Lassie, Benjie, Båtsman, Cujo, Beethoven… Det finns gott om minnesvärda filmhundar. Max är tyvärr inte en av dem. Om man inte hyser förkärlek till schäfrar eller amerikansk krigspropaganda så finns det inte mycket minnesvärt med den här tama familjefilmen.

Kultfilmen från 2001 har fått en prequel i TV-format och som
i föregångaren så är det absurd, skruvad humor i alla dess former som gäller. Aningen
ojämnt och allt är inte lika roligt men det är ett underhållande alternativ
till korkade sitcoms – och en sådan här ensemble lär du inte stöta på i något
annat sammanhang.

Är du ett fan av fransk housemusik från 1990-talet så är ”Eden” årets filmupplevelse. Ett läckert vältrande i house, discoljus, rökiga nattklubbar och såklart en del ångest. Den inte så sympatiske huvudpersonens berättelse känns välbekant men musiken och miljöerna är medryckande.

Filmvärlden utvecklas ständigt och allt fler HBTQ-personer får utrymme på film och TV. Men vi har fortfarande en lång väg att gå. HBTQ-representation handlar ofta om undantag som bekräftar regeln.

Från komiska stereotyper via censur och bojkott till Oscarsbelönade storfilmer. HBTQ-kulturen har gjort en lång, vinglig resa genom filmhistorien.

Vi har kommit långt när det kommer till acceptansen av
homosexuella, även i filmvärlden. Men samtidigt som allt fler skådisar kommer ut vittnar
flera av dem om att vi inte nått ända fram.

Ta “Frankenstein” eller valfri rysare om hemsökta hus. Ersätt den galne vetenskapsmannen med en sjungande transvestit, monstret med en blond muskelhunk och blodiga mord med sång, dans och sex. Då har du en av 70-talets mest underhållande kultrullar – “Rocky Horror Picture Show”.

Disneys explosiva comeback uppdaterade den klassiska sagan
med häftiga sångnummer, medryckande humor och en rebellisk hjältinna med skinn
på näsan.

Romantisk zombiekomedi är det nya svarta! Efter ”Warm Bodies”
kommer den här skruvade, nattsvarta satiren som kräver en viss smak men vinner
mycket ur sin absurda humor och begåvade skådespelare.

Det enda uppseendeväckande med den här tröttsamma ursäkten till komedi är att Johnny Depp har en tokig mustasch istället för en tokig hatt. Roligt är det dock inte, även om manusförfattarna verkar tro det.

Klart roliga sidekicks ska ha sin egen film. De gula gubbarna från “Dumma mej” må sakna förståelig dialog – något som blir stundtals påfrestande uppenbart här – men charmiga och skojiga är de.

Steget från tv till film är alltid svårt. Och “Entourage” är tyvärr inte en spinoff som lyckas. Grabbigt med unken kvinnosyn är det fortfarande, men den charmiga glimten i ögat har gått förlorad och kvar finns känslan av ett långt, inte särskilt spännande avsnitt.

En sann stjärna har lämnat oss. Christopher Lee både berörde, roade men framför allt skrämde fler generationer biopublik än någon annan. Här är några av höjdpunkterna.

Inte alltför sällan ser vi våra filmhjältar
utföra dåd vi själva hade modet till. Här är åtta filmscener vi gärna hade
förverkligat.

Vad sägs om det här då? Bob Hope spelar pappa som med på
snudd till psykotiska översittarfasoner tvingar med dotter till Sverige (läs grankamouflerat
Kalifornien) där en springa-i-dörrar-fars utvecklas på ett sexhotell i Dalarna!
Säg inte att du har blivit varnad…

1980-talet löste av det lite allvarsamma 70-talet och
plötsligt var det fräck humor, vild action och underhållningsvåld för hela
slanten. MovieZines skribenter slår ett slag för sina favoritfilmår: Andreas Samuelson är först ut.

En av 1980-talets bästa och kusligaste rysare har fått en remake.
Vi tar en extra titt tillbaka på klassikern om Carol Anne och hennes
vänner från TV-apparaten…