Men Gerard Butler (”Phantom of the Opera”, ”Law Abiding Citizen”) gör åtminstone ett förbaskat bra jobb i titelrollen. Jag gillar honom, en bra och karismatisk skådespelare, som ger kraftfullt och trovärdigt liv i Sam Childers. Childers är en före detta kriminell, knarkande, MC-knutte som hittade Gud och lyckades förändra sitt liv. Inte bara genom att sluta med sitt kriminella knarkarliv, utan dessutom genom att hänge sig åt såväl kyrkan som att rädda barn undan kriget i Sudan, ofta undan ett liv som barnsoldater. Det är dock en hängivelse som tar på honom, på hans oväntat starkt stöttande hustru (spelad av ”Gone Baby Gones” underbara Michelle Monaghan) och på deras dotter. I slutändan måste frågan ställas om det verkligen är värt det.
Det är inget större fel på realismen här. Childers uppoffring är stor och skulle kunna vara svår att köpa, skulle kunna bli för mycket Hollywood. Det blir den inte. Den här avvägningen görs bra och jag tror för det mesta på vad som sker.
Fast jag har invändningar, till exempel i den blivande predikantens ändrade beteende. Hans konvertering till kristendomen, varför han avviker från brottets bana, etcetera. Men det sker för snabbt. När det blir för mycket av en 180 graders vändning håller sig inte trovärdigheten helt intakt.
Och trots att jag är väldigt förtjust i regissören Marc Forster (fantastiska ”Monster’s Ball” i all ära men mest av allt älskar jag hans löjligt underskattade ”Stranger Than Fiction”, och bör för övrigt vara en av få som verkligen tycker ”Quantum of Solace” är en bra Bond-film) tycker jag inte han levererar här. Eller kanske är det just därför. Att jag hade väntat mig mer av honom. Balansen mellan respekten och de nödvändiga friheterna som måste tas är som sagt svår och det är lätt att hålla tillbaka lite för mycket, vilket är vad Forster gör. Det betyder inte att jag eftersöker överspel och vilka jäkelskaper som helst, det betyder bara att han blir aningen för återhållsam. Aningen för respektfull.
Så hur står det slutligen till, är det verkligen värt det? Om det är för Childers ska jag inte svara på här, men för oss i publiken, ja, det tycker jag. Så länge man går in i ”Machine Gun Preacher” medveten om att det bakom spakarna inte är en Marc Forster i absolut toppform.