Nördiga filmanalytiker gör sig icke besvär. Joe Dantes uppföljare till sin egen julklassiker är precis så barnslig en film om slemmiga monster som tar över en skyskrapa kan bli. Och den är full av så roliga infall och detaljer att underhållningsfaktorn når nära inpå skyhöga höjder.

Danny Boyle nyinspelar en gammal TV-film och levererar en spännande kuppthriller med mer djup än väntat och en toppentrio av huvudrollsinnehavare. ”Trance” lär inte falla alla i smaken men är en häftig, trollbindande upplevelse för rätt publik.

Alla kan vi reglerna. Blöt inte ner dem. Utsätt dem inte för solljus. Och mata dem aldrig efter midnatt… Upplägget med de fantasifulla titelvarelserna är bara en av många uppfinningsrika knep i den Steven Spielberg-producerade julfilmen-med-en-twist. Våldet är stundtals onödigt grovt och tonen elak men det hela funkar tack vare rappt tempo, kul infall och en saftig final.

Michael Douglas gör en magisk comeback i rollen som Liberace och har fint sällskap av Matt Damon och Steven Soderbergh. Tyvärr haltar det alltför konventionella manuset och den välbekanta historien sänker betyget.

Phil, Stu och Alan är tillbaka i Vegas för en plågsamt händelsefattig final. Där alkoholen lyser med sin frånvaro sinar också skratten. Den utlovade episka finalen är lika vild och crazy som ett bullkalas på pensionärshemmet i Gnesta.

Nicolas Winding-Refn klöser publiken mothårs med en film som förlitar sig helt och hållet på olycksbådande stämning, bloddrypande våldsscener och rumsliga atmosfärer från helvetet. Väntar man sig ännu en välslipad popkulturell ädelsten à la ”Drive” så lär man bli besviken – ingen kommer att spela soundtracket till ”Only God Forgives” på förfesten – men tjusas man av Winding-Refns poserande stil i filmer som ”Bronson” och ”Valhalla Rising” så finns här en skoningslös mardröm stöpt i thailändsk kitsch och övervåld att fascineras av.

Sylvester Stallone och Walter Hill, två våldfilmsjättar från en svunnen tid, sammanstrålar i ett försök att låta deras blodiga sörja ”Bullet to the Head” rida på vågen av filmer om åldrade actionhjältar. De som är senila nog att ta fel i videohyllan lär vilja skjuta sig i huvudet efteråt.

Mitt under skräckfilmens dopp ner i den bloddrypande slashergrytan på 1980-talet så levererade den omaka duon Tobe Hooper och Steven Spielberg en av de kusligaste, häftigaste – och mest barntillåtna – rysarna ur sin genre.

Michael Bay lämnar leksaksrobotarna bakom sig och gör en gangsterhistoria i bodybuildermiljö på en bantad budget – kan vi vänta oss en avskalad och nedtonad Bayrulle, månne? Knappast. Jag vet inte om man kan kalla ”Pain & Gain” en Bayfilm på steroider – men som vanligt är det mer stålmuskler än hjärna, mycket mer.

Franske Laurent Cantet återskapar, trots sin ganska uppenbara europeiska stil, den frodande feminismen i 1950-talets New York tack vare stabil regi och begåvade debutanter i huvudrollerna.

Ännu en otroligt vacker och färggrann skogssaga i ”Avatars” fotspår, vars olyckligt haltande och väldigt klichéartade historia tyvärr inte riktigt lyckas lyfta förrän mot slutet. Fast då brakar det å andra sidan till ordentligt och filmens fartfyllda klimax blir en klick grädde på en i slutändan hyfsat mumsig moralisk kaka.

”Fast & Furious 6” – som att återse en gammal vän. Eller vän, klasskompis från gymnasiet kanske. Han som alltid skulle skrika och slåss men som samtidigt var rik och löjligt lätt att slå i luffarschack.

Baz Luhrmanns musikal är ett helt enastående äventyr som inte spar på krutet någonstans. ”Moulin Rouge!” är en film om kärlek och drömmar, men det är inte vad den handlar om så mycket som hur allt skildras, som är det primära. Det visuella fyrverkeriet ackompanjerat av den fantastiska musiken bjuder upp till en sådan hisnande dans att jag inte annat kan än lyckligt leende hänga på.

Uttråkade skolkids härjar i Los Angeles lyxkvarter när de rika och berömda inte är hemma. Drömmen om status och snygga kläder får ”The Bling Ring” att likna en ”Snabba cash: Teen Vogue edition”. Med en spegling av dagens kändisbesatthet är regissören Sofia Coppola tillbaka med sina favoritteman: om ensamhet och drömmen om att höra hemma någonstans.

#CPHPIX 2013 – Stora kontraster och en allmängiltighet gör ”Krigets barn” till en bedårande berättelse värd varenda utmärkelse och positiva adjektiv den tilldelats på de stora festivalerna världen över. Det är en film skildrad ur ett barns ögon att fullständigt absorberas av.

Colin Firth som fumlig nörd, Cameron Diaz som käck sidekick och Alan Rickman som slemmig skurk. Känns det fräscht? Nej. Faktumen att det är en remake av en kuppkomedi från 1966 känns mer än uppenbart, men tyvärr har man inte lyckats uppdatera varken skämt eller charm.

Storslaget och explosivt, men tyvärr i 3D. ”Den store Gatsby” vinner på att ses i normal upplösning då den tredimensionella effekten inte fyller någon som helst funktion i de vackra, mer intima och romantiska scenerna, som dessutom tappar i trovärdighet på köpet. Med det sagt är ändå filmen grymt underhållande och fantastiskt flärdfull med alla färger och finesser.