelerskors kläder och utseenden. Redan på den evighetslånga Röda mattan-sekvensen ska kläder, frisyrer och smink avhandlas när kvinnor intervjuas medan männen får prata om det väsentliga - priser och prestationer. Samma sak under galans introduktioner av presentatörerna - kvinnliga prisutdelare stämplas nästan uteslutande som "vackra" eller "förtjusande".

Värst av allt är dock efter galan då man - även här likt i Melodifestivalen - ska recensera inte bara de (nästan uteslutet) kvinnliga skådespelarnas kläder utan även utseenden i s.k. Bäst och Sämst Klädda-listor. Och då ofta av kvinnliga skribenter som anser sig ha rätten att kalla en skådespelare, känd för sina filmmeriter, för "skandalöst ful" eller "hiskeligt klädd". Detta är inget nytt - utseendefixeringen på skådespelerskorna har funnits i urminnes tider. Men att det skulle vara mindre sexistisk än Macfarlanes ironiska tuttsång är rent absurt.

MacFarlane är för övrigt starkt engagerad i kvinnosaksfrågor, och kanske den första Oscarsvärden på flera decennier som inte under sitt inledningstal riktar strålkastarljuset på kvinnliga nominerade med orden "Doesn't she look beautiful tonight?" följt av applåder. Hans manus må kanske inte varit mästerligt men han har åtminstone ett mer jämlikt perspektiv och modet att driva med sexismen och utseendefixeringen i Hollywood. Det är sådana som honom som behövs för att bekämpa trams som Bäst och Sämsta Klädda-listor - för det är där den sanna sexismen existerar.