Säga vad man vill om Hallströms filmer men en intressant karriär har han haft, från en ABBA-dokumentär och komedier med Magnus & Brasse till internationella succén ”Mitt liv som hund” och filmerna om barnen i Bullerbyn. Efter det har han etablerat sig och blivit något av en expert på myspysiga, trivsamma dramakomedier ofta med en uppskattad dos romantik. Efter bäst glömda klavertramp som hunddramat (!) ”Hachiko” och tonårskalkonen ”Dear John” är han tillbaka på trygg mark där han gör det han gör bäst.
”Laxfiske i Jemen” är en ganska typisk Hallström-film, på gott och ont. Upplägget, efter Paul Tordays roman, är en smula udda men storyn känns igen. Torr forskare (Ewan McGregor), typen som har pyjamas på sig under samlag och tackar sin fru efteråt, tvingas samarbeta med härligt käck tjej (Emily Blunt) då hon representerar en snorrik shejk (Amr Waked, från ”Syriana”) som – galet nog – vill överföra den brittiska traditionen av flugfiske, inklusive fisken i sig, till de uttorkade flodbäddarna i Jemen. Gissa vilka det så småningom uppstår gnistor mellan?
Ja, Hallström försöker inte direkt undvika klyschorna utan bjuder vänligt in dem som gamla bekanta på en tebjudning. De som uppskattat hans mer framgångsrika Hollywood-verk som ”Gilbert Grape”, ”Alla talar om Grace” och ”Chocolat” lär känna igen värmen och den trevliga stämningen kombinerat med hyfsat lättlöst drama. Det är ingen tvekan om att vi här ska må bra men samtidigt lära oss lite om livet och vad som betyder något. Det blir stundtals en aning pretentiöst med alla visdomsord, inte oväntat från den exotiskt porträtterade shejken, men det är detaljer jag kan leva med.
För hur cynisk man, speciellt som filmkritiker, må vara så är det faktiskt en glad och charmig film. Mycket tack vare de sympatiska stjärnorna. Även om skådespelarvalen är ganska uppenbara (McGregor som vilsen toffelhjälte…) så gör de vad de ska, kärlekshistorien är rar och för en gångs skull får de spela något annat än amerikanare. Kristin Scott Thomas stjäl flera scener som presschef i en kul biroll som cirklar kring gränsen till ”Helt hysteriskt”-karikatyr. Men det funkar, precis som resten av filmen.
Sen kan man fråga sig varför så många, vissa av större vikt, konversationer ska ske genom chat eller sms, varför alla som jobbar inom politik i filmen målas upp som fullständiga idioter eller varför man envisats med så många övertydliga, metaforiska bilder på simmande fiskar. Men återigen detaljer man kan leva med. Hallström ger oss återigen en mysig stund i biomörkret med lite humor, drama och romantik – och en film som utspelas i Afghanistan utan våld- och krigsscener. Kan behövas det med.
