Svagheterna i storyn vägs upp av de många snygga fightscenerna där filmens kvinnliga hjälte tar sig an en man efter en annan. ”Haywire” slutar aldrig att underhålla även om filmen aldrig heller riktigt börjar att imponera.

#GIFF 2012 ”Monsieur Lazhar” visar hur barn och vuxna kommer till rätta med sin sorg och kanske det viktigaste av allt; hur ord ibland kan läka alla sår.

#GIFF 2012 – Cannes-favoriten och Frankrikes Oscarsbidrag ”Slåss för livet” är den sanna redogörelsen för hur regissören och hennes kille vägrade låta sig knäckas av sonens svåra sjukdom. Det är upplagt för tårar men näsduken förblir torr – man har valt en annan inriktning, på gott och ont.

#GIFF 2012 Dansvärlden är tuff, krävande och kompetitiv. Men säg något vi inte redan visste?

#GIFF 2012 Den här filmen, om ett engångsligg som förvandlas till en djupodlad romans under en helg, har vunnit ett antal filmpriser världen över och visst finns här något speciellt och äkta i flera intressanta – både för homo- och heterosexuella – iakttagelser. Men trovärdigheten svajar och det genuina resulterar i ett ganska långdraget sängkammardrama, trots fint spel och regi.

#GIFF 2012 – Simon Stahos glittrande ungdomsmusikal träffar som en dansk skalle mitt i nyllet. De är kåta, frispråkiga och inte alltid dina bästa förebilder, men också varma karaktärer som man lätt tar till hjärtat.

”Braveheart” är Mel Gibsons kanske mest kända film – både som regissör och skådespelare – men att den skulle vara så bra att den förtjänar en Oscar för bästa film, det kan jag inte se.

#GIFF 2012 – Skåningen Lillhonga fortsätter att göra film på sitt eget sätt, och varför inte egentligen när han ju lyckas så bra. Fyra år efter genombrottet med ”Hata Göteborg” serveras vi ett märkligt och kul experiment, ett ensembledrama, som inte liknar något annat.

#GIFF 2012 ”Drömmar” visar oss att även fast livet är hårt och ibland kan tyckas vara hopplöst, har det ändå sina ljuspunkter.

#GIFF 2012 ”Colombianos” är en gripande film som berör och tar tag i åskådaren. Den är stundtals oerhört sorgligt men trots det är filmen fylld av kärlek och värme.

Den största överraskningen med ”Anonym” förutom det faktum att katastroffilmsmästaren (ofta i flera benämningar) Roland Emmerich gör en seriös, politisk kostymthriller med Shakespearetema är att den faktiskt är ganska bra. Även om storyn är spretig och regin haltar så är det ändå ett förvånansvärt sevärt drama från regissören vars senaste alster utgörs av strunt som ”2012” och ”10,000 BC”.

Efter att ha pressat varje tänkbar dollar ur sin Shrek-franchise lanserar Dreamworks nu nästa kassako, och befordrar tidigare bifiguren Mästerkatten till kapten på den multimiljardskuta som man hoppas ska lämna huvudkonkurrenten Pixar bakom sig i ett moln av dollarsedlar.

Den lyckas inte bara vara grymt spännande, utan huvudkaraktärernas dilemma är minst lika fängslande – något som gör ”The Debt” till en totalt solid spionthriller på alla plan.

En svala gör ingen sommar, lika lite som ett par, tre roliga idéer förmår lyfta ”En gång i Phuket” över dussinkomedins uttjatade domäner. Hade den kommit från USA så hade Ashton Kutcher spelat huvudrollen och det fullkomliga fiaskot varit nära. Riktigt så illa blir det inte eftersom Peter Magnusson är både roligare och charmigare än Kutcher.

Öppningsscenen i skräckmästaren Dario Argentos ”Suspiria” har gjort sig känd som en av de mest skrämmande i skräckhistorien. Trots några år på nacken är detta en film som fortfarande både lyckas skrämma och chocka!

Alexander Payne är tillbaka med ytterligare en anti-hjälte som försöker klura ut hur han bäst ska handskas med livet. Det är riktigt bra – även om kringhistorien känns aningen överflödig.

Med ”Soul Surfer” trampar regissören Sean McNamara så djupt ned i det sentimentala hålet att man kippar efter andan. Synd på en berättelse som hade kunnat vara intressant, men nu istället mest framkallar irritation.