Bröderna Anthony och Joe Russo arbetar uppenbarligen enbart i underhållningens tjänst och siktar inte på att bli erkända konstnärer. Deras förmåga att aldrig göra det tråkigt för publiken kan inte ifrågasättas och utifrån detta så känns det som att minsta analys eller kvalitetsbedömning av deras verk är överanalytisk. Men jag ska ändå försöka.
Den här filmatiseringen av Simon Stålenhags grafiska roman med samma titel börjar lovande. Det är ett alternativt 1990 och vi introduceras till två syskon som har ett väldigt speciellt band. Storasyster Michelle (Millie Bobby Brown) och hennes bror Christopher (Woody Norman) är oskiljaktiga. Han klarar ett test i skolan snabbare än Einstein klarade samma och hon är stolt över honom. De pratar om att alltid finnas där för varandra och det känns äkta tack vare bra spel och framför allt samspel.
Sedan bombarderas vi med bilder från ett krig där robotar tar över världen. Människorna slåss i underläge tills teknikgeniet Ethan Skate (Stanley Tucci) tar fram en lösning som ger människorna seger. Nu hålls robotar isolerade i en ökenzon och elimineras om de flyr från den. Hela konflikten klaras av under några minuters speltid, men hade behövt en helt egen film för att ges den dramatik som den förtjänar.
När vi möter Michelle igen fyra år efter första scenen är hon en tonåring med elektronisk fotboja. Hon bor i fosterhem och har förlorat hela sin familj i en bilolycka. En natt dyker en robot upp i hennes hem och hon blir övertygad om att Christopher lever. Tillsammans med sin nya mekaniska vän så ger hon sig av på en roadtrip för att hitta sin älskade bror. Oväntade tillskott i gruppen blir ruffiga stöldgodshandlaren Keats (Chris Pratt) och hans robotkompis Herman.
Snygg estetik med realistiska CGI-robotar
Jag börjar med det positiva. Filmens estetik är snygg med CGI-robotar som ser realistiska ut. Återskapandet av 90-talet görs med härligt nostalgisk detaljrikedom. Problematik med människors destruktiva beroende av verklighetsflykt med hjälp av teknik etableras och man hoppas att det ska utforskas på ett intressant sätt.
Allt detta gör så att de första 20 minuterna bygger upp förväntningar om en åktur som man ser fram emot att avnjuta med ögat, uppleva med hjärtat och roas av.
Tyvärr så tappas greppet om allt direkt när resan börjar för att allt presenteras i expressfart. Inget hinner göra intryck och känslan att en timme mer speltid hade behövts är påtaglig. När en massa robotar med excentriska personligheter kommer in i bilden så känns det plötsligt som att kliva in i en flamsig lekstuga. Humorn tar över på tok för mycket. Beroendetemat slarvas bort i en uppvisning som bäst beskrivs som ytligt bubbelgum.
En rörig soppa
Mitt i allt detta så söker man på utvalda ställen ändå de stora känslorna och iscensätter spektakulära strider. Resultatet: allt blir en rörig soppa av tonfall. Det finns ett hot i form av en robotdödare som jagar gruppen, men det känns aldrig så farligt som det borde. Till och med Michelles saknad efter sin bror slutar att beröra, vilket blir katastrof då det är motivationen för hela äventyret.
Det jag tar med mig (förutom tidigare nämnda kvaliteter) när sluttexterna är över är den coola duo som Keats och Herman är. Deras grabbiga buddysnack är underbart. Pratt verkar ha fantastiskt roligt i sin roll som tillåts ta över varenda scen som han är med i. Regissörerna har tydlig koll på vilken tillgång han är för att charma publiken. Fräckt användande av 90-talshits på soundtracket är även det värt att nämna.
”Passagen” har i grunden alla förutsättningar att bli en väldigt bra film. Men den blir kvalitativt sett ett magplask precis som Russo-duons förra film för Netflix, ”The Gray Man”. Dock fick den här filmen mig att vilja kolla upp Stålenhags bok och det är alltid något.