Hachiko - en vän för livet 2010

Drama Familj
USA
93 MIN
Engelska
Hachiko - en vän för livet poster

Synopsis

Hunden Hachiko och hans husse är oskiljaktiga. Varje dag vid samma tid möter de varandra vid tågstationen, och hunden blir en älskad medlem i familjen. Men så en dag återvänder inte husse. Trots det väntar Hachiko troget - men förgäves - på sin husse varje dag under de kommande tio åren. Hans öde berör många av de människor som passerar stationen, och de hjälper hunden med mat och varma ord. Idag finns en bronsstaty rest av Hachiko på den plats vid Shibuya Station, där han troget väntade varje dag.
Ditt betyg
3.6 av 676 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Info

Originaltitel
Hachi: A Dog's Tale
Biopremiär
22 januari 2010
DVD-premiär
28 april 2010
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
SF Film
Längd

Recensent

Jonas Appelberg

20 januari 2010 | 16:44

Pretantiös snyfthistoria

Det här är på alla sätt en film om vänskap och band mellan människa och djur. Det här är också en ganska pretentiös snyfthistoria om hur man hanterar livet och saknaden när någon närstående går bort, sett från en hunds perspektiv.

Den lilla valpen Hachiko tappar bort sin slutdestination när den skeppas till USA från Japan. Hans bur faller av bagagevagnen på en perrong i en onämnd småstad och efter lite irrande i mörkret stöter han på den mysige collegeproffesorn Parker Wilson. För både hund och människa är det kärlek vid första ögonkastet.

Hachiko växer upp och ett band starkare än något bildas mellan honom och husse Parker. Varje morgon promenerar de tillsammans till tågstationen och varje kväll sitter Hachiko och väntar på att få följa husse hem. Så en dag kommer Parker inte hem igen, men i tio års tid sitter Hachiko utanför stationen på samma plats och väntar på honom. Det här hände i Japan på 1920-talet, inte exakt som i filmen men hunden, en Akita, satt verkligen i tio år och väntade.

Gillar man hundar finns stor risk att man kommer storgråta till den här filmen. Jag gör det, har två stycken i mitt liv, och det brände stundtals lite bakom ögonen. Lasse Hallström lyckas verkligen trycka på alla ömma punkter i ett hundälskande hjärta. Bortser man dock från hundälskarpropagandan är det sällan man skådat något så klyschigt och sockersött. Med andra ord en riktigt sliskig familjefilm med de flesta stereotyper representerade och ett berättande utan ett uns av originalitet.

Lasse Hallström jobbar återigen med den oemotståndligt charmige Richard Gere. Han passar perfekt i rollen som genomgod universitetsprofessor med hjärtat på rätt ställe. Vid hans sida står den på ytan lite kyligare men i hjärtat lika varma Joan Allen, också hon välcastad. Jason Alexander spelar stationsvärd på stationen där Hachiko sitter och väntar och han omgärdas av den snälle indiske varmkorvsmannen, den lite storvuxna härliga svarta kvinnan i butiken och sist men inte minst det italienska paret i charkuteributiken. Lägg där till det där gyllene ljuset som nästan bara återfinns i familjefilmens småstäder där alla färger på hösten liksom står ut ännu mer och där det under mörkare tider inte kan bli mycket mörkare och dystrare. Även musiken är så genomtänkt ömsomt sorglig och omfamnande, ömsomt glad och lyckobringande att man ibland bara vill gå därifrån.

Något som ändå imponerar på mig är hur lätt man plötsligt har att identifiera sig med en hund. Aldrig någonsin sätter jag mig in i hur Parkers resterande familj har det när han inte kommer hem den dagen, inte ens under begravningen. Det finns där i filmen, men allt jag bryr mig om är hur synd det är om jycken.

Jag slits verkligen mellan att tycka om Lasse Hallströms, inom ramarna för familjedrama, perfekta skapelse, till att avsky den för exakt samma sak. Han gör det liksom bra men Lasse, har vi inte sett exakt samma film hundra gånger tidigare fast med lite annan historia?

| 20 januari 2010 16:44 |