Marie Antoinette (2006)
Biografi, Drama
Kostymdrama för 2000-talets publik
Tre år efter indiesuccén “Lost in Translation” är Hollywoods hetaste kvinnliga regissör tillbaka med ännu ett vackert och säreget drama. Inspirerad av Antonia Frasers biografi ”Marie Antoinette: The Journey” berättar Sofia Coppola här en mer sympatisk version av historien om den hatade franska drottningens dekadenta liv.
Vid 14 års ålder skickas Marie Antoinette (Kirsten Dunst) från sitt hem i Wien för att giftas bort med sonen till Kung Louis XV. Hennes mor påpekar att hon kommer att ha många ögon på sig. Det visar sig vara sant - i sina överdådiga rum lär hon sig snabbt att i denna värld av lyx och privilegier får man sällan en stund för sig själv. Överallt finns det folk som väntar på henne, bugar åt henne eller bara står och glor på henne. Ett privatliv värderas inte högt i det franska hovet.
Strax efter bröllopet bäddas de ner i den kungliga sängen för att fullfölja sitt enda ansvar – att producera en manlig arvinge till tronen. Men den unge prinsen är mer intresserad av jakt och nycklar än sexets mysterier. Själv finner hon istället sin njutning i dyrbara kläder, godisfrossa och champagne. Pressen på Marie ökar allt eftersom när hennes mor i brev beskriver sin besvikelse över att åren passerar och inga barn blir gjorda. Skvallret och de elaka ryktena tar sin början, något som kom att förfölja Marie Antoinette ända till hennes död.
”Marie Antoinette” i Sofia Coppolas tappning bjuder på mycket bakelser och lite revolution. Drottningens halshuggning utelämnas - filmen fokuserar enbart på drottningens unga år, och den slösaktiga livsstil som gjorde henne till det franska folkets främsta hatobjekt. I en tid då bristen på mat och alltför höga skatter gjorde fransmännen allt mer upprörda, njöt den ovetande drottningen av sitt nya livs privilegier som vilt festande och hasardspel. När drottningen får höra att det råder brist på bröd bland hennes landsmän, lär hon ha fällt den välkända kommentaren ”De kan väl äta tårta” (något som Coppola på ett kul sätt låter Marie avfärda som ett rykte).
Kirsten Dunst är i huvudrollen charmig och sårbar, och tillsammans skapar de en smart och empatisk tolkning av en ofta hånad historisk figur. Marie beskrivs som en ung kvinna fångad i en gyllene lyxbur i ett främmande land. Instängd i en värld av vackra kläder, husdjur, godsaker och champagne som aldrig tar slut, är hon omedveten om världen utanför palatset, där fattigdomen blir allt mer utbredd. Och trots att det är en värld som för oss flesta känns väldigt avlägsen, skildras vår huvudperson på ett oväntat nära och igenkännbart sätt. Dunst tar sig an en avlägsen och onekligen missförstådd karaktär, och framställer henne som en levande människa med fel och brister, passion, intelligens och varma känslor.
Coppola får ut det mesta av de pampiga miljöerna som Versailles erbjuder, där flera scener filmas i exakt samma lokaler där händelserna inträffade dryga 200 år bakåt i tiden. Hon drar också satiriska kopplingar mellan Marie Antoinettes lyxiga tillvaro och dagens partyprinsessor som Paris Hilton – till och med den lilla hunden är på plats. 1800-talets Frankrike skiljer sig enligt regissörskan inte mycket från vårt samhälle där kungligheter och andra snuskigt vackra och snuskigt rika är flitigt omskrivna i skandalpressen (den som trodde att man inte ägnade sig åt saftigt skvaller innanför och utanför Versailles murar får tänka om). Lägg därmed till ett häftigt soundtrack där klassiska stycken möter rock och ”I want candy”, och ”Marie Antoinette” är det ultimata kostymdramat för 2000-talets publik.
200 år har passerat och fransmännen hatar fortfarande sin Marie Antoinette, bland annat blev filmen utbuad under årets Cannesfestival. Jag skulle hellre applådera, med tanke på den sköna, postmoderna stilen och det faktum att Coppola lyckas få mig intresserad av en historisk karaktär (ingen enkel bedrift kan jag tillägga), men historien är ovanligt svag för att fylla ut 2 timmar. Låt gå för att Coppola inte vill gå på djupet i dåtidens politiska issues eller visa huvuden som rullar, men nog kunde man hittat lite mer att berätta om Marie Antoinette och hennes omgivning.
”Marie Antoinette” må ha lite innehåll, men en desto mer glansig och frestande yta, och det är väl inte så illa.
