Recension: Son of a Gun (2014)

Sämre version av filmer vi sett förut

Australiensk kuppthriller stoltserar med Ewan McGregor i en för honom annorlunda roll som kriminell mentor. Tyvärr lider filmen av både klyschor och en blek hjälte.

Publicerad:

”I Love You Philip Morris” var en verklighetsbaserad komedi där Ewan McGregor spelade en fängelseintern vars pojkvän (Jim Carrey) fixade ut honom ur fängelset. ”Son of a Gun” är en verklighetsbaserad thriller där McGregor spelar en hårdkokt fängelseintern som tvingar en naiv yngling att hjälpa honom rymma. Kopplingen är lite rolig.

Mindre roligt är det att McGregor denna gång fått australienska stjärnskottet Brenton Thwaites (”Oculus”, ”Maleficent”) som motspelare. Thwaites är en typiskt pojkbandssöt men hopplöst blek skådespelare vars hundvalpsblick och ständigt blottade magrutor känns helt fel för rollen som ung kriminell på vift. McGregor hade kunnat spela rollen i sömnen under sina yngre dagar. Eller varför inte Jack O’Connell som briljerade i den underskattade ”Blodsband”?

I vilket fall som helst, fängelsedramat övergår snart i en kuppthriller med obligatorisk upp-och-nedgångshistoria, alla lurar-alla-twistar samt en rätt meningslös och förutsägbar romans. De sistnämnda får vår blågula stolthet Alicia Vikander stå för. Hon gör sitt bästa men får kämpa med en osmickrande rysk accent och en platt klyscha till rollfigur. (Varför är aldrig gangsters prostituerade svenskor?)

McGregor verkar ha kul i en för honom annorlunda mentorroll och filmen är aldrig direkt usel. Det finns några hygglig actionsekvenser och tilltalande birollsinnehavare. Men samtidigt har det gjorts otaliga filmer på liknande tema med klart intressantare huvudpersoner. Thwaites är inte bara tam utan karaktären i sig är en lite väl naiv (läs: korkad) pojkvasker av typen som aldrig lärt sig simma men råkar vara en hejare på schack (läs: metafor). Några blinkningar till ”True Romance” gör filmens brister allt tydligare.

I en scen dyker en white-trashig vapenförsäljare upp komplett med hockeyfrilla, bonnbränna och 80-talstechno dundrande ur stereon. Hade det varit en avsiktlig parodi kunde det varit skoj men här känns det som om man på allvar försökt plocka coolhetspoäng. Då hjälper inte den australienska accenten. Guy Ritchie, kom tillbaka – allt är förlåtet.