Alice i Spegellandet (2016)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
När Alice återvänder från Underlandet tror alla att hon är galen och hon måste fly omvärldens omsorg genom sjukhusfönstret. En spegel blir hennes dörr tillbaka till Underlandet, men när hon kommer dit har allt förändrats. Hattmakaren är i fara, Hjärter Dam hotar att återta tronen och Tiden vill frysa världen till ett fruset ödelandskap. Alice enda chans är att finna det magiska föremål som kan stoppa Tiden från att stoppa tiden.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: ALICE I SPEGELLANDET

Visuellt sprakande saga
Något otippat är den andra Disneyfilmen om Alice i Underlandet bättre än den första. Att Tim Burton överlät regissörsstolen åt någon annan kan vara det bästa som hänt för den nygamla filmsagan.
Att säga att Tim Burton haft ett ojämnt 2000-tal är inte direkt en underdrift. Trots ett hyfsat produktivt årtionde har han – med några få undantag (“The Corpse Bride” och “Sweeney Todd”) –  regisserat en rad kritikerfloppar, de flesta med en mer eller mindre trött Johnny Depp i huvudrollen. Burtons charmigt aviga 90-talsproduktion börjar kännas allt mer avlägsen och ärligt talat börjar glorian kring den så hyllade regissören hamna på sniskan. Därför är det nog klokt att han här avstod från att regissera uppföljaren till 2010 års “Alice i Underlandet” och istället överlät regissörsrollen till James Bobin (som tidigare är mest känd för de senaste Mupparna-filmerna och för den smått briljanta tv-serien “Flight of the Concords”). Bobin har allt av Burtons öga för det visuella men har gjort en stramare, rappare och helt enkelt en på alla plan bättre film jämfört med nestor Burton.

Storyn är egentligen inte så mycket att orda om. Den här gången får vi återigen stifta bekantskap med den dådkraftige Alice Kingsley (Mia Wasikowska) som efter att ha återvänt från en expedition till Kina upptäcker att hon och hennes mor har mer än tillräckligt med problem hemma i London. Det dröjer inte länge innan hon blir kallad till Underlandet och via en spegel återigen kliver in i det märkliga land som vi såg henne i för sex år sedan. 

Det visar sig att Mad Hatter (Johnny Depp) är utom sig av sorg. Han tror att hans sedan länge avlidna familj fortfarande lever, men eftersom ingen tror honom är han otröstlig. Alice får reda på att det enda sättet att få honom glad igen är att resa tillbaka genom tiden för att på så sätt rädda familjen Hightopp från sitt öde. Men det visar sig snart vara lättare sagt än gjort. För tiden vill inte bli lekt med.

Det största utropstecknet här är Sasha Baron Cohen som spelar ingen mindre än Tiden själv. Hans mycket fånige, olidligt pompöse och bisarrt strame tidsmästare – som lämpligt nog bryter på tyska – är utan tvekan filmens humoristiska hjärta. En stor del av filmen utspelar sig i hans jättelika klockpalats och det är stämningsfullt frammanat av filmskaparna. Faktum är att den första tredjedelen av filmen har ett sånt driv och en sådan berättarglädje att det är svårt att inte sitta och småle åt hela spektaklet. Trist nog sänker ett småsegt mittenparti tempot, och den i ärlighetens namn ganska intetsägande storyn tillåts få ta alldeles för mycket utrymme.

Det finns lyckligtvis mer att tycka om här: Helena Bonham Carters sadistiska röda drottning, den allt mer urspårade scenografin och inte minst tidsfurstens (Cohen alltså) charmerande robotbutlers. Mia  Wasikowska lämnar kanske inget större intryck men gör ändå en fullt godkänd och modern Alice. Till och med Johnny Depp (som ju på senare tid inte direkt imponerat) gör en bra insats som den galne, men något molokne hattmakaren.

På det hela taget är “Alice i Spegellandet” något så ovanligt om en uppföljare som lyckas bättre än originalet. Att Burton tagit steget tillbaka och bara varit producent här var kanske det bästa han kunde göra. För även om filmen lider av en allt för konventionell och lite utdragen andra akt, är den på det stora hela en underhållande, rolig och framförallt visuellt briljant äventyrsfilm.
ETT FÄRGSPRAKANDE OCH VISUELLT VACKERT ÄVENTYR SOM INTE ÄR LÅNGT IFRÅN ATT DOFTA TIM BURTON FILMMAGI.
Nu har jag varit och sett den efter ett tag även av mig efterlängtade filmen "Alice Through the Looking Glass" som dessvärre inte regisserades av Tim Burton som originalfilmen "Alice in Wonderland". Detta gjorde mig till en början kritisk till om jag överhuvudtaget ville se filmen. Men det har jag alltså gjort nu och ska nu med denna filmrecension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling. När Alice (Mia Wasikowska) återvänder från Underlandet tror alla att hon är galen och hon måste fly omvärldens omsorg genom sjukhusfönstret. En spegel blir hennes dörr tillbaka till Underlandet, men när hon kommer dit har allt förändrats. Hattmakaren (Johnny Depp) är i fara, The Red Queen (Helena Bonham Carter) hotar att återta tronen och Tiden (Sacha Baron Cohen) vill frysa världen till ett fruset ödelandskap. Alice enda chans är att finna det magiska föremål som kan stoppa Tiden från att stoppa tiden. Det märks på sina ställen att Tim Burton inte längre står för regin. Detta pga att lite av den där härliga känslan som man har blivit så förälskad i när det gäller Burtons filmskapande saknas. Men trots att det saknas lite av den filmmagi som Tim Burton har skämt bort oss med genom åren så är filmen sevärd. Den finns ändå en del magi kvar. Mycket tack vare att större delen av skådespelargänget ifrån förra filmen repriserar sina roller. Samt så gör återigen Danny Elfman filmmusiken. Detta gör att det på sätt och vis ändå känns som en Tim Burton film. Förövrigt så gör tidsresetemat historien intressant. Tidsresandet skapar möjligheter till att ge karaktärerna ifrån den första filmen mer djup genom att man får möjligheten att lära sig lite mer om dessa karaktärers bakgrund. I den förra filmen var det mest Alice historia som berättades och alla andra karaktärer upplevdes som lustiga och något endimensionella. I den här uppföljaren får karaktärerna med andra ord mer kött på benen och man börjar att tycka om dem mer när man har fått veta lite om den bakgrund som har format dem till de som de har blivit. Framförallt Johnny Depps hattmakare lär man sig att se på ett annat sätt efter att ha sett honom gestaltas i olika åldrar och i olika livssituationer. Det kändes denna gång mer som att Johnny Depp hade växt in i karaktären och att det inte enbart var ytterligare en knasig vitsminkad karaktär som det kanske lite allt för ofta har blivit då han har medverkat i sin vän Tim Burtons filmer. Filmen är dessutom väldigt färgsprakande och visuellt vacker. 3D-effekterna är bättre än i den första filmen och känns inte denna gång som att de bara är påklistrade i efterhand. Sacha Baron Cohens karaktär Time känns som ett nytt fräscht tillskott som tillför något till historien och han gör den gestaltningen av karaktären mycket bra. Så mycket negativt finns faktiskt inte att säga om filmen. Det skulle väl i så fall då vara att lite av Tim Burtons filmmagi saknas och så var det lite av en besvikelse att inte karaktären Absolem dök upp mer än i ett fåtal scener. Den nyligen tragiskt bortgångna skådisen Alan Rickman gjorde rösten till den karaktären. Så det hade varit trevligt att få se lite mer den karaktären eftersom det här var Rickmans sista film. Jag kan starkt rekommendera filmen "Alice Through the Looking Glass". Den för på ett intressant och lekfullt sätt historien ifrån den första filmen vidare. Dessutom så har den ett fint budskap om att familjen ska hålla samman och att man ska våga tro på ingenting är omöjligt. Inte ens att vara kvinna och våga ta ta plats i ett viktorianskt, mansdominerat samhälle. "Alice Through the Looking Glass" får en stark trea på gränsen till en fyra av fem möjliga i betyg av mig.
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
Sara
Bättre än första! Stadig 3:a. Vacker att kolla på!
trickofthewrist
Riktigt bra film. Bättre än vad jag hade förväntat mig. Gillar hur de berättade de två olika historierna, om the madhatter och hjärter dam.
4/5 av mig!
Visa fler (1)

Relaterade filmer