Oculus 2013

"Oculus" är en sexig titel! Det låter mystiskt och signalerar något farligt och svårgripbart. Betyder visst "öga" på latin men går att använda i flera sammanhang, oftast för att benämna en oval öppning eller fönster.

Ska man vara petnoga så saknar det mer eller mindre förankring överhuvudtaget i min film, som ju handlar om en ondsint, rektangulär spegel som jävlas med folk på diverse utstuderade vis... Men det går inte att komma ifrån att det är en ruggigt sexig titel! Dessutom använde ju Tarkovskij, den gamle räven, "Spegeln" som titel redan -75... Inga jämförelser i övrigt, naturligtvis... Absolut inga, överhuvudtaget...

...kanske regissören Mike Flanagan tänkte när han skulle döpa denna skräckthriller, som lär få mer än en uppföljare av (det amerikanska) mottagandet att döma. Värre saker har hänt, särskilt i den här genren. "Oculus" är en hyfsat välspelad historia med en enkel men för ändamålet - att vara ett par snäpp vassare än till exempel "Sinister" - välfungerande premiss.

Två syskon förlorar sina föräldrar under mycket blodiga och traumatiska omständigheter. Medan den yngre brodern tillbringar de följande elva åren med att rationalisera händelserna inlåst på rättspsyk övertygar systern sig själv om att katastrofen ytterst berodde på den spegel som hängde i faderns arbetsrum. Lagom till att brorsan blir utsläppt från hispan har hon lyckats bärga den digra pjäsen från en auktion. Med hjälp av rigorösa förberedelser och en mängd videokameror ska hon nu bevisa för världen, och för sin skeptiska och mentalt sköre lillebror, att denna spegel verkligen har något fuffens för sig.

Att det verkligen ligger till så behöver publiken inte tvivla på särskilt länge, även om det utnötta "Är-allt-det-här-bara-i-mitt-huvud"-spåret får ta viss plats vad det lider. Kruxet är att denna spegel är så gränslöst påhittig vad gäller djävulskap att gränserna för verklighet och mardröm eller psykos luckras upp så till den milda grad att även tidsperspektiven påverkas.

Det här låter ju bottenlöst dumt, kanske läsaren tänker nu, varför inte bara förstöra åbäket om det nu ställer till med så mycket oreda? Men se, den invändningen parerar Flanagan genom att låta spegeln vara oförstörbar ungefär på samma sätt som titelföremålet i "Sagan om Ringen"-filmerna. Han är inte lika intresserad av att parera en del annat. Men att tillämpa för sträng logik i det här sammanhanget är detsamma som att drämma en hammare i hallspegeln.

De läskigaste scenerna i "Oculus" är de som i återblickar skildrar den lyckliga familjens gradvisa sammanfall, hur modern sakta men säkert förtärs av sina neuroser medan pappan går från lågmäld familjeförsörjare till nyckfull sadist. Barnen är maktlösa inför dessa radikala personlighetsförändringar, som är blir ännu otäckare om man bortser från det faktum att det är spegeln som orsakar misären. Skildringen av en familj i fritt fall ger en välbehövlig tyngd åt allt hokuspokus.

Frånsett ett par scener som demonstrerar regissörens uppenbara förtjusning i att låta sina karaktärer tugga glas eller keramik förlitar sig "Oculus" överlag mer på spänning och så kallad psykologisk skräck än äckel och avancerade effekter. Men denna relativa återhållsamhet får, som så ofta i filmer av den här typen, ge vika framme vid den allt mer urspårade finalen. Det är också där som betygstrean börjar krokna och segna ner mot ett lägre betyg. Det är det eviga Stephen King-dilemmat: Ju mer vi få se av den manifesterade ondskan och dess diverse snubbiga former, desto snabbare försvinner det kittlande obehaget och spänningen.

Jag har en känsla av att de kommande delarna i denna franchise, för en franchise lär det bli, knappast kommer att lösa det problemet. Hur som helst är "Oculus", sin tillkämpade titel till trots, en godkänd thrillerskräckis i en genre som inte direkt skämmer bort sina fans med kvalitet.