Levande måltavla 1985

Ett mikrochip på villovägar leder Bond till entreprenören och hästuppfödaren Zorin (Christopher Walken), som kan vara ett potentiellt hot för Englands säkerhet. En makthungrig man med både ovanlig tur på travbanan, och psykotiska tendenser. Under täckmantel nästlar sig Bond in på Zorins herrgård för att analysera den mystiske miljardären på nära håll, hans vilda livskamrat (Grace Jones) och vilka ondskefulla planer på världsherravärlde de än smider.

Sju James Bond-filmer på tolv år hann det bli för Roger Moore innan det var dags att traska vidare i karriären (som dock aldrig blev sig lik), och därmed är han den skådespelare hittills som spelat agenten flest gånger.

"Levande måltavla", Moores sista Bondfilm från 1985 börjar som ännu en lättsam Bondrulle, av den typen han gör allra bäst. När den brittiske charmören får glida runt bland vackra blondiner med sitt leende på och en komplimang alltid nära till hands, trivs han som fisken i vattnet. Det märks, och smittar ofta av sig på publiken. Det är feelgood-Bond över många av hans filmer, även här i "Levande måltavla", eller åtminstone första timmen. Storyn utvecklas i ett lugnt tempo utan att det någonsin blir tråkigt. Det pampiga franska slottet Chantilly som lånats ut till produktionen ger en passande miljö till en film som präglas av samma mysfaktor som valfri brittisk småstadsdeckare. Actionscenerna är sällan några pulshöjare, utan mer matinéstuk med fokus på att underhålla.

Lite mer fart blir det halvvägs in i filmen, ungefär samtidigt som Bond inser att Zorin verkligen inte har alla hästar i stallet (bokstavligt talat). Storskurken vill med några välplacerade jordbävningar och översvämningar sudda ut Silicon Valley från kartan för att få kontroll över världens mikrochip-tillverkning. Samtidigt som May Day, hans rövsparkande flickvän och hejduk, effektivt avlägsnar alla som försöker sätta käppar i hjulen för den onda kuppen.

Snart höjer man insatserna med flera spektakulära actionscener och stunts som håller än idag. Översvämningen av gruvan mot slutet är effektfull, och hånskrattande Zorins avrättning av flyende arbetare kan vara bland det råaste man sett i en Bondrulle. Finalen, ett slagsmål uppe bland vajrarna på Golden Gate-bron tar andan ur en. Att det är två stencoola typer som Christopher Walken och den läskiga 80-talsmodellen Grace Jones som får härja fritt filmen igenom gör inte saken sämre direkt.

Precis som med alla filmer kan en Bondrulle falla på felaktig casting, eller få det lilla extra med rätt skådespelare i rollerna. Jag kommer aldrig att förstå mig på vad Michael Lonsdale ville med sin stela gestaltning av Sir Hugo Drax i "Moonraker" eller varför ingen i "Octopussy" lyckas med att göra sin karaktär det minsta minnesvärd. Därmed kan man bara önska att varje Bondfilm hade en lika stark rollista som "Levande måltavla". Walken (den förste Oscarvinnaren att synas i en Bondfilm), är sådär otvunget karismatisk och cool som bara han kan vara, i rollen som filmens storskurk Zorin. Och att färgstarka Jones fått rollen som hans högra hand är ett vågat val, men samtidigt en absolut dröm. Har Bondfilmerna någonsin haft en coolare kvinna? Bara denna galna duo gör "Levande måltavla" till en sevärd 007-rulle som håller än.

Dock gör sig det smaklösa åttiotalet påmint i vinjetten. Om det inte var illa nog med nakendansande kvinnor på skidor, har de fått neonnaglar och pudelfrillor! Jag får gnugga sig i ögonen och se efter så jag inte av misstag fått in en reklamfilm för någon strippklubb i Alperna. Av många märkliga Bond-intron tar den här nog priset som den campigaste.

Samtidigt känner jag att regissören John Glen (även han en veteran i 007-branschen, här på sin tredje av fem Bondfilmer i rad) sitter på en guldgruva utan att veta om det. Med såhär fin action och ovanligt starka karaktärer hade han bara behövt tighta till den första timmen, ge Jones och Walken ännu mer spelutrymme, och kanske kunnat få till en ny "Goldfinger", klassikern av klassiska Bondrullar.

Men trots det är "Levande måltavla" en fullgod, lättsam men aldrig seg Bond av Roger Moore-eran. Mer av en mysdeckare än hård spionaction alltså, men den klarar tidens test bättre än väntat.

(00)7 onödiga fakta om "Levande måltavla":

Roger Moores sjunde och sista film som 007. Han beslöt sig för att sluta när han insåg att Bondbruden Tanya Roberts mor var yngre än han själv.

När det var dags för Lois Maxwell att pensionera sig från rollen som Moneypenny, hoppades hon få spela M istället. Vid det laget trodde inte producenten Cubby Broccoli att publiken skulle acceptera att Bond tog order av en kvinna. Tio år senare tog Judi Dench över rollen som MI6:s chef.

Duran Durans introsång "Dance Into The Fire" är den enda Bondlåt som hamnat etta på amerikanska topplistorna.

Inspelningen försenades när 007-studion i Pinewood brann ner sommaren 1984, efter inspelningen av Ridley Scotts "Legend".

Karaktären Zorins beskrivning baserades på Sting, och rollen erbjöds först till David Bowie, som tackade nej.

Patrick Macnee som spelar Sir Godfrey Tibbet var en av Roger Moores bästa vänner. Lägg märke till den sköna personkemin mellan dem, flera av replikerna ska ha varit improviserade på plats.

Håll ögonen öppna efter Maud Adams tredje Bond-framträdande. Hon var på besök på inspelningen och hoppade in som statist i en scen; många har försökt men ingen har med säkerhet lyckats pricka in var hon syns...