Det är frustrerande att vara en ingen när du vill vara en någon. Det upplever inte minst den namnlösa städerskan som är huvudroll i den psykologiska thrillern ”Mecenaten”.
Så när en av hennes arbetsgivare reser bort, lånar hon hennes namn, hus och identitet. Plötsligt är hon ägare av ett flott galleri i New York, och framför allt blir hon plötsligt mött med respekt. Med en liten dos fruktan.
Inte minst väcker hon intresse hos två unga konststudenter som också drömmer om att bli något. Hon låter dem följa med ”hem” – och ett farligt spel tar sin början.
Hon var en ingen och nu har hon makt. De var två inga men nu får de uppmärksamhet. Men allt är byggt på en lögn, och snart kommer allt komma ikapp dem.
Så börjar ”Mecenaten”, långfilmsdebuten av Julia Thelin. I huvudrollen ser vi stjärnskottet Carla Sehn och som de två unga konststudenterna ser vi svenske Maxwell Cunningham och danske Lucas Lynggaard Tønnesen.
Det är en spännande premiss för en karaktärsdriven thriller. Bäddat för spänning, maktlekar och nerver. Men ”Mecenaten” strävar efter mer än så, och det är där den både flyger och faller.
Carla Sehn är perfekt
De första femton, tjugo minuterna av ”Mecenaten” är skamlöst underhållande. Vi introduceras till tre vitt skilda karaktärer, alla med starka viljor, begär och drivkrafter. Vår städerska får ett rus av att driva lögnen längre, ser hur långt hon kan ta det. Det finns inte alltid en klar vinning för henne, utan hon drivs av sin nyfikenhet och något sorts mörkt begär.
Carla Sehn är perfekt i rollen. Någonstans mellan hennes naiva blick och henne systematiska behov av att ljuga, stjäla och ställa till det för sig själv skapas en riktigt intressant karaktär. Hur flippade vändningar historien än tar håller hon filmens fötter på jorden. Hon får identitetsstöld, maktlekar och lögner att kännas som det mest naturliga i världen.
Maxwell Cunningham och Lucas Lynggaard Tønnesen sköter sig bra som hennes lika delar offer och rivaler, men deras karaktärer är mer av karikatyrer. Svensken är blyg och dansken är ohämmad. Deras performance-konst som de brinner så mycket för lockar mer till skratt än genuint intresse.
Jag känner aldrig riktigt att det är två riktiga killar jag tittar på, och det är synd. Om jag kände mer empati och förståelse för dem från början, då skulle det också göra mer ont när de själva ställer sig på fel moraliska sida i den farliga leken.
Maktbalansen skiftar
Under merparten av historien är vi fast med de här tre karaktärerna i konstmecenatens modernt flådiga hus. Vi pendlar mellan lek och allvar och makten skiftar konstant. Ena sekunden ser de unga killarna upp till den rika välgöraren. Andra sekunden är de två buffliga killar som står mot en ensam kvinna i en utsatt situation.
Snart börjar maktbalansen skifta även mellan de bästa vännerna, och i publiken vet vi inte vart det ska sluta. Det märks hur kul Thelin har haft med manuset och med att utforma dynamiken mellan karaktärerna.
Någonstans mellan Fincher och Östlund
Samtidigt sträcker sig ”Mecenaten” ofta efter mer än den kan nå. Det hade kunnat stanna vid en lekfull, pulshöjande thriller à la David Finchers ”The Game”. Men Thelin vill åstadkomma mer än så. För varje spänningshöjande thriller-sekvens finns långa scener med performance-konst och absurda dialoger.
De skär sig mot historien, och resultatet blir en förlust i trovärdighet. Ofta känns de mest som en uppvisning i ambition. Som att filmen tar uppehåll för att visa på filmskaparnas snillen. Det finns ett försök här att kombinera någon sorts Ruben Östlundsk samhällskommentar med en psykologisk thriller, och det når inte hela vägen.
Filmen jag önskar att jag tittat på hela tiden
”Mecenaten” står och trampar vatten ett tag, men jag gläds över hur Julia Thelin knyter ihop berättelsen i den sista akten. Äntligen får spänningen blossa upp igen. Insatserna höjs och för första gången känns en riktig fara påtaglig. Det är den här filmen jag önskar att jag hade tittat på hela tiden.
Med ett par lika obehagliga som tillfredsställande vändningar når ”Mecenaten” äntligen det perfekta slut som den hela tiden varit på väg emot. Det gör att den trots allt förtjänar en trea i betyg.
Trots mina frustrationer bevisar Julia Thelin att det går att berätta intressanta och spännande historier med få karaktärer på en liten yta, och det är både uppfriskande och inspirerande. Jag är nyfiken på vad hon kommer göra härnäst. Kommer hon luta sig ännu längre åt det experimentella eller omfamna sin talang för genrefilm?
Jag vet i alla fall vad jag hoppas på.
”Mecenaten” får svensk biopremiär den 20 mars.
