En blond krutgumma till senator som med gott om motstånd kämpar för mänskliga rättigheter och rivalen, en verklighetsfrånvänd dåre med storhetsvansinne knäpp nog att tro på sina egna, bisarra ord. Det är lätt att tänka Clinton vs Trump men beskrivningen stämmer även på hjältinnan respektive skurken i ”The Purge: Election Year”. Sällan har en kommersiell skräckfilm (en trea dessutom!) varit så politisk. Det är knappast en slump att den släpps när amerikanska presidentvalet blir allt mer hektiskt.
Den här filmen tar vid några år efter förra filmen. Dess hjälte, polisen Leo Barnes (Frank Grillo), är nu säkerhetsvakt åt kontroversiella senatorn Charlie Roan (Elizabeth Mitchell) som vill slopa den ökända ”rensningsdagen”. Roan hatas av grundarna av dagen och under nämnd sådan försöker de ha ihjäl henne vilket sätter henne och Barnes på flykt. De hamnar i armarna på en grupp vänner från ghettot som har egna problem.
Det är sällan som uppföljare är varandra överlägsna, speciellt inom skräckgenren. Medan den första ”The Purge” var en ganska uddlös kurragömmathriller med en vit, rik kärnfamilj i fokus så utvecklade tvåan, ”The Purge: Anarchy”, upplägget med att försätta historien i ghettot och utforska de rikas utnyttjande av de fattiga. Här fortsätter man i politikens spår och släpper inte bara fram svarta, fattiga karaktärer utan låter de även skaka av sig offerrollen och ta egna kommandon.
Inledningsvis är det en film som nästan överträffar föregående del med intressanta dilemman, tydliga och sympatiska rollfigurer samt ett tempo som heter duga. Det är befriande oförutsägbart (med undantag för några få klyschor) och vissa spännande scener är på nagelbitarnivå. Tråkigt har man definitivt inte och lyckligtvis har man undvikit den värsta, tröttsamt trendiga tortyrporren.
Här finns också några mindre men desto mer välgenomtänkta detaljer som ger filmen extra credd. Som den trist nog ovanliga förmågan att fördela både hjälte- och skurkrollerna bland skådespelare av olika hudfärg. Alla kan förvandlas till en morbid psykopat, oavsett om du är en medelålders, förmögen politiker, en svart tjej från ghettot eller en så kallad ”mördarturist”. Ett kanske inte upplyftande men ändå intressant budskap.
Vad filmen saknar och förlorar på är brist på subtilitet. För att dess redan ganska tydliga budskap ska gå fram så har de främsta huvudpersonerna, såväl goda som onda, kavlats ut till nästintill karikatyrtet. Hjältarna är bland de mest osjälviska, godhjärtade och moraliskt felfria personer som någonsin medverkat i en skräckfilm medan de slemmigt ondskefulla politikerna är så snurriga och skogstokiga att de nästan liknar skurkar i en tecknad serie.
Filmen tappar stundtals tempot och drar ut på tiden med någon pistolstrid och knivförsedd machofight för mycket. Här finns både en politisk thriller som har något att säga samt en Grindhouse-rulle som blygsamt frossar i kallblodiga men motiverade avrättningar av festligt utklädda psykopater. Men även om ingredienserna inte är alltför välblandade så är det fortfarande två alltför sällan utnyttjade genrer som gör att man förlåter dess smärre felsteg.
I dessa tider är det trots allt en viss skadeglädje i att se unkna hatare utan respekt för sina medmänniskor få sitt välförtjänt straff, oavsett om det är en god läxa eller en kula i pannan. En värdig avslutning (?) på en skräcktrilogi som åtminstone stundtals utforskade sin unika idé på intressanta sätt. Slutscenen flirtar med ännu en uppföljare men vid det här laget är det nog lagom med dessa våldsamma rensningar. Möjligen om den utspelade i rymden.