Idag må tioåringar med Internet, IMDb, filmbloggar och allt vad det innebär ha rätt bra koll på de stora filmskaparna men på min var enbart ordet ”regissör” något främmande för ens begränsade vokabulär. Fanns det någon man beundrade - och ens kände till - var det Steven Spielberg. Mannen som gav oss E.T., Indiana Jones, filmhistoriens främsta mördarhaj och inte minst skrämmande verklighetstrogna dinosaurier.
Redan innan ”Jurassic Park” var Spielberg ett namn man hade snappat upp men i och med hans megahit från 1993 var idolstatusen ett faktum. Som vuxen lärde man sig att hans andra film från samma år, ”Schindler’s List”, var en något viktigare film rent kvalitetsmässigt men som tioåring var hans dinosaurieaction det häftigaste man sett på en bioduk. Spielberg fick barndomen att kännas roligare än den redan var.
Ironiskt nog var detta år som filmskaparen tog just klivet från kittlande fantasi till dyster verklighet, just genom ”Jurassic Park” från ”Schindler’s List”. Lekfarbrorn Spielberg blev visionären Spielberg. Det händer de bästa, och är inte nödvändigtvis något dåligt. Några av Spielbergs bästa är de mer seriösa filmerna han regisserat under 2000-talet.
Men något gick ändå förlorat när mannen som fick oss att gråta floder när utomjordingen E.T. ville ringa hem började återskapa realistiskt våldsamma krig i filmer som ”Rädda menige Ryan”. Mysfarbrorn som brukade berättade fantastiska berättelser om platser och varelser vi aldrig kunnat tänka oss hade lagt sagoboken åt sidan för att ägna sig åt tung vuxenfilm.
Även om detta inte var första gången Spielberg gjorde mer dramatisk film (”Purpurfärgen”, ”Solens rike”) så var det ett tydligt skifte av ton och genre. Filmerna blev allvarligare och mörkare. Något som kändes nödvändigt för verklighetsbaserat som ”München” men även präglade vad som borde varit mer lättillgänglig science fiction som ”Världarnas krig”.
Försök till att återskapa den familjevänlig popcornfilm han blev känd för var mediokra som bäst - behöver jag ens nämna ”Indiana Jones 4”? Magin var borta. Sagoberättaren hade inga sagor kvar, han hade tappat gnistan. Att hans senaste ”Stora vänliga jätten” floppat är bara ännu ett exempel. En påminnelse om livet, hur inget varar för evigt och att man till slut får ge upp hoppet om att tider ska bli som förr. Som tur var är Spielbergs äldre filmer så bra att de fortfarande håller 30+ år senare. Och har vi tur lyckas han en dag återupprepa succéåret 1993…
