Ethan Hawke gör ett utmärkt jobb som labil författarkliché i ”The Woman in the Fifth”, en mardrömsthriller som med en omständlig historia nästan uteslutande talar till hjärtat.

#TFF – Tribeca Film Festival 2012 – Morgan Spurlock har med ”Mansome” tonat ner avslöjandena där fokus ligger på honom själv och ersatt det med lättsam humor om mannens roll idag. Det är bitvis kul, men också ojämnt och blir ibland aningen tradigt när enskilda karaktärer följs alltför länge.

#TFF 2012 – Tribeca Film Festival – ”Deadfall” är en klassisk thriller som inte helt kan hålla sig borta från klichéerna, men starka skådespelarinsatser och karaktärer som går lite mer på djupet gör att resultatet blir riktigt bra.

#TFF – Tribeca 2012 – Man kan tycka vad man vill om obskyra ”Francophrenia” – och det är det nog många som gör också – men det går inte att komma ifrån att det här är ett av de mest kreativa användandet av ”bakom scenerna”-material jag nånsin sett.

Min första tanke är hur jävla bra de har fångat sjuttiotalskänslan, och det är någonting som känns väldigt HBO.

Fransmännens fördomar om den svenske mannen sätts på sin spets i denna söta, lilla romcom där Audrey Tautous charm matchas väl av François Damiens rara, blågula klant. Men en välbekant story och övertydliga metaforer gör resultatet ojämnt.

En skön skurk, ett unikt vapen och två svenska skönheter gör Roger Moores andra Bond-film till en av seriens klassiker. Storyn verkar vid en första anblick härligt okomplicerad. Världens främste lönnmördare är uttråkad, och bjuder in superagenten James Bond till en katt-och-råtta-lek.

85-årige sushimästaren Jiro Ono har lyckats ta sig till toppen tack vare en passion som aldrig dör ut, och en otrolig disciplin som får oss i västvärlden att verka veka och lata.

#TFF – Tribeca 2012 – Som en slags minimalistisk ”Reality Bites” – där handlingen som kretsar kring sökandet efter meningen med livet helt utspelar sig på en parkeringsplats – har ”Free Samples” chansen att bli en indierulle av rang för den här generationens unga vuxna.

Filmer som känns som ”filmad teater” är inte helt lätt att få till. Även om teater är nära besläktat med film så bygger det mer på att man inte har en skärm mellan filmskapare, skådespelare och publik, det bygger på närheten och kontakten med berättelsen som man ser utvecklas framför sig i realtid.

”Project X”, som ibland ger en känsla av att vara en indiefilm, påminner på många sätt om en musikvideo. Trots att jag uppskattar de experimentella aspekterna räcker det inte hela vägen.

Så har man dammat av ännu en gammal 80-talsserie för filmduken. Fast som vanligt är det mer anpassat för fans av de nya stjärnornas moderna filmer snarare än originalet (med undantag för några ganska väntade cameo-roller). Kul är det dock om än extremt ojämnt.

#SFF11 – I jämförelse med andra brittiska thrillers om kriminella och yrkesmördare har ”Kill List” något extra, en obehaglig stämning som kulminerar i den överraskande upplösningen. Däremot känns det stundtals överdrivet provokationssökande och mycket grovt våld för våldets skull.

#SFF11 – 25-årige regidebutanten Sam Levinson spar varken på tårar, träffsäker dialog eller svart humor i ”Another Happy Day”, historien om hur ett bröllop samlar – men också krossar – en trasig, problemtyngd familj.

Remake-Hollywood fortsätter att sno idéer från européerna och den här gången har man uppdaterat en isländsk kuppfilm med Mark Wahlberg i huvudrollen som ex-smugglare tillbakatvingad på den kriminella banan. Bra action och alltid sevärde Ben Foster överväger inte det faktum att Wahlberg faktiskt är en rätt träig skådis, och att känslan av en amerikansk version av en mycket bättre film inte går att skaka av.

Det är när man ser den här ensemblen i en film av en regissör i den här kalibern, när den går direkt till DVD, då vet man att någonting inte står helt hundra procent rätt till. Ett långt tag verkar det som om jag har fel, sedan går den känslan över.

En identitetskris verkar drabba hela Bond-serien när MI6:s främste man tar klivet in i 1970-talet. Det är inte bara det att jag har svårt att vänja mig vid Roger Moore som James Bond. Ingen av de inblandade verkar riktigt säkra på var de vill ta sin agent härnäst.