Dikt och verklighet, och hur de överträffar varandra. Med James Bond skapade Ian Fleming en av diktens mer seglivade karaktärer men han levde också en verklighet värd att skildras som fiktion. Bra fiktion? Hyfsad.

Den som förväntar sig en vampyrfilm av ”Twilight”-typ lär bli besvikna på ”The Moth Diaries”. Samtidigt är det ingen traditionell vampyrfilm heller utan ett lågmält, stämningsbaserat thrillerdrama med subtilitet som främsta kännetecken. Inte en film för alla smaker, minst sagt.

Feelgoodmästaren Lasse Hallström är tillbaka och tar sig an något så svårsmält som flugfiske! Självfallet är historien om en shejks befängda idé att plantera in lax i Jemen en ganska traditonell kärlekshistoria vars sympatiska aktörer är bättre än de lite pretentiösa budskapen om tro och livet.

Jomen, George Lazenbys första och enda insats som James Bond får klart godkänt. ”I hennes majestäts hemliga tjänst” har fått ett oförtjänt rykte om sig att vara 007-filmernas svarta får, och visst är det en film som sticker ut – men bara på ett positivt sätt.

Grattis världen, en uppföljare till en av 2000-talets sämsta actionremakes i 3D, ”Clash of the Titans”. Snäppet överlägsen när det gäller effekter, tempo och action men det saknas en anledning att bry sig – träbocken Sam Worthington är det då inte.

”Piraterna!” är ännu en fascinerande uppvisning i den Aardmanska animationskonsten. Ett imponerande detaljarbete ligger bakom deras första 3D-film, och när det kommer till kombinationen lera och stopmotion är de kungar. Vad gäller piratäventyr, tja, där har de en del kvar att lära.

Biografier är en knepiga projekt. Man vill väl ha någon slags respekt för verklighetens personer och händelser (vilket man naturligtvis måste ha), samtidigt som man behöver ta sig fiktionens friheter för att dramaturgin ska fundera. Det är en knepig balans att hålla och ”Machine Gun Preacher” lyckas bara delvis.

Francis Ford Coppolas filmatisering av Mario Puzos välkända roman ”Gudfadern” är ett odödligt mästerverk, ett oförglömligt stycke historia som alltid kommer ha sin plats i filmhistorien.

”Spegel, spegel, på väggen där…” Japp, sagotrenden är här. Och som vanligt slåss filmbolagen om klassikerna. Detta är första av två Snövit-filmatiseringar detta år men horribel dubbning, dålig tajming och segt tempo överskuggar den lilla mängden charm och humor.

James Bond ninjar runt i Japan på jakt efter SPECTRE, som gör både världen och rymden osäkert med sina nya planer. ”Man lever bara två gånger” är, onödiga passager till trots, ett innovativt och underhållande bidrag i serien.

Jodå, ”The Hunger Games” överlever resan till filmduken med hedern i behåll. Filmen är inte felfri men lär definitivt generera fler nöjda än förtvivlade fans.

I filmens värld måste man som senior tydligen resa till Indien eller göra något annat drastiskt för att finna ro på äldre dagar. Här hamnar några av våra främsta, brittiska veteraner på ett nedgånget hotell och upplever både kulturkrockar och kärlek. Minst sagt välbekant men trivsam feelgoodmys där ensemblen är bättre än manuset.

Julianne Moore, Ed Harris och Woody Harrelson i filmen om John McCain och Sarah Palin – det går inte riktigt att misslyckas. Att det är en TV-produktion märks väl och man kommer aldrig riktigt helt in under skinnet på Palin, men fantastiskt spel och manus håller den över medel.

Många av berättarmästaren Stephen Kings romaner och noveller har blivit filmer i alla möjliga olika skepnader. Vissa är likt ”The Shining” den regelrätta skräck som King är mest känd för, medan andra – som ”Stand By Me” – går i helt andra riktningar. Vissa av adaptionerna räknas som totalt värdelösa, medan andra anses tillhöra det bästa som någon gång rullat på vita duken.

”Lorax” är ännu en filmatisering av en Dr. Seuss-bok och ännu en gång utan minnesvärt resultat. Det finns ett genuint men ack så välbekant budskap om att bevara naturen, men filmen dränks i billig humor, hysteriskt tempo och smaklösa musikalnummer.

Ett barns kluvna förhållande till sin identitet och könstillhörighet skildras med värme och värdigt allvar. ”Tomboy” bör upplevas av alla. Vill man delta i den kommande offentliga diskussionen om filmen bör den ha setts två gånger.

Det är ofattbart hur den magnifika ”Goldfinger” kunde följas upp av en av Bondseriens sämsta filmer. Spänningen uteblir, humorn lyser med sin frånvaro och allt vi egentligen serveras är flera plågsamt utdragna undervattensscener – ibland med tillhörande action, och ibland utan.