Sam Anselms (Michaela Coel) hesa whiskeyröst inleder med vad som nästan låter som en besvärjelse, en monolog om den förrädiska likheten mellan kärlek och hat. Samtidigt sveper kameran uppåt på vad som först skimrar som något utomjordiskt, men som visar sig vara tyg på artisten Mother Marys (Anne Hathaway) scenkostym under en konsert.
Här kan jag kan nämna med en gång att för den visuellt lagda är filmen oemotståndlig! Gillar man stämningsfilmer med spöken, gore, och skräckfilmsingredienser i ett underskönt och stilrent format har man hamnat helt rätt. Man kan sluta läsa här och gå direkt till bion och njuta (när nu filmen får svensk premiär – ännu oklart i skrivandes stund).
Vill man däremot ha lite mer handling som ackompanjerar bildrutorna är filmen inte helt klockren… Hela första timmen är strukturerad nästan som en pjäs. Dialogtung och känslosam men utan att något av betydelse kommer fram, vilket gör att den tappar fart och känns styltad.
Det visar sig nämligen att Sam och Mary har stått varandra nära sedan unga år men tappat kontakten. Mary blev en framgångsrik artist och Sam en känd designer som skapat hennes scenkostymer. Nu söker Mary upp Sam för att be henne designa hennes look inför comebacken om tre dagar. Sam är avmätt men ställer motvilligt upp. Någonstans på vägen har hon övergivits för andra designers och bitterheten är tydlig.
Här ska också nämnas den stämningsfulla dekoren. Designstudion är inhyst i en rustik gammal ladubyggnad där största delen av filmen utspelar sig. De två kvinnorna (hela rollbesättningen består för övrigt av kvinnor) cirklar runt varandra dialogmässigt. Svävande frågor får tvetydiga svar. Tårar fälls, även om vi inte förstår varför riktigt än. Monologerna låter bitvis ledtrådar sippra ut. Någonting dramatiskt har hänt – men vad?
Andra halvan av filmen blir plötsligt intensiv. Det är nu det övernaturliga träder fram, så att filmen skiftar till att bli en märklig spökhistoria. Här finns både gore och skräckfilmsingredienser utan att den någonsin blir till ren horror. Inga skrämseltrick som får en att hoppa till i biostolen. Mer känslomässigt laddad som en psykologisk thriller. Och det funkar – man har svårt att slita bort blicken.
“Mother Mary” är skriven och regisserad av David Lowery (“A Ghost Story”) och de båda huvudrollsinnehavarna gör fina rollprestationer. Hathaway är ju en mångsidig artist med både sång- (“Les Misérables”) och dansbakgrund (Black Swan”) och är perfekt i rollen som popstjärna här. De inklippta scenframträdandena är visuellt spektakulära med medryckande låtar skrivna av Charli XCX och Jack Antonoff.
Och Coel – som jag har väntat på att se henne i någon matig roll efter hennes underbara, egenskapade serie “I May Destroy You”! Coel och Hathaway har fin kemi ihop, och rollerna är ju känsloladdade – men materialet är i mitt tycke lite si och så. Ribban har inte satts tillräckligt högt för alla dessa tårar. Och berättandet är ojämnt men det långa och tradiga upplägget, som sedan blir till spökhistoria.
Dock finns här utrymme för tolkning. Temat är kontakten, samhörigheten, eller som Sam beskriver det i början – hon är Marys hemliga tvilling djupt begravd i hennes skalle. Varelsen, det vaga “hon”, eller “spöket”, kan mycket väl vara en metafor för skuld. Band som inte får brytas. Men inte ens det räcker för att ge några högre betyg. Manuset håller helt enkelt inte.
Men visuellt är filmen en dröm! Här finns både “Black Swan”- och “Substance”-estetik. Intressanta kameraval låter protagonisterna betraktar sig själva i dåtid, eller så skymtar de vagt vid sidan av sig själva. Stämningen, dekoren, filmfotot, de spektakulära kostymerna; allt detta höjer filmen till helt godkända tre poäng.
Snabbfakta om ”Mother Mary”
Regi: David Lowery
Medverkande: Anne Hathaway, Michaela Coel
Genre: Psykologisk thriller/skräck
Speltid: 1 timme 52 minuter
Digitalpremiär: 7 juli 2026
MovieZines betyg: 3 av 5
