Disneys senaste bjuder på en lysande första akt och ger oss en av de mysigaste karaktärer som skådats på länge i mjuka Michelin-roboten Baymax. Men trots att fokus så småningom skiftar mot ett glättigt team av superhjältar, och att det är alltför övertydligt upplagt för uppföljare, finns här tillräckligt med fint nyanserade relationer, äkta humor och snygga animationer för att ge två tummar upp.

Inte sedan 2006 års ”Smokin’ Aces” har regissören och manusförfattaren Joe Carnahan gjort något så flippat och adrenalinpumpande som ”Stretch”. Stundtals känns den onödigt överdriven och poänglös i sitt berättande, men det är onekligen en vild och rolig resa som man tas med på.

”The Hunger Games: Mockingjay – Part 1” har betydligt högre ambitioner än att bara vara transportsträcka fram till filmseriens avslutande del. I jämförelse med de föregående filmerna är den långsammare, jämnare och djupare.

Få utomstående lär känna till eller veta mycket om den
amerikanska föreningen för HBTQ-personer som ägnar sig åt rodeo. Men den här
dokumentären är större än någon freakshow med gaycowboys – det är en film om
och med människor vars gripande öden och fantastiska gemenskap träffar rakt i
hjärtat.

”Pride” är ett helt underbart, otroligt roligt och fantastiskt välspelat brittiskt drama om att försonas över olikheter. Filmen är i klass med mästerverk som ”Billy Elliot” och ”Philomena” och ännu ett starkt bevis för tesen att britterna verkligen kan detta med att skapa mäktigt mys till tänkvärdheter.

Ingmar Bergmans klassiska relationsdrama är hans kanske mest kommersiella mästerverk samtidigt som det också kan vara hans bästa. Liv Ullmann och Erland Josephson spelar ut hela sina register som paret som går genom kärlek, skilsmässa och hat på ett sätt som alla kan relatera till.

Isabelle Huppert är gift med en bonde, vill ligga med en yngre hunk men får istället ihop det med en dansk Michael Nyqvist. Det är historien i en lättglömd historia som trots fint spel misslyckas att utveckla en sympatisk huvudkaraktär eller lämna något större intryck.

Ukrainska ”The Tribe” är en brutal, ärlig och fruktansvärt rå film som jag faktiskt inte alls tycker om. Mycket i dess utförande är i och för sig fascinerande, men samtidigt är det också formen som i slutändan står i vägen för att jag helhjärtat ska kunna ta detta till mig.

”Hungry Hearts” växlar obevekligt mellan genrer och olika stilar och lyckas också på sina håll vara en aning intressant, även om tyvärr helheten slutligen inte alls fungerar.

”Dear White People” är smart satir av allra finaste märke, en perfekt placerad käftsmäll i plytet på mytologiska föreställningar om ett USA där man inte behöver prata om rasism mot afroamerikaner efter Oprah och Obama.

”Bird People” må ha förlorat mot Ruben Östlunds ”Turist” i Un Certain Regard-sektionen på årets filmfestival i Cannes men är en vinnare i alla avseenden när det kommer till originalitet. Denna franska film tar påhittigheter till en ny nivå och berättas ur ett fågelperspektiv.

I Amanda Adolfssons debut skildrar hon inte bara Berlins
ungdomsliv med effektiva bilder och musik utan även huvudpersonens resa från
tonåring till ung kvinna.

Att som tonåring dras mellan lockande tankar och påtryckningar från omvärlden är ett tungt kors att bära – särskilt om kärleken till Gud är den största påtryckningen av alla. Dietrich Brüggemann har med den Silverbjörnsvinnande ”Marias väg” lyckats skapa en fängslande och tänkvärd uppväxtskildring som dessutom inte är sen med att leverera en rejäl känga till kristen extremism.

Det är ett ojämnt manus i botten och flera av skämten har vi dessutom redan hört förut. Men det som var kul då är faktiskt också det än idag, varför uppföljaren till ”Dum och dummare” trots allt hela vägen är väldigt rolig och fortfarande minst lika galen som föregångaren.

”Slumdog Millionare” möter ”Guds stad” i en ofta charmig men något splittrad ungdomsdeckare som utspelas i Rio de Janeiros allra hårdaste förorter.

”Dyke Hard” kan vara det mest amatörmässiga som någonsin visats på en svensk bioduk. Det säger ju inte lite när vi har berikats med Beck-filmer och Göta kanal-uppföljare i åratal. Men vad den saknar i budget kompenseras tiofaldigt med en aldrig sinande filmskaparglädje, och en kickass-attityd som smittar av sig på alla i publiken.

Den suggestiva ”Black Coal, Thin Ice” har, sett till storyn, ett släktskap med utmärkta filmer som ”The Pledge” av Sean Penn eller David Finchers ”Zodiac”. Sett till atmosfär och stämning är den en brakfest för oss som älskar stilsäker noir.