Jiro Ono är en 85 år gammal man med bitter och observerande uppsyn. Han är ägare och grundare av Sukiyabashi Jiro, en legendarisk sushirestaurang med endast tio sittplatser, belägen i en av Tokyos tunnelbanestationer. Att ha en restaurang under jord kanske inte låter så exklusivt, men med tre Michelinstjärnor får man boka flera månader i förväg för att äta Jiros prisbelönade sushibitar.
Man kan tro att sushi är en vanlig, lätt måltid att göra, men det är mer än bara ris och otillagad fisk som ligger bakom. Det kräver en stor passion och vilja att komma dit där Jiro är, en passion som aldrig dör ut. Han lever, andas och till och med drömmer om sushi, hur han kan förbättra sig, vad han kan göra annorlunda och hur han ska utveckla sina maträtter. Jiro tillåter inget annat än perfektion.
Yoshikazu, Jiros äldsta son arbetar på den prestigefyllda resturangen och förväntas även att ta över när hans far går bort. Men är det verkligen så enkelt? Kommer gästlistan fortfarande vara fullbokad och kan han verkligen fylla en legends fotspår?
Denna dokumentär handlar om så mycket mer än sushi. Den handlar om drömmar, passion och disciplin. Vill man komma någonvart så måste man satsa och jobba sig uppåt, hur hårt arbetet än kan vara. Jiro är en förebild, i 75 år har han gått upp tidigt varje morgon och gått hem sent på kvällen efter en lång dag på jobbet. Han tar sällan ledigt och gör han det så är han tillbaka på jobbet så fort han bara kan.
För oss i västvärlden kan detta verka absurt. Vi vill tjäna mycket pengar på att göra så lite som möjligt, och det är sällan man strävar efter att ta över efter sina föräldrar. Vi är lata och tar hellre den enkla vägen till framgång. Frågan är om det verkligen är värt det? Om man måste välja, vill man arbeta för enbart pengarna eller för att göra det man verkligen älskar, oavsett vad det är?
Denna dokumentär är definitivt gjord med kärlek. Varje bild är som ett vackert porträtt och musiken sätter verkligen prägel på hela historien. Vill man se något med djup, något som ger en extra energi och vilja ska man definitivt se ”Jiro Dreams of Sushi”. Jag vill dock höja ett varningens finger till de som är känsliga för bilder på döda fiskar, inälvor och blod. För de som inte är så känsliga är risken snarare att man blir väldigt sugen på sushi, men tyvärr kan man inte få tag på just Jiros konstverk i vårt avlånga land.
