När man ser en film med titeln ”Shark Night 3D” vet man vad som väntar – det är knappast någon ny ”Hajen”. Men även om det är snyggt, tajt och stundtals spännande så tar den här hajthrillern sig själv på lite stort allvar för att bli den opretentiösa popcornrulle den borde vara.

Vill man se en meningsfull, samhällskritisk och realistisk film med budskap och moral ska man inte se ”Rubber”. Vill man se en skruvad, sanslös och bisarr parodi på psykologiska seriemördarthrillers med ett bildäck i huvudrollen så är du helt rätt ute.

Kampen om de unga tittarna under december månad har börjat och barnfilmerna med jultema börjar hagla in. Den här brittiska, animerade filmen är ofta kul, fyndig och charmig men likväl larvig, trist dubbad och trots fint budskap ganska tom på julstämning.

#SFF11 – Almodóvar både går tillbaka till sina rötter och provar ny mark med ”The Skin I Live In”, en film som når nya nivåer av det absurda samtidigt som humorn är lika närvarande som de obekväma scenerna. Precis som det ska vara i Pedros filmer.

De dysfunktionella storstadsmänniskornas drama på svenska landsbygden är knappast något nytt, men när man börjar skrapa på de instängda karaktärernas traumatiska bakgrunder blir det stundtals gripande i det här välspelade men ojämna dramat.

Med årets mycket omtalade ”The Skin I Live In” beträdde den spanska regissören Pedro Almodóvar helt ny mark som skiljer skarpt från den han tidigare befunnit sig på. Hans rötter hittar man i de relationscentrerade filmer där han melodramatiskt utforskar identitet, passion och begär. Med 1988 års ”Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott” fick han för första gången stort internationellt genomslag, och resten är historia.

Våldtäkter i duschen, gängkrig i matsalen och upplopp utanför cellerna. Kommer din bild av det amerikanska fängelselivet enbart från thrillers och tv-serier är det dags att tänka om.

Juletid. Inte min favorithögtid, om vi ska vara helt ärliga, och det ska vi ju. Annars kanske Jultomten kommer och tar mig. Vad menar du, han skulle aldrig göra så? Då har du inte träffat denna tomte. Lite mer blodtörstig och aningen mer underhållande än din vanliga gamla släkting.

Det är lätt att förstå att ”Gasland” Oscarnominerades och vunnit ett flertal stora priser. Det är – särskilt i USA – högst relevant och intressant dokumentär om gasutvinning med förödande konsekvenser. Däremot trampar man ofta vatten och filmen blir olyckligt sentimental och upprepande, med en fånig slutkläm.

#SFF11 – Två drömmare, en bil och ett vidöppet landskap som de båda vill fånga på olika plan. En ritar precisa kartor, den andra tar konstnärliga bilder, men rätt snart har de bara ögon för varandra.

#SFF11 – Engelska titeln spelar självfallet på brittiska zombiekomedin ”Shaun of the Dead” och även om det varken är en direkt kopia eller remake så är handlingen snarlik i den här hyfsat originella spansk-kubanska produktionen. Liksom i föregångaren finns gott om humor och blod men med undantag för vissa politiska element ekar en viss känsla av déjá vu över filmen.

Film noir kan vara en av mina absoluta favoriter bland alla subgenrer som finns att välja på i filmdjungeln. De mästerliga filmerna i denna genre är många, de håller fortfarande och de diskuteras ständigt. Billy Wilders ”Sunset Boulevard” nämns ofta som en av de filmer som man bara måste ha sett i noir-facket, och det är inte svårt att förstå varför.

#SFF11 – Roger Corman är den smått bortglömde men legendariske filmregissören och producenten som revolutionerade Hollywood och fann några av dess största namn. Här får vi en maffig summering av hans karriär, verk och person i form av filmklipp och intervjuer med både han själv och folk han samarbetat med, inklusive en blödig Jack Nicholson.

#SFF11 – Mordthrillers med tonåringar känns sällan särskilt motiverat eller upplyftande. Och som väntat så är ”To.get.her” om fem unga tjejers ödesdigra fyllehelg väldigt dyster, blank och kall. Dessvärre har den inte heller riktigt något att säga förrän den oväntade tvisten i upplösningen.

#SFF11 – ”Rabies”, Israels debut i slashergenren är en allt annat än vad någon kan förvänta sig. Vad som vid första anblick ser ut att vara ännu en ”Saw”-kopia om en blodtörstig psykopat urartar i spännande, oförutsägbar thriller med glimten i ögat och en rejäl dos svart humor.

#SFF11 – Mobbad tonåring tvingas ta hand om senil släkting, får fadersgestalt i excentrisk rektor och blir vän med skolans snygging. Ja, originalet är knappast den starka sidan hos ”Terri”. Och trots fin stämning, några inspirerade scener och minnesvärda skådespelarinsatser (John C. Reilly!) så faller den på bristen att ha något nytt att komma med.

En familjekomedi om robotar som slåss låter kanske inte särskilt spännande och mest, liksom ”Transformers”-filmerna, en ursäkt för våld med 11-årsgräns. Men här finns trots oräkneliga, publikfriande klyschor en rar film om den lilla människans kamp mot de större med tillräckligt mycket hjärta, humor och spännande fighter för att hålla tittaren vid liv.