John Krasinski och Drew Barrymore hjälper valar i en film som är urgullig utan att provocera kräkreflexerna i överkant. Vad gäller förenklande och budskapstyngda men ändå småcharmiga ”må bra”-dramer av amerikanskt snitt med djurmotiv blir det antagligen inte bättre än så här.

Det finns nästan inga förmildrande drag i den här sega och oskrämmande låtsas-vara-på-rikigt soppan till skräckis, som känns för lång trots sina futtiga en timme och 26 minuter.

Katherine Heigl spelar prisjägare på borgensfirma på jakt efter en mordmisstänkt polis som råkar vara hennes gamla tonårskärlek. För den som av outgrundlig anledning fortfarande är intresserad kan varning om brist på tempo, spänning och allt vad komisk tajming heter utfärdas.

#GIFF 2012 – ”Avalon” är som en studie i människoförakt, där pengar betyder allt och alkohol nästan lika mycket. Den som försöker bryta mot normerna, i detta fall överklassens, blir snabbt straffad. Filmen blandar action med långsamma scener och går in på djupet av människans natur.

Du vet hans namn. Du kan hans nummer. Du känner till exakt hur han vill ha sin drink. Världens mest kände agent fyller 50 år i år – och det var här allt började…

”War Horse” är precis så maffigt och samtidigt hemtamt som man kan förvänta sig av Spielberg. Men filmen är framför allt för lång och hoppandet mellan olika karaktärer gör att vi inte riktigt lär känna någon på djupet.

#GIFF 2012 – Svensk barnfilm, eller snarare bristen på den, har varit ett omdebatterad ämne under hösten. Jag minns själv inte när jag senast såg en, som dessutom haft vett att vara bra. När det mesta utbudet för unga består av hysteriska, amerikanska, tredimensionella storfilmer kommer ”Isdraken” som ett välkommet avbrott.

Det är otroligt mysigt att stifta bekantskap med mupparna igen, men glädjen blir tyvärr inte långvarig då kringhistorien är fånig och tämligen menlös och alltför lite tid ägnas åt det som gör mupparna så otroligt sköna – The Muppet Show.

Det kunde gå åt vilket håll som helst. Å ena sidan gillar jag verkligen de båda manliga huvudrollsinnehavarna, å andra sidan har jag svårt för såväl kvinnan i matchen som regissören. Rent matematiskt borde det betyda femtio procents chans till en fungerande film. Men nej, precis som McG i sina beräkningar och beslut, räknade jag helt fel.

Efter att ha sett ”Shoo Bre” är första frågan man ställer sig – varför gjordes ens den här filmen? En story som inte berör och en vissen produktion blir tyvärr ingen succé.

Sitges Film Festival – Kevin Smith gör sin debut i skräckgenren och bevisar återigen att han, trots en del ojämnt alster i bagaget, är en av Hollywoods mest intressanta regissörer. Filmen försvinner stundtals i omotiverad actionfars och slarvar bort en del duktiga skådespelare men här finns den svidande ironi och politiska satir som Smith så mästerligt behärskar.

Sean Banan i långfilmsformat? Faktiskt blev det inte så illa som det verkar. Det blev ohyggligt mycket värre.

”Sound of Music” tar med oss på en resa i sångens och dansens tecken i 30-talets Österrike, strax innan andra världskrigets utbrott.

Bromantik och flygande bussar känns plötsligt som en självklar matchning när Josh Trank knäpper på kameran. ”Chronicle” blandar genrer utan att skämmas för sig, och skapar något unikt och riktigt, riktigt bra. När såg du en gripande och realistisk superhjältefilm senast?

Daniel Espinosa bekräftar i sin Hollywooddebut att han kan göra actionthriller lika bra som sina amerikanska kollegor. Trist nog består eldprovet på papperet av en historia som inte tillför genren eller åskådaren någonting.

”Prinsessan Lillifee 2” är en barnfilm som både generaliserar och försöker läxa upp publiken om moral.

Vi har sett det förr och då kanske det gick hem hos den yngre publiken. Nu har man gjort ett nytt försök och de kunde lika gärna låtit bli.