Nintendo må vara mest kända för ”Super Mario”, ”Pokémon” och ”The Legend of Zelda”. I min mening har de en annan spelserie som överträffar de andra, trots att den är betydligt mindre känd.
”Fire Emblem”.
För dig som har för vana att missa saker du inte borde så är ”Fire Emblem” en serie taktiska rollspel i olika fantasyvärldar. Här man i regel styr någon form av adelsman och dennes diverse hantlangare och polare. Serien känntecknas av av färgstarka rollfigurer, taktiskt djup, ofta något vuxnare berättelser och möjligheten att förlora karaktärer när som helst.
Nu har nya ”Fire Emblem: Fortune’s Weave” varit ute i cirkus en vecka, och jag har spelat som en tok. I hopp om att kunna ge er läsare någon form av omdöme. Jag har inte sett allt spelet har att erbjuda, för det är verkligt massivt. Jag tror mig ha spelat tillräckligt för att kunna känna att det här är ett spel utöver det vanliga.
En ambitiös berättelse
I min värld spelar man ”Fire Emblem” för att få en blandning av utmanande taktik och en engagerande berättelse med starka karaktärer. För vissa spelare räcker det med det förstnämnda, men i min värld är det sistnämnda minst lika viktigt. Det senaste inslaget i serien, ”Fire Emblem: Engage” från 2023, föll på att som inte stavades spelmekanik var lika djupt och oengagerande som en plaskdamm för barn.
Därmed gläder det mig något enormt at att utvecklarna Intelligent Systems tagit inspiration från 2019 års ”Fire Emblem: Three Houses”. Den här gången har de levererat en såväl komplex som ambitiös berättelse.
Allt ramas in av världens undergång, i en inledning där enorma laserkanoner skjuter sönder en ändlös hord av monster. Innan man hinner fundera allt för länge över att allt nästan känns mer Marvel än ”Fire Emblem”, så rycks man med i storyn.
Monstrena styrs av Balor, underjordens onde gud. För att stoppa honom behöver apokalypsens få överlevande, primärt gudinnan Fortuna och en spelaravatar med default-namnet Eshmel resa tillbaka i tiden och rekrytera fyra hjältar.
Sagda fyra hjältar befinner sig alla i den enorma staden Dagsion fem år tidigare, då ett gladiatorspel ska gå av stapeln. Vinnaren av spelen får en önskan uppfylld. För godhjärtade lantsortsgrabben Cai betyder det att få rädda sin dödsdömde farsgubbes liv. För krigardrottningen Theodora handlar det om möjligheten att av religiösa skäl få annektera en närliggande region. Dansaren Leda drivs av hämnd, och hoppas få möjligheten att mörda mannen som hade ihjäl hennes familj. Och skeppsbrutne svärdskämpen Dietrich vill helt enkelt ha en stor båt. Så att han kan dra ut till sjöss och spöa skiten ur det havsmonster som sänkte hans förra stora båt.
Lek med perspektiv
Tack vare att man hoppar genom tiden kan man spela igenom berättelserna separat, trots att de utspelar sig samtidigt. Du kan i princip när som byta från den ena till den andra. Resultatet av det är att de fyra olika historierna kan vävas in i varandra, i en överraskande kreativ lek med perspektiv. Att förstå hela berättelsen blir nästan som att lägga pussel. En karaktär som verkar fylla en roll ur ett perspektiv kan ha en helt annan betydelse för en annan. Manusmässigt är det en oerhört effektiv utveckling av det koncept man började med redan i ”Three Houses”.
”Fortune’s Weave” respekterar dessutom sina spelare. Här finns få ögonblick i vilka någon ställer sig upp och övertydligt ropar ut ett stort avslöjande för alla som vill lyssna. Istället sker vändningar allt som oftast naturligt i konversationer. Det gäller att hänga med i dialogen för att följa vad som händer. Bakom storyn om världens undergång och gladiatorstrider döljer sig flera lager av komplotter, hemliga identiteter och annat saftigt. Det får båda världen att kännas levande och ger djup åt en redan välskriven story.
Härliga karaktärer
En livsviktig ingrediens för ett ”Fire Emblem”-spel är i min mening karaktärerna. Om jag inte bryr mig om dem så gör det rätt lite när de råkar gå och dö. För att man ska få ut det mesta ur spelets strider måste de därmed vara välskrivna, vilket de tack och lov är.
Alla fyra lorder är starka personligheter, med intressanta berättelser. Jag vill ge en extra elogé åt Leda. Hennes hämndhistoria duckar för mörker, utan tvärtom dyker huvudstupa rakt in i det. Hon är en sympatisk och på många vis godhjärtad ung kvinna som i praktiken är beredd att ge upp liv, lem och själ i jakt på blod. En lika delar fascinerande som tragisk figur.
Runt våra storslagna hjältar finns en skara karaktärer som tack och lov för det mesta inte reducerats till att ha en gimmick som personlighet. Personliga favoriter hos mig är än så länge den dryge surpuppan Fabio och den godhjärtade prästinnan Ultand. Här finns en karaktär för alla.
Bortkastad potential
Persongalleriet är brett, och det finns gott om färgstarka figurer att rekrytera till sin sida. Här blir det lite minus, då en hel del av dem har få interaktioner med varandra. Det är lite surt att hitta en cool sidokaraktär som den åldrade generalen Benditz och snabbt inse att han aldrig riktigt kommer att interagera med resten av ditt lag. Även om du skulle välja att rekrytera honom.
Det finns även fyra rollfigurer som under majoriteten av spelet inte går att rekrytera: den pistolbeväpnade siarnunnan (?!) Anatolia, handelsmannen Talimun, galdiatorn Bertrand och den mystiska prästinnan Orchel. Samtliga skulle enligt spelskaparna själva ursprungligen också varit huvudkaraktärer – hela 8 storylines planerades ursprungligen. När man sedan skruvade ner ambitionsnivån ett par snäpp blev de fortfarande kvar som karaktärer i spelet. Det går däremot inte annat än att känna att de är för intressanta för att förbli reducerade till biroller. Här hoppas vi på en DLC som gör dem spelbara tidigare, och expanderar på deras berättelser.
Utmanande strider
Hur fungerar spelet på rent mekanisk nivå? Jo tack, striderna känns som ”Fire Emblem” ska göra. Du flyttar dina karaktärer över en karta och försöker välja rätt person, vapen eller attack mot rätt fiende. Svårighetsgraden pendlar mellan ”skrattretande enkel” (Cais första kapitel går närapå på autopilot) och riktigt utmanande. De som är verkligt masochistiska blir sannolikt besvikna på att det i nuläget inte finns en svårighetsgrad över ”Hard”, men för oss vanliga dödliga duger det alldeles utmärkt.
Många av kartorna slänger in någon form av gimmick utöver fienderna. Ibland är det eldar som ska tändas, andra gånger ska barriärer sänkas med spakar. En karta erbjuder möjligheten att välta pelare för att blockera fiendesoldater.
Som bäst blir det när berättelsen når ett klimax och kartan matchar det med både nivå på utmaning och fantastiskt pampig musik. Adrenalinet skjuter i höjden när man manar fram karaktärer man lärt känna och älska för att desperat kämpa mot klockan och rädda en av sina egna. Det är ”Fire Emblem” som bäst.
Över daggstänkta berg fallera
En nyhet för ”Fire Emblem” är i bestämt sig för att göra något ordentligt med världskartan. Till skillnad från att vara en glorifierad meny i vilken man trycker sig vidare till nästa strid (hej, ”Fire Emblem: Engage”) så är den här ett stort spelmoment i egen rätt. Mellan dusterna i Dagsions arena kan din hjälte bege sig ut på äventyr över hela Dagda. är finns allt från köpmän och fiender till möjligheten att utforska grottor eller odla grönsaker.
Jag kan tänka mig att en del spelare kommer älska möjligheten att exempelvis hitta en udda yxa i en kista långt nere i en håla i södra Dagsion. Utforskandet är roligt en stund. Men kanske är kartan lite för stor, och de hyfsat många fetch-quests man får för att levla upp mellan striderna lite för många. Att som femtioelfte gången tvingas odla en tomat eller fånga en struts som Cai istället för att i lugn och ro träna sina krigare stjäl en del fokus, och blir ibland mer frustrerande än kul.
En onödig gimmick
Också i kategorin frustrerande är att spelet erbjuder möjlighet att genomföra sidouppdrag kopplade till Anatolia, Bertrand, Talimun och Orchel – de fyra strukna protagonisterna. I sig inget fel på det. Uppdragen är roliga och kan visa sig vitala om man vill låsa upp dem som spelbara karaktärer senare i spelet. Att hitta dem är dock en pina, och de är dessutom tidsbegränsade. Lite mer tydlighet hade inte skadat.
Grottorna är ett nytt moment för ”Fire Emblem”, och erbjuder en ny sorts strid där du använder flera karaktärer samtidigt. Det känns mer som en gimmick än ett fullfjädrat koncept,. Intelligent Systems har smart nog valt att ge en möjlighet att hoppa över dem om man vill.
En sagolik helhet
Vad blir då omdömet på ”Fortune’s Weave”? För egen del är det här otvivelaktigt det största och sannolikt också bästa ”Fire Emblem”-spelet hittills.
Berättelsen är grym, karaktärerna fastnar hos en, striderna är både roliga och utmanande, och världen känns levande. Även de moment som stundtals kan frustrera är överlag positiva. Dels då de bitvis är kul, och också för att de visar på ambition och en vilja att fortsätta utveckla ett redan vinnande koncept. Och det mest essentiella – berättelser, karaktärer, strider, världsbygge – är helt fenomenalt bra.
”GTA 6” i all ära. I min mening har vi absolut en kandidat för Game of the Year i ”Fire Emblem: Fortune’s Weave”. Gillar du strategi, fantasy eller bara en grym story är det här absolut värt pengarna.
Genre: Strategi, rollspel
Plattform: Nintendo Switch 2
Utvecklare: Intelligent Systems, Nintendo
Utgivare: Nintendo
Släpps: Ute nu
Läs också: Nintendos nya rollspel hyllas – “det bästa de gjort på årtionden”
Läs också: Glöm Zelda – Nintendos bästa fantasy släpper nytt spel om en månad