Independence Day (1996)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Enorma rymdskepp uppenbarar sig i luften. Skeppen sänder ner massförstörande laserstrålar över alla världens stora städer. Nu är det upp till en liten skara av beslutsamma överlevare att förena en sista attack mot inkräktarna – för att rädda mänskligheten.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: INDEPENDENCE DAY

Undergångstårta med extra allt
Roland Emmerichs svulstiga och överjäst patriotiska science fiction-tårta till film är med lite överseende och en skopa god vilja underhållande än idag, 18 år efter filmens premiär.
1996 - från radion skvalar Macarena och Spice Girls “Wannabe”. Ludmila vinner OS-guld i Atlanta. Torget-portalen och Internet slår igenom på bred front. På bioduken gör “Trainspotting" succé, “Fargo" kammar hem alla priser som finns och “Scream" skakar liv i en tynande genre. Men den stora blockbustern det här året, filmen som plöjde igenom kassarekord som en skenande ångvält, var Roland Emmerichs storslagna rymdinvasionsepos "Independence Day". Filmen som gjorde Will Smith till en megastjärna och skapade en våg av spektakulära katastroffilmer, med mer eller mindre lyckat resultat. Frågan är - hur står den sig idag?

Emmerich som åren innan hade gjort "Universal Soldier" och "Stargate", fick idén till "Indepence Day" under en presskonferens för den senare filmen, när en reporter frågade honom varifrån intresset från rymdvarelser kom svarade han: "Föreställ dig att du vaknar en morgon för att upptäcka att kilometerlånga rymdskepp svävar över jordens städer". För att sedan vända sig till producenten Dean Devlin och säga "Jag tror vi har en idé för vår nästa film där". En menlös anekdot kanske, men samtidigt ganska talande. För filmens hjärta och själ, dess punchline, är bilderna av moderskeppen som hotfullt tornar upp sig över Paris, Moskva och New York. Det och de ikoniska sprängningarna av amerikanska landmärken, är motsvarigheten till den klassiska scenen med den mullrande Star Destroyern som inleder första "Star Wars"-filmen. Allt annat är grädde på moset.

Intressant nog låter Emmerich jordens undergång ta tid. Det dröjer drygt femtio minuter innan det börjar smälla, men sedan går det å andra sidan ganska snabbt åt helvete. Han tar sig tid att etablera alla karaktärer: Jeff Goldblum som nördig datorexpert, Bill Pullman som helyllepresident och numera helgalne Randy Quaid som försupen och misstrodd bushpilot. Och så naturligtvis filmens superstar, prinsen från Bel-Air i egen hög person: Will Smith, som med sin insats som kaxig, onelinerbabblande stridspilot blev superstjärna. Smith har naturligtvis karisma av gigantiska mått, och så även här, men hans skådespelarinsatser lämnar i övrigt en hel del att önska. Han får gott sällskap av Bill Pullman, vars träige hjältepresident har ett par scener som är rent parodiska i överspel och klyshregn. Nej, filmens hjärta är snarare Jeff Goldblums småvirriga hacker, som med sin sanningssägande farsa i släptåg, är filmens kanske mest sympatiska karaktär - tätt följd av Randy Quaid, som sällan passat bättre i vare sig roll eller film som här.

Men i slutändan handlar inte katastroffilmer om människorna i dess mitt så mycket som katastrofen i sig och här levererar Emmrich med råge. De ikoniska moderskeppen, hotet om total förgörelse och akrobatiska luftdueller med hundratals plan och farkoster sitter som de ska. Visst har specialeffekterna några år på nacken nu och på sina ställen ser det lite småkasst ut, men det kompenseras av det svulstiga anslaget där mullrande pukor och trumpeter aldrig missar att poängtera minsta händelse. Det är så patriotiskt och hjätemodigt att det på något sätt slår över på skalan och går från fånigt till lite smått bedårande. När president Pullman, i sin bästa stund, håller talet som myntar filmens titel, så funkar det otroligt nog. Det är inte utan att jag kommer på mig mig själv att göra några mentala fistpumpar.

Så, "Independence Day" håller faktiskt än idag. Det är svårt att inte tycka om Emmerichs färgglada undergångstårta även om de enskilda ingredienserna ibland lämnar en del att önska och den är bakad av en dregglande överentusiastisk bagare. Men se den för att se landmärken och höghus sprängas, se den för de svindlande moderskeppens kosmiska fasa - inte för Will Smiths småtrista och cigarrstinna stridspilot.
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!
Senaste kommentarer
13151-0
Den nyrestaurerade 20-årsjubileumutgåvan levererar en fantastisk bild och ett fantastiskt ljud.
MagnusP
Såg den igår. Tycker att den har åldrats bra trots allt. Fungerar lika bra eller tom bättre än många sprillans nya liknande filmer. Jag kan inte tro att uppföljaren håller lika hög klass. Framförallt inte om 20 år.
Filmrullen
En rymdinvations-film med potential minsann, men för orealistiskt på flera håll (förutom just att det ÄR en rymdinvations-film). Eller i alla fall fallet med presidenten, som jag störde mig på nästan hela filmen. Det här att göra presidenten till en ung actionhjälte eller att låta honom ensam sitta i ett stridsflygplan och strida mot rymdvarelser, det blir bara för mycket. Annars så gillar jag den här filmen. Spännande och cool. En film för amerikanska patrioter. Får en trea av mig.
Visa fler (23)

Relaterade filmer