Det är inget som är nytt eller överraskande när det gamla paret Vince Vaughn och Owen Wilson åter får samsas om de roliga replikerna och galenskaperna som hör en typisk amerikansk komedi till. Den här gången blir det inte heller kanske riktigt så flabbigt som man skulle önska, men en hel del fyndiga repliker förgyller ändå upplevelsen. Myset är hela vägen på topp, vilket jag glatt välkomnar.

”Dumma mej” från 2010 kom som en glad överraskning – uppföljaren gör det inte, och har egentligen inte mycket nytt att ge publiken, men särskilt tråkigt blir det aldrig. Det är trots allt ett kärt återseende med mycket av samma fantasirikedom och sköna humor som i förra filmen. Nu med extra mycket minioner.

En inte oäven tvåa tar vid där första filmen slutade och återförenar den strålande ensemblen. Men äventyret fokuserar för mycket på skurkar och den extrema speltiden dödar tempot.

Den här versionen av Kurt Wallander, med Krister Henriksson i stora rollen, är nu inne på tredje omgången filmer, och har hela vägen överlag hållit en högre kvalitet än de flesta andra svenska deckarserier som tillåts rulla på i TV-film efter TV-film.

Bland dagens otaliga superhjältar på bio, ofta med mörka historier och plågade själar, är det lätt att glömma bort de mer lättsamma klassikerna som den första filmatiseringen av Superman. Visst är det lite fånigt och oförargligt men likt är en lättuggad serietidning så är det snyggt, underhållande och charmigt.

Rappt levererad dialog som skulle göra Shakespeare stolt, fyller denna moderna tappning av bardens kanske mest älskade komedi. Tajming och smådetaljer gör detta till en av de roligaste versionerna – väl värd att se trots att det svajar på ett par punkter.

Ordvitsen är redan serverad i titeln till den här kombinationen av ”Blair Witch Project” och ”Jurassic Park”. Det är en originell, kul idé och inte helt oävet utfört men den låga budgeten görs sig plågsamt påmind och när inget mer finns att säga så uppenbarar sig bristen på en poäng med det hela.

Ja, vad fan säger man? RZA, amerikansk hipphoppare av någon slags rang, har (med lite hjälp av Eli ”Hostel” Roth) snickrat ihop en kampsportsrulle som i ärlighetens namn inte är helt usel. I ”The Man with the Iron Fists” finns till och med tendenser på vad som skulle kunna bli riktigt underhållande. Nästan bra. Tyvärr är det bara tendenser, då hela hantverket snabbt går vilse i en onödigt rörig skog.

Med den lovande inledningen borde det vara förbjudet att inte lyckas hålla uppe åskådarens intresse mot slutet. Ändå händer just det. Det blir stundvis mycket tungrott och jag kommer på mig att räkna scener som kunde ha offrats för helheten. 
Samtidigt finns där de andra. Scenerna av absolut bästa och högsta kvalitet både vad gäller skådespeleri, foto och redigering. Varför jag efteråt lämnas hänförd men samtidigt både förbryllad och förbannad.

Så var det dags igen. 2000-talets mest seglivade och troligtvis mest lönsamma parodi-filmfranchise är tillbaka i biograferna med ett nytt lågvattenmärke. Borta är alla skratten, Wayans-bröderna och seriens tidigare ansikten utåt – Anna Faris och Regina Hall – vilka lämnat ett sjunkande skepp som på något outgrundligt sätt håller sig flytande med botten uppåt. Vad den forne parodimästaren David Zucker (”Titta vi flyger!”) gör i eftertexterna vet nog inte ens han själv.

Eli Roth valde att inte göra ”Hostel Part III” då han ansåg att tredje filmerna i trilogier oftast var de sämsta och de som sabbade serien. Detta stämmer självfallet i flera fall, exempelvis ”Gudfadern” och ”Alla helgons blodiga natt”. Och i viss mån ”Jurassic Park”, där tvåan inte må ha varit ett mästerverk men trean är den första som inte regisserats av Steven Spielberg och visst känner man att något saknas.

Blockbusterproducenten Alex Kurtzmans regidebut är en förvånansvärt lågmäld och jordnära film vars ganska förutsägbara om än verklighetsbaserade historia lyfts av sympatiska karaktärer och suveräna skådespelare. Och ovanliga filmteman som syskonrelationer bör alltid uppmuntras.

Steven Spielbergs egen uppföljare till blockbuster-succén från 1993 håller som god underhållning för stunden men misslyckas att återskapa originalets stämning, och tyngs ner av klyschor, ojämnt tempo och utdragna sekvenser.

Efter en mellanlandning i thrillergenren med ”The Skin I Live In”. gör Pedro Almodóvar en ny tvärvändning, nu med kurs mot en ytlig men älskvärd flygplansfars. Resan är turbulent och målet inte alltid helt tydligt, men jag kan garantera att du sällan varit med om en mer skruvad flygning.

Sveriges alla pensionärer och körsångare (vilka säkerligen utgör en majoritet av befolkningen) får sitt lystmäte i sommar då ”London to Brighton”-regissören Paul Andrew Williams släpper sin nya livsbejakande körsångs-feelgood om kärlek i livets slutskede. Överraskningarna må vara få men nog fan sitter man där och snyftar lite på slutet ändå.

Trots att det egentligen inte är något fel på själva idén eller storyn och att det stundvis blir rätt spännande så tappar filmen fart med jämna mellanrum för att less helt enkelt oftast is more. I ”After Earth” är det för mycket av det mesta, både rymdklyschor och monster och det blir heller inte bättre av att halva ensemblen inte lyckas övertyga förrän på sluttampen och då är det försent.

”Glee”-stjärnan Chris Colfer gör sin stora filmdebut med en egenskriven liten indie om längtan att fly småstadsmentaliteten och bli något. Det är både småkul och tänkvärt med en välvald ensemble, men det klickar aldrig riktigt till. Avslutningen är något av en besvikelse.