Skådespelarna, framför allt den som alltid graciösa Rachel Weisz, är behållningen i ”The Deep Blue Sea”, detta svulstiga, brittiska triangeldrama som har svårt att komma ifrån det den faktiskt är – en filmad pjäs.

Om det fanns något sådant som en specialeffektsamnesti så kunde ”Battleship” vara resultatet – här pangas det på med alla tänkbara CGI-yttringar på en och samma gång. Inbakat i det blixtrande spektaklet finns en djup vördnad för amerikansk militärkultur. Fresh!

Det finska hypemonstret ”Iron Sky” är i egenskap av sin tillkomsthistoria och skruvade story ett ljuvligt exempel på hur ett kollektiv av filmälskare segrar över det traditionella filmstudiosystemet. Men slutresultatet borde ha blivit ännu roligare.

Här leker man med stereotyper, fördomar, myter och kanske en gnutta sanning. Med en strålande casting är ”Seconds Apart” värd en liten plats i DVD-samlingen.

Dansk kostymfilm kombinerar historielektion och passionerad kärleksdrama med tjusiga paret Mads Mikkelsen och Alicia Vikander. Det är snyggt, påkostat, välspelat och spännande men filmen hade gynnats av bättre fokus och tajtare speltid.

James Camerons uppföljare till ”The Terminator” har sin självklara plats i filmhistorien. Även 20 år efter sin premiär har inte många actionfilmer kommit i närheten.

Romcoms för trettioplussaren har fått ett uppsving tack vare ”Bridesmaids”. Här återförenas fyra av stjärnorna för en till av typen Föräldraskap med Komplikationer. Regidebuterande huvudrollsinnehavaren Jennifer Westfeldt får till en del poänger men passar illa framför kameran och manuset är ganska slätstruket.

Det finns tillfällen då man önskar filmmakare hade hållit tillbaka lite. Inte försökt göra sitt verk till mer än vad det är. Eller borde vara. Då en avskalad version av filmen hade passat bättre. Nej, här kommer ingen snygg vändning på recensionen, ”Transit” är verkligen en sådan film.

Romantik, dramatik och kärlek starkare än döden bjuds vi på i ”Titanic”. Kärlekshistorien är klassisk om passion mellan under- och överklass men trots den något klichéartade berättelsen lyckas James Cameron verkligen beröra med sin mastodontfilm.

Stilen och känslan i ”Goldfinger” stod som inspiration, när Ian Flemings fjärde roman om 007 skulle filmas. Regissören Guy Hamilton ställde gladeligen upp för att upprepa succén. Guld har bytts ut mot diamanter, och istället för en ondskefull tysk har vi en bunt klonade Blofeld-kopior. Men tyvärr är ”Diamantfeber” en av seriens mer lättglömda delar.

Efter en drös ”American Pie”-uppföljare, varav de senaste gjorts direkt på DVD utan originalkaraktärerna, samlas här det ursprungliga gänget för en skolåterförening. Som vanligt varvas pubertala könsskämt med inställsamma kärlekshistorier och resultatet är liksom karaktärerna stundtals pigga men ofta lite trötta och avdankade.

#TFF – Tribeca 2012 – Intressant för alla filmfantaster om vägen från att enbart använda kameror med riktig film till att allt oftare filma med digital inspelningsutrustning. Berättat och intervjuat av en alltid lika flummig Keanu Reeves.

Tänk dig ett välgjort svenskt drama med inslag av både psykologisk och övernaturlig skräck, så får du en liten bild av vilken typ av film Filip Tegstedts ”Marianne” är.

Dikt och verklighet, och hur de överträffar varandra. Med James Bond skapade Ian Fleming en av diktens mer seglivade karaktärer men han levde också en verklighet värd att skildras som fiktion. Bra fiktion? Hyfsad.

Den som förväntar sig en vampyrfilm av ”Twilight”-typ lär bli besvikna på ”The Moth Diaries”. Samtidigt är det ingen traditionell vampyrfilm heller utan ett lågmält, stämningsbaserat thrillerdrama med subtilitet som främsta kännetecken. Inte en film för alla smaker, minst sagt.

Feelgoodmästaren Lasse Hallström är tillbaka och tar sig an något så svårsmält som flugfiske! Självfallet är historien om en shejks befängda idé att plantera in lax i Jemen en ganska traditonell kärlekshistoria vars sympatiska aktörer är bättre än de lite pretentiösa budskapen om tro och livet.

Jomen, George Lazenbys första och enda insats som James Bond får klart godkänt. ”I hennes majestäts hemliga tjänst” har fått ett oförtjänt rykte om sig att vara 007-filmernas svarta får, och visst är det en film som sticker ut – men bara på ett positivt sätt.