Syster 2012

Föräldralöse Simon bor med sin storasyster i vad som verkar vara det enda sjaskiga hyreshus som finns kvar i området alldeles bredvid en luxuös skidort i de schweiziska alperna, bokstavligen talat i skuggan av de snötäckta bergen. Han försörjer dem båda genom att ta linbanan upp till hotellen och stugbyarna för att stjäla dyrbara skidor från intet ont anade turister. När systern drar iväg med någon kille eller är ute och super sig redlös, det händer ofta, får Simon sköta sig själv. Knappt inne i puberteten är han redan en yrkestjuv och en trixare och fixare, oändligt ensam men barnsligt kaxig och kontaktsökande. Han lär känna en engelsk säsongsarbetare som köper stöldgods av honom till bra pris. Men när det verkar som att storasystern håller på att skaffa fast pojkvän blir spänningen mellan de två syskonen olidlig. En våldsam konflikt senare är hela tillvaron i nedåtspinn för dem båda.

Ungefär tjugo minuter in i "Syster" får jag som ett adrenalinpåslag när insikten om att detta kan bli en av de starkaste filmerna jag har sett på länge, riktigt länge, börjar sjunka in ordentligt. Som en sorts osannolik bekräftelse på att ödet är med mig dyker då Gillian Anderson upp i handlingen. Hon spelar en välbärgad mamma som är på semester med sina två barn och som blir föremål för Simons uppmärksamhet. Han söker nämligen nästan tvångsaktigt modersgestalter under sina dagliga raider.

Framme vid slutbilden hör jag sedan hur mitt eget hjärta dunkar. Då har regissör och manusförfattare Ursula Meier presenterat en filmupplevelse som är farligt nära perfekt, ett hjärtskärande tragiskt och originellt konstverk som inte tar ett enda felskär och som gör en sådär förtvivlat glad och bottenlöst sorgsen på samma gång. Gå nu och se.