”The Impossible” ger en närgången inblick i en familjs skräckfyllda kamp mot tsunamin och försöken att hitta varandra efteråt. Det är starkt, det berör och det gör ont att se. Och även om många scener är storskaligt melodramatiska är det på gränsen till omöjligt att hålla tårarna tillbaka.

Mobbning har skildrats många gånger på film men aldrig så hjärtskärande, chockerande och brutalt som i den här starka dokumentären. Det är en film som lämnar publiken omskakad, upprörd, frustrerad och förbannad – och den är lika relevant för ungdomar, föräldrar och lärare som för vilken människa som helst.

”Hip Hip Hora”-regissören Teresa Fabik fortsätter bjuda på sympatiska vardagshjältinnor som slåss mot diskriminering och fördomar i samhället. Rakel Wärmlander är förtjusande som den nydumpade, arbetslösa losern med restaurangdrömmar och som komedi har den sina stunder men dramat blir nästan en parad av klichéer och stereotyper.

Skaparna bakom ”The Matrix” och ”Spring Lola” fångar essensen av de kvällar när man zappar mellan 1800-talsdramor och framtidsdystopier i filmatiseringen av ett ”ofilmbart” epos. Ett narrativt pussel som imponerar med sin omfattning av historier och lösnäsor, men när alla bitar lagts på plats är den största insikten att tre timmar passerat.

En lyckad filmversion av Strindbergs kända drama med delvis samma namn. ”Julie” vinner på intensiteten och de otroligt bra rollprestationerna, men tappar något i de manodepressiva svängningarna mot slutet som tröttar ut åskådaren en aning.

Berlin 2013 – Att förklara handlingen bakom ”Maladies” är en smått förvirrande uppgift. Det är nämligen en osedvanlig film som riktar strålkastarna åt galenskap, vänskap och existens där tankeverksamheten dramatiseras och underliga dialoger om blyerts- versus bläckpennor äger rum. Känn dig inte dum om du inte förstår ett knyst, i slutändan stampar filmen bara på ett och samma ställe.

Graham Chapman är död. Detta bör inte komma som någon större överraskning, då han varit det i många år. Innan han blev begraven, gissningsvis innan han ens dog, skrev Chapman sin självbiografi, enligt utsago utan att använda sig av alltför många sanningar.

En på papperet otroligt lovande rulle, med fantastiska skådisar och intressant story är bara tyvärr just det – lovande på papper. I verkligheten är den rent usel och även om den kanske någonstans börjar hyfsat så går det snabbt överstyr och fortsätter sedan krascha fram tills den usla klimaxen som överträffar allt vad odugligt tidigare inneburit.

”The Necessary Death of Charlie Countryman” är en ovanlig film fylld av smärta och romans. Denna film skär mycket längre in i hjärtat än en romantisk komedi. Skratten fastnar i halsen när man konstaterar att denna romans är tyngd av våld som blir svår att komma undan.

Filmen är ett visuellt mästerverk som tidigt kom att störa mig något grymt. Störa på ett inte bara negativt sätt. Det är något oerhört fascinerande med förvirringen som presenteras och som också smittar av sig. Bergman gör en Lynch långt innan Lynch gjorde det själv och med skådespelerskor som Bibi Andersson och Liv Ullman kan det inte annat än att resultera i en otroligt gripande och intensiv thriller om identitet på vift.

Berlin 2013 – En film om naturgas, hyckleri och sliskiga, vinstdrivna typer låter knappast som en särskilt vinnande kombination men ”Promised Land” förvånar med ett medmänskligt tillvägagångssätt. Efter ”Will Hunting” och ”Gerry” har ytterligare en kollaboration mellan Matt Damon och indieregissören Gus Van Sant ägt rum. De två titelkaraktärerna – spelade av John Krasinski och Matt Damon – har tillsammans bearbetat Dave Eggers historia och författat manuset med själ och hjärta.

Angelägenhetsgraden gör att ”Godheten” borde vara obligatorisk undervisning för högstadieklasser runtom i landet, förutsatt att kidsen då också får ta del av historier som nyanserar bilden av kapitalismen en aning. Men Stefan Jarls senaste essäfilm präglas av en genuin och sympatisk ilska som aldrig hotar med att övergå till resignation och som vädjar till det enda som tycks kunna rädda oss från den förestående katastrofen: det sunda förnuftet, godheten.

Stämningen och detaljerna återskapar snyggt det bohemiska, politiskt aktiva Paris på 1970-talet i ungdom-på-glid-dramat ”Efter revolutionen”, men de svala karaktärerna engagerar inte lika mycket som deras historier.

Berlin 2013 – Steve Coogan hoppar ombord på ännu en produktion undertecknad Michael Winterbottom. ”The Look of Love” – döpt efter den hypnotiska Bond-låten framförd av Dusty Springfield – är placerad i det glamourösa 70-talet och hälsar på hos casanovan, dandyn, entreprenören och Storbritanniens svar på Hugh Hefner, Paul Raymond, men ledmotivet är det behagligaste med speltidens 99 minuter.

Det finns ingenting i ”A Good Day to Die Hard” som förklarar varför just den här dagen är en bra dag att dö hårt på, men kanske är titeln en metareferens till det faktum att själva filmen lär dö kritikerdöden väldigt hårt på premiärdagen, särskilt om man jämför den med tidigare ”Die Hard”-rullar. Fast här är det väl bara Box Office som räknas, och där kommer man säkert att leva gott, inte dö hårt? En enigmatisk titel på en inte enigmatisk film.

Det råder brist på kemi de två förälskade ungdomarna emellan, vilket aldrig är bra i en delvis romantisk historia. Som tur är vägs detta upp av intressanta och välspelade bifigurer och en hyfsat fängslande andra berättelse om uppoffring, värderingar och om att vara ansvarig för sitt eget öde.

Originalets regissör John McTiernan återvänder till den här tredje delen och Bruce Willis får en sidekick med attityd i form av Samuel L. Jackson. Det är fartfylld, underhållande spänning med högt tempo men en aning för rörigt för att nå samma höjder som filmen från 1988.