I kölvattnet av populära barnböcker och TV-serien som följde kom en långfilm med Sune och hans plågsamt pinsamma familj. ”Sunes sommar” mäter sig knappast med några större komediklassiker, men puttrar på alldeles lagom med Peter Haber i nostalgisk toppform.

Vardagsrealismens brittiske mästare Ken Loach är tillbaka med en lagom trevlig dramakomedi om kriminella som ter sig till whiskeyprovning när de ska vända sina liv på rätsida. Lär tillfredställa regissörens fans och whiskeyintresserade mer än andra men puttar ändå fint med en minnesvärd insats av stjärnskottet Paul Brannigan.

Nästan 20 år efter ”Sunes sommar” gör Anders Jacobssons och Sören Olssons tjejtjusande bokkaraktär comeback på vita duken. Men mesta charm och humor överskuggas av en meningslös story, usel slapstick och stereotypiska rollfigurer.

Woody Allen fortsätter att driva med sina älskade, pretentiösa New York-bor i en av sina mest framgångsrika filmer som träffar mitt i prick både när det gäller de komiska dialogerna och mer dramatiska scenerna.

Den första etappen på Bilbo Baggers resa känns, trots att man bokstavligt talat färdas genom höga berg och djupa dalar, märkvärdigt statisk. Undantaget en och annan cgi-orgie – visst har tekniken gått framåt men måste man därför mata på med två miljarder vättar så fort tillfälle bjuds? – så får man ett trivsamt matinéäventyr som dock sällan kommer upp i samma dramatiska nivå som Trilogin. Men spänningen accelererar efter hand, och Dame Edna gör oväntat ett gästspel som en goblin-kung med en testikelpåse på halsen. Bara en sådan sak.

När regissörsduon Paco Plaza och Jaume Balagueró dragit storyn i ”[REC] 2” åt ett något tveksamt och vacklande håll, har de nu delat upp regin av de två resterande filmerna emellan sig. Plaza är först ut med ”[REC] 3 Génesis” där han tyvärr drar hela filmens koncept halvt ner i botten, och levererar en fortsättning som varken är att glädjas åt eller skrämmas av.

Oscarsbelönade regissören Barry Levinson (”Rain Man”, ”Good Morning Vietnam”) fortsätter att ta sig an lite oväntade filmprojekt – han har trots allt inte gjort en minnesvärd film sedan 90-talet – och ger sig in i den populära men redan urmjölkade skräckfilmsgenren med s.k. ”found footage” som ”Paranormal Activity”-serien glatt återupplivade.

”Dom över död man” är lång och uttömmande, åtminstone vad gäller Torgny Segerstedts kvinnoaffärer. Med en bredare fokus hade den också kunnat bli mer engagerande, men fortfarande intressant.

Denna Nicolas Cage, den här som går direkt till video, är i ett släkte helt av eget slag. Aldrig lysande men ibland hygglig underhållning, ibland ren skit. Även om ”Stolen” tillhör första avdelningen, och det gör den, är det en välfylld minuskolumn jag ser framför mig.

Peter Weirs tidlösa klassiker får en verkligen att längta tillbaka till början av 1800-talet och mönstra på första bästa örlogsfartyg. Med autentiska skeppsknak och en gammalmodig men tidsrätt hierarki tvingar Weir fram vår lust att försvara kung och fosterland.

Jean-François Laguionie tar med oss på en annorlunda resa in i tavlornas värld – en slags fransk, nedtonad konstversion av ”Toy Story”. Möjligen en aning för surrealistiskt och dämpat för mindre barn men en fantasikittlande, vacker och stämningsfull saga för de på rätt humör.

Mina damer och hober – jag är mållös. Det finns inga ord ens på alviska som kan beskriva den känsla man får av att sitta på en fullsatt biosalong och få se den sista filmen i ”Ringen”-trilogin. För två år sedan bjöd Peter Jackson in oss att följa med på Frodos långa vandring till Mordor och Domedagsberget, och nu får vi, i en storslagen final, äntligen se hur det hela slutar. Det är officiellt – ”Härskarringen” är 10 timmars filmhistoria som få filmer kommer i närheten av.

#SFF12 – Srdjan Dragojevic tar ett känsligt, i hemlandet tabubelagt ämne och serverar med en förvånansvärt stor dos lättsmält humor för att i finalen örfila oss med den hårda, kalla verkligheten. En av årets viktigaste och mest relevanta filmer.

Del två i Peter Jacksons mastodont till trilogi kulminerar i en spektakulär sammandrabbning mellan de goda och de fula. Vägen dit är dock lång och kantad av oförklarligt sömniga sidospår.

Det är inte lätt att hitta skräckfilm som känns fräsch och läskig nuförtiden. Och nej, ”Sinister” är inte den originellaste filmen i genren. Men här finns ett genialt skrämmande upplägg som mynnar ut i en riktigt obehaglig stämning och några effektiva skrämselscener.

Det är en hård, våldsam värld vi lever i. Det vill ”End of Watch” förtydliga och den brutala stämningen går inte att ta fel på. Men den skakiga, ”Cops”-liknande handkameran distraherar oftare än den tillför, vilket är synd på Jake Gyllenhaals och Michael Penas fantastiska kemi.

Långfilmsdebuten ”Sound of my Voice” från nya indieälsklingarna Brit Marling och Zal Batmanglij (manus och huvudroll respektive regi) har fått välförtjänt uppmärksamhet i filmkretsar – även om den kräver sin smak…