Det tycks inte finnas särskilt många sätt att göra film om ikoniska musiker. I alla fall inte om man frågar Hollywood. Gång på gång har totalt unika artisters liv filmatiserats med samma välbekanta mall. Att säga “har man sett en, har man sett alla” är inte helt rättvist med filmer, hur cyniskt kalkylerade vissa än kan kännas. Men ju fler av dessa musikbiografier man ser, desto mer smälter de samman. Till och med deras styrkor och svagheter brukar upprepa sig från film till film: Starka prestationer av skådisarna… och inte mycket annat som sticker ut.
Med det sagt är ”Springsteen: Deliver Me from Nowhere” en helt okej uppvisning av två av Hollywoods mest lovande Emmy-vinnande Jeremys, nämligen Jeremy Allen White (”The Bear”) och Jeremy Strong ”Succession”. Det är också en löjligt förenklad skildring av depression, den kreativa processen och musikbranschen. Scott Coopers tröga bidrag till biopic-genren får aldrig riktigt ett grepp om sin huvudperson, eller varför hans banbrytande musik fortfarande betyder något idag.
Men det som verkligen spelar roll för publiken är en enkel fråga: Är du ett fan av den amerikanska sångaren, gitarristen och låtskrivaren Bruce Frederick Joseph Springsteen? Om svaret är ja, finns det kanske tillräckligt här för att du ska få ut något av ”Deliver Me from Nowhere”. Filmen utspelar sig under en viktig period i artistens liv, nämligen det tidiga 1980-talet, under skapandet av albumet ”Nebraska”. Vill man, som ett fan, se det utspela sig på bioduken så kan man äntligen göra det.
Haken för de som redan är djupt insatta i Springsteens karriär är att det inte kommer finnas några överraskningar. Trots en speltid på 2 timmar har filmen väldigt lite att säga om Springsteen och absolut ingenting alls om människorna omkring honom. Birollerna existerar mest för att filmen ska kunna släpa sig fram till nästa förutsägbara vändpunkt.
Jeremy Allen White är en trovärdig Bruce Springsteen och den enda skådespelaren i filmen som faktiskt får chansen att kännas som en riktig människa. Det är inte en prestation som når samma höjder som de bästa i biopic-genren, men det är på tiden att White får en huvudroll på film. Jeremy Strong är, som väntat, pålitligt dedikerad i rollen som managern Jon Landau. Men det finns inget med karaktären som Strong inte skulle kunna göra i sömnen.
Nu är det ett verkligt liv som skildras, men det är ändå imponerande hur många klyschor filmen lyckas trampa ner i. Coopers manus uppfinner till och med ett fiktivt kärleksintresse (spelad av Odessa Young) för att se till att inte en enda klyscha lämnas oanvänd. Det mesta är säkert troget Springsteens liv under den perioden, men hur det presenteras är inget annat än en axelryckning. Även om man jämför med vissa andra nya biopics.
Förra årets ”A Complete Unknown” använde Bob Dylans typiska mystik som utgångspunkt för att utforska personerna omkring honom – de som faktiskt behövde leva med en sådan gåtfull figur. Det var inte händelserna i sig som gjorde filmen intressant, utan hur dem presenterades. Det kändes som en levande värld. Ett annat färskt exempel är ”Better Man”, som tog i från tårna med en maxad musikalisk estetik som verkligen fångade Robbie Williams – här bokstavligen skildrad som en cirkusapa.
Om ”Deliver Me from Nowhere” inte hade något med Bruce Springsteen att göra, utan istället handlade om en fiktiv sångare, hade filmen inte haft en chans. Scott Cooper och hans team tillför ingenting av värde till berättelsen som den inte redan fått på köpet. Albumet ”Nebraska” hyllas för att kännas så rått, avskalat och äkta. Filmen om dess tillkomst känns inte alls.
Snabbfakta om ”Springsteen: Deliver Me from Nowhere”
- Originaltitel: Springsteen: Deliver Me from Nowhere
- Regi: Scott Cooper
- Skådespelare: Jeremy Allen White, Jeremy Strong, Paul Walter Hauser, Stephen Graham, Odessa Young
- Speltid: 119 minuter
- Premiär: 24 oktober 2025
- Visas på: Bio
- MovieZines betyg: 2/5
