Judge Dredd 1995

"Judge Dredd" utspelar sig under år 2139 i en dystopisk stad kallad Mega City. Poliskåren består av så kallade Judges, vilka är tungt beväpnade allt i ett-poliser som både arresterar brottslingar och som avgör den fällande domen.

Sylvester Stallone spelar mannen från titeln, Judge Dredd, som är den bäste av dem alla. Han har tillägnat hela sitt liv åt lagen, och tror starkt på att lagen aldrig kan ha fel (klyschigt, jag vet). Handlingen tar fart när Judge Dredd själv, felaktigt, blir dömd av en högre domstol för ett mord och skickas till fängelse. Vem som är den riktiga mördaren ska jag inte berätta, då det avslöjar en mindre tvist som är långt ifrån överraskande men som står för det enda djupet i handlingen. Det är i samma scen som Stallone håller ett av tidernas kanske mest parodiserade (korta) tal, vilket i mitt tycke är filmens absolut bästa stund. Stallone uttrycker med kraft orden: "I never broke the law! I am the law!". En fantastisk scen i en fantastiskt dålig film.

Trots de otroligt dåligt designade Judge-dräkterna, och Stallones löjliga entré, börjar det ändå rätt lovande. Stallone är lika badass som alltid, och soundtracket faller mig i smaken. Jag håller dessutom ett högt underhållningsvärde på scener där Stallone dödar skurkar, vilket vi får se mer än tillräckligt av.  Men Stallone följer ett manus, och det är där som det spricker ordentligt. Handlingen är lika tunn som rispapper och i den största delen av filmen får vi se meningslös aktion där Stallones karaktär hela tiden tampas med nya hinder. Ett av hindren är när Judge Dredd måste ta sig igenom ett rör där det kommer ut eld var trettionde sekund. Det är, som sagt, som ett dataspel (ett uselt sådant, dessutom). Filmens skurk spelas av Armand Assante, som skriker och vrålar som om han haft ont i magen under inspelningarna. Hans karaktär är väldigt stereotypisk, och Assantes överspelande utjämnar dessvärre ingenting. Tack och lov att Christopher Walken, som först erbjöds rollen som skurk, tackade nej.

En fråga som i filmens gång ofta dök upp i mina tankar är hur många lektioner som regissören Danny Cannon måste ha skolkat under sin filmutbildning. Eftersom det finns misstag som är rent av pinsamma. Lägg till exempel extra märke till eldens riktning i rörscenen. Det är bara ett av flera misstag som gör denna film urkass och ologisk. Varför Max von Sydow valde att medverka förblir en gåta. Det här måste vara den sämsta filmen som svensken medverkat i (efter värdelösa "Solomon Kane").

Men filmen är som sagt att antingen älska eller hata. Ibland är den här typen av hjärndöd action precis det man vill se på. Och att se Stallone framföra diverse oneliners skapar en underbar nostalgikänsla vars värde jag inte ska underskatta. Men för mig blev det till slut "game over" för denna dataspelsliknande film. Det finns trots allt en gräns för hur många misstag som en film kan innehålla. 

Onödigt vetande:

Coen-bröderna, Peter Hewitt ("Gustaf", "Maiden Heist"), och Richard Stanley ("Hardware") tackade alla nej till att regissera filmen.

Sylvester Stallone hade aldrig hört talas om Judge Dredd innan han erbjöds rollen.

Regissören Danny Cannon blev så sårad over sina dispyter med Sylvester Stallone under inspelningarna av filmen att han svor att aldrig arbeta med en namnkunnig skådespelare igen. Han hävdade också att den slutgiltiga versionen av filmen skilde sig mycket från manuset, på grund av ändringar som Stallone krävde.