”Eskil & Trinidad” är en film för hela familjen. Den rörande historien, om en liten kille som slits mellan separerade mamma och pappa, är enkel men ändå oväntad nyanserad. Skådespelarna är bra och intrigerna tydliga. Även om det tar lite tid innan det riktigt kommer igång så är det hela vägen ett gott hantverk med fint foto och väldigt bra manus.

”Fanny, Alexander & jag” är en dokumentär som egentligen inte ger några svar på frågor som inte ställs, men den lyckas ändå vara underhållande och intressant. Att följa repetitionerna av ”Fanny och Alexander”, teaterpjäsen från häromåret, är fängslande för den som redan innan är intresserad av teater, men kanske främst av Ingmar Bergman. Jag är inte övertygad om att filmen har så mycket för så många andra att ge och tyvärr tappar den till och med bort Bergman på vägen och mest kommer att fokusera på skådespeleri och teater i allmänhet. Vilket inte är tråkigt, fast inte heller så bra som det kunde ha varit.

Martin Beck. Det är parallellen som dyker upp i mitt huvud redan inom en kvart eller så. Och då är det inte den klassiska karaktären jag tänker på, utan versionen från de nyare filmerna, han som spelas av Peter Haber. Det är ingen positiv parallell.

Fruktansvärt gripande om vuxna och deras drift efter tillfredsställelse och om dem som verkligen vid sidan av drabbas. Liv Ullmann regisserar och berättar med fullkomligt fantastisk förmåga en historia utifrån Ingmar Bergmans briljanta ord. Resultatet är ett samarbete så magnifikt att jag nästan vill gråta för att det inte kommer bli av igen.

Klassiska karaktärer älskade av alla, en bedårande fantasivärld full av övernaturliga väsen och dessutom en samling A-listeskådisar att porträttera allt detta… ”Oz the Great and Powerful” borde vara en majestätisk bioupplevelse, men tyvärr uteblir magin. Istället får vi ett stelbent manus, framställt på ett teatralt, nästan parodiskt sätt.

Inte hade en väl kunnat tro att en skådespelare från en zombiefilms-remake skulle göra något större avtryck i filmvärlden, men när Sarah Polley granskar sin familj i dokumentären ”Stories We Tell” skapar hon en av de mest fascinerande filmberättelserna på flera år.

Lina Wertmüllers Oscarsnominerade skapelse om överlevnad och förnedring är ett färgsprakande spektakel som väcker både avsky och fascination. Det är fantastiskt välspelat med ett persongalleri lika skarpt som vilken finsk kniv som helst. Även om huvudkaraktären gör allt för att inte väcka empati så känns han ändå i slutändan, när resan kommer till ända och alla intriger otroligt nog knyts samman, nästan obehagligt mänsklig.

Allt klaffar som en vacker symfoni när höstens Johan Falk-säsong knyts ihop. Det sker med snygga vinkningar till de tidigare filmerna i serien, och återseenden av så gott som alla som ännu är vid liv. Om Johan Falk (med lite god vilja) ska kallas för Sveriges svar på James Bond, så är det här hans ”Skyfall”.

En av de bättre filmerna om kvinnokamp, där kampen tas upp i ringen och faktiskt kommer att handla om så mycket mer än både feminism och boxning sammantaget. Det är intensivt och äkta om längtan efter något annat, bättre. Den är svajig på sina håll men har fint budskap om att inte ge upp, att tro på sig själv och att kämpa för det vi alla är värda.

Gubbtrenden inom action- och pangpanggenren fortsätter och denna gång är det Christopher Walken och Al Pacino som får för sig att sparka lite röv innan de kolar. Men trots en okej historia och stundtals fin dialog så är spelet extremt ojämnt, vändningarna förutsägbara och kvinnosynen rätt… ja, gubbsjuk.

Snyggt inramad klassisk kriminalhistoria om kärlek, svartsjuka och ond bråd död. Riktigt bra skådespel på de flesta håll, men ändå inte hela vägen övertygande repliker och ett manus som visserligen lyckas knyta samman de fladdrande trådarna fast ändå lämnar en del övrigt att önska vad gäller karaktärsbeskrivningarna och en alldeles för enkelspårig sista akt.

Den kärlekskranka vampyren har fått sitt, nu är det dags för en annan skräckikon – zombien – att få sin beskärda del romantik. ”Warm Bodies” har ett kul upplägg där vi får följa allt ur en levande döds perspektiv, en som dessutom fallit för en tjej som hans zombievänner helst vill äta upp. Storyn utvecklas åt lite väl traditionella håll, men som dejtfilm borde filmens unika genremix tilltala många.

Bryan Singers stora genombrott är en vrålsnygg, stämningsfull och välspelad thriller med en twist att dö för. Det är så läckert att man nästan – bara nästan – glömmer bort att själva handlingen egentligen inte är mycket mer än en axelryckning.

Fantastisk i all sin enkelhet. Ja, det må vara en kliché men ”Den gröna cykeln” är en väldigt simpel berättelse om just en grön cykel, eller kanske mer drömmen om densamma. Dock berättas i och med den en historia så viktig att den borde ses av alla. Fast inte bara för dess angelägenhet i en eventuell samhälls- och genusdebatt utan också för att det helt enkelt är en sådan otroligt varm filmupplevelse som både berör och väcker vidare tankar.

Tänk Tim Burton, vuxensagor och en fräsch och egensinnig vidareutveckling av Bröderna Grimms ”Hans och Greta”. Glöm nu bort allt det och tänk i stället på filmer som ”Van Helsing” från 2004 och hur du bäst skulle visualisera ett ”andefattigt och våldspornografiskt spektakel utan charm och mening” om du var tvungen. Så här löste det här gänget uppgiften!

Vad skulle du göra om du plötslig ställdes mot dina närmsta vänner i en kamp på liv och död? Regissören Kinji Fukasakus filmatisering av författaren Koushun Takamis novell ”Batoru Rowaiaru” är en magstark, dramatiskt, spännande och mycket välgjort historia som lyckas beröra på alla plan.

Efter comebacken med ”The Fighter” för två år sedan efter många års tystnad är David O. Russell nu på banan igen med ett drama som fantastiskt nog lever upp till förväntningarna. Och genom hans senaste verk får nu äntligen Bradley Cooper den roll han behövt för att nå upp till nästa nivå – och som han dessutom visar att han förtjänar.