Pacific Rim 2013

Går Godzillas och Cloverfieldmonstrets oheliga avkomma en MMA-match mot en robot från "Transformers", en olycklig robot som har drabbats av en kontrollerande hjärnamöba i form av Jax från "Sons of Anarchy", mitt i ett stormpiskat hav samtidigt som Stringer Bell från "The Wire" står på en kommandobrygga och vrålar på brittisk engelska några mil bort? Ja, men bara om man nöjer sig med en ytlig betraktelse.

Vid en närmare inspektion framgår att Guillermo del Toros bidrag till den här sommarens blockbusterkatalog istället handlar om hur gigantiska monster kallade Kaijus (en sorts japansk samlingsterm för "stort monster") en vacker dag i den snara framtiden dyker upp ur en dimensionsportal vid havsbottnen, helfokuserade på att utrota mänskligheten. I filmens inledning får vi veta att världens ledare, efter att ha konstaterat att vanlig eldkraft hjälper föga mot bestarna, gemensamt beslutade att konstruera enorma krigsmaskiner kallade Jaegers (det tyska ordet för "jägare") för att försvara planeten. Dessa humanoida jätterobotar styrs undantagslöst av två personer som kopplar ihop sina hjärnhalvor för att kunna simulera de rörelser som Jaegern gör. Ju bättre man känner och kommer överens med sin medpilot, desto mer skada kan man åsamka fienden.

Det är med andra ord en simpel men fungerande metafor för att människan måste lägga sina konflikter åt sidan och dra åt samma håll om överlevnaden ska kunna säkras, som del Toro vill förmedla. Tillsammans med medförfattaren Travis Beacham har han på det temat skapat en lättillgänglig och självsäker popcornrulle i "Pacific Rim", lika delar katastroffilm, hjältehistoria och CGI-massorgie.

Det finns beröringspunkter med filmer som "Independence Day" i berättelsen om hur den (påfallande ofta engelsktalande) människoarten kollektivt sluter upp mot en övermäktig och utomjordlig fiende till omöjliga odds.

Men inte heller manuset till "Pacific Rim" kommer att säljas i inbundna utgåvor. Det är det som har skapats för 3D-glasögonen som är behållningen här, och även om det är teoretiskt möjligt att kombinera en gripande och intelligent historia med banbrytande visuella effekter - del Toro själv gjorde det med "Pans Labyrint" - så får man här tolerera både förutsägbara vändningar i storyn samt slentrianmässiga karaktärsfördjupningar och helt säkert mer än tre allmänna klichéer till priset av helhetsupplevelsen.

Men det kunde vara mycket värre. Dessutom utklassar actionsekvenserna i "Pacific Rim" det allra mesta som har gjorts i genren. Det är förvånansvärt mycket roligare att se en robot och en organisk varelse puckla på varandra till melodramatisk, medryckande musik än vad det är att se stridande maskiner i en "Transformers"-film, till exempel. I sina bästa stunder lyckas "Pacific Rim" perfekt med det som varje summarisk aspirerande sommarstorfilm företar sig men misslyckas med: Den levererar då mäktig, hisnande och tekniskt sett oerhört imponerande biounderhållning. Barnslig sådan, i ordets bästa bemärkelse.

Man vill ju för den sakens skull inte sluta hoppas på att del Toro kommer att få ur sig något som liknar "Pans Labyrint" igen.