Den norske regissören Joachim Trier har tidigare visat på sin artistiska skicklighet med filmer som ”Oslo 31 augusti” och ”Världens värsta människa”. Nu återvänder han till bioduken med ett klassiskt drama om barndomstrauman och sargade konstnärssjälar.
Utgångspunkten för berättelsen är familjen Borgs familjehem – ett rött, pittoreskt trähus med snickarglädje och en spricka som löper från källaren upp till dotter Noras (Renate Reinsve) rum.
Sprickan är en tidlös symbol för det sår som löpt genom generationer. Ett sår som uppstått till följd av farmoderns tid i fängelse i unga år, då hon motsatte sig nazismen. En upplevelse som senare drev henne till självmord.
Mot bakgrunden av detta mörker får vi följa hennes son Gustav Borg (Stellan Skarsgård), som är en känd regissör, och hans döttrar Nora och Agnes (Inga Ibsdotter Lilleaas). Nora har gått i faderns fotspår och skådespelar på teatern, medan Agnes arbetar som historiker.
Stellan Skarsgård är självklar i sin roll
Det står tidigt tydligt att Nora lider av ångest och anknytningsproblem, något hon delvis beskyller den frånvarande fadern för som flyttade ifrån hemmet då systrarna fortfarande var små. Gustav präglas av vissa stereotypa drag, som att han ständigt flörtar med unga kvinnor och tar till flaskan så fort känslorna blir för starka. En roll som dock tycks självklar för Stellan Skarsgård, som trots trött utstrålning passar utmärkt som Gustav.
Mer nyanserad är då Nora, som inte enkom är den galna, kreativa konstnärsjälen, utan snarare gestaltar hur kreativiteten kan vara en frigörande katalysator och läkande kraft. Relationen till systern Agnes är också i fokus. En av scenerna där de kramar om varandra så som barn gör, är en av filmens starkaste.
Utöver familjedramatiken följer filmen också hur pappa Gustav hoppas på att försonas med Nora genom att erbjuda henne huvudrollen i sin senaste film. Ett erbjudande hon snabbt avböjer då de ”inte kan kommunicera med varandra”.
Istället träffar Gustav den unga Rachel Kamp (Elle Fanning) i Cannes, som är ett fan av hans tidigare verk och som glatt åtar sig rollen. En roll som gör att hon börjar tvivla på sin egen förmåga. Elle Fanning har ett naturligt näpet uttryck som emellanåt blir något ensidigt. Hennes roll är också den som gör minst intryck.
Viss ironi infinner sig då döttrarna samspråkar med fadern om den fria konsten, och han beklagar sig över samtidens småborgerliga konstnärer. Ett samtal som sker i en påkostad lägenhet i centrala Oslo. Filmen skriker medelklass, men det är å andra sidan inte huvudtematiken, utan fokuset är konsten som kommunikationsform.
En av Joachim Triers bästa filmer
Joachim Trier har också tagit sig en del kreativa friheter som att vissa scener drivs av en kvinnlig berättarröst och ett tyst klipp av döttrarnas och faderns ansikte som skiftar i sådan hastighet att de till slut tycks smälta samman. En något övertydlig metafor för generationstrauman som överförs, men samtidigt upplyftande med ett avbrott från den raka berättarlinjen.
Kommunicera genom ord gör fadern och dottern aldrig, däremot genom konsten. Och det är i förståelsen för den andres kreativitet som steget mot en försoning kan börja. Subtiliteten i scenerna ger filmen en elegans och resonansbotten som perfekt matchar tematiken. Tack vare sublimt skådespeleri är detta möjligen en av Joachim Triers bästa filmer så långt.
”Sentimental Value” är en film för filmälskare, av filmälskare om berättelsers betydelse och en hyllning till konstens förmåga att läka och förena.
Snabbfakta: Sentimental Value
Regi: Joachim Trier
Skådespelare: Stellan Skarsgård, Renate Reinsve, Elle Fanning, Inga Ibsdotter Lilleaas, Lena Endre
Originaltitel: Affeksjonsverdi
Genre: Drama
Speltid: 133 minuter
Premiär: 26 september 2025
Visas på: Bio
MovieZins betyg: 4/5
