Visuellt sprakande saga

Att säga att Tim Burton haft ett ojämnt 2000-tal är inte direkt en underdrift. Trots ett hyfsat produktivt årtionde har han – med några få undantag (“The Corpse Bride” och “Sweeney Todd”) –  regisserat en rad kritikerfloppar, de flesta med en mer eller mindre trött Johnny Depp i huvudrollen. Burtons charmigt aviga 90-talsproduktion börjar kännas allt mer avlägsen och ärligt talat börjar glorian kring den så hyllade regissören hamna på sniskan. Därför är det nog klokt att han här avstod från att regissera uppföljaren till 2010 års “Alice i Underlandet” och istället överlät regissörsrollen till James Bobin (som tidigare är mest känd för de senaste Mupparna-filmerna och för den smått briljanta tv-serien “Flight of the Concords”). Bobin har allt av Burtons öga för det visuella men har gjort en stramare, rappare och helt enkelt en på alla plan bättre film jämfört med nestor Burton.

Storyn är egentligen inte så mycket att orda om. Den här gången får vi återigen stifta bekantskap med den dådkraftige Alice Kingsley (Mia Wasikowska) som efter att ha återvänt från en expedition till Kina upptäcker att hon och hennes mor har mer än tillräckligt med problem hemma i London. Det dröjer inte länge innan hon blir kallad till Underlandet och via en spegel återigen kliver in i det märkliga land som vi såg henne i för sex år sedan. 

Det visar sig att Mad Hatter (Johnny Depp) är utom sig av sorg. Han tror att hans sedan länge avlidna familj fortfarande lever, men eftersom ingen tror honom är han otröstlig. Alice får reda på att det enda sättet att få honom glad igen är att resa tillbaka genom tiden för att på så sätt rädda familjen Hightopp från sitt öde. Men det visar sig snart vara lättare sagt än gjort. För tiden vill inte bli lekt med.

Det största utropstecknet här är Sasha Baron Cohen som spelar ingen mindre än Tiden själv. Hans mycket fånige, olidligt pompöse och bisarrt strame tidsmästare – som lämpligt nog bryter på tyska – är utan tvekan filmens humoristiska hjärta. En stor del av filmen utspelar sig i hans jättelika klockpalats och det är stämningsfullt frammanat av filmskaparna. Faktum är att den första tredjedelen av filmen har ett sånt driv och en sådan berättarglädje att det är svårt att inte sitta och småle åt hela spektaklet. Trist nog sänker ett småsegt mittenparti tempot, och den i ärlighetens namn ganska intetsägande storyn tillåts få ta alldeles för mycket utrymme.

Det finns lyckligtvis mer att tycka om här: Helena Bonham Carters sadistiska röda drottning, den allt mer urspårade scenografin och inte minst tidsfurstens (Cohen alltså) charmerande robotbutlers. Mia  Wasikowska lämnar kanske inget större intryck men gör ändå en fullt godkänd och modern Alice. Till och med Johnny Depp (som ju på senare tid inte direkt imponerat) gör en bra insats som den galne, men något molokne hattmakaren.

På det hela taget är “Alice i Spegellandet” något så ovanligt om en uppföljare som lyckas bättre än originalet. Att Burton tagit steget tillbaka och bara varit producent här var kanske det bästa han kunde göra. För även om filmen lider av en allt för konventionell och lite utdragen andra akt, är den på det stora hela en underhållande, rolig och framförallt visuellt briljant äventyrsfilm.