”Silent Hill” är tillbaka.
Spelserien alltså, inte den titulära staden. I fjolårets ”Silent Hill f” utspelade sig nämligen mardrömmen i en japansk småstad istället för den fiktiva amerikanska. I ”Silent Hill Townfall” tar vi oss till en skotsk hamnstad på 90-talet.
Trots att ”Silent Hill” inte längre utspelar sig i Silent Hill, känns det verkligen som ”Silent Hill” – och jag älskar det.
Psykologisk skräck i förstapersonsvy
”Silent Hill: Townfall” utspelar sig i den fiktiva skotska staden St. Amelia år 1996. En man vid namn Simon Ordell vaknar plötsligt upp i den livlösa och dimmiga staden, utan någon till synes koppling dit. Dessutom har han en infart i armen, av lika mystisk anledning.
Spelet bygger upp sin historia på ett väldigt snyggt sätt, där jag som spelare förstår lika lite som huvudpersonen. Varför är jag här? Vad sjutton är det som försiggår egentligen?
För det händer märkliga saker i St. Amelia. Invånarna är borta, men det finns rester av arga protester mot ett oljeföretag kvar på gatorna. Dessutom gömmer sig otäcka varelser i skuggorna. Till sin hjälp har Simon en liten bärbar tv som ser ut som en Game Boy, som gör att han kan se siluetterna av monstren och få andra ledtrådar.
Att du ser allt i förstapersonsperspektiv gör verkligen mycket för skräcken, då ens synfält är begränsat och mer klaustrofobiskt. Att vandra runt i den läbbiga småstaden är rysligt nästan hela tiden, speciellt med hörlurar på.
En personlig berättelse
Spelets absolut största styrka är utan tvekan berättelsen om Simon Ordell. Vem är han egentligen och vad har han för koppling till staden? Frågetecknen löses snyggt upp ett efter ett. Jovan Adepo (känd från tv-serien ”Watchmen” och ”It: Welcome to Derry”) gör även han ett bra jobb i huvudrollen. Grafiken är så pass bra, att det nästan känns som en riktig skådespelare.
Stämningen på St. Amelies gator är dessutom otroligt tät. Att vandra runt i den folktomma staden med sin dimma och läbbiga typer, är riktigt obehagligt. Ljudbilden är verkligen i toppklass med alla stämningsljud, tillsammans med musiken av artisten Pilotpriest.
Det är kanske inte i samma klass som legendaren Akira Yamaoka som gjorde musiken till ”Silent Hill 2”, men nära på.
Pussel, kurragömma och kartor
I ”Silent Hill: Townfall” är ofta flykt det bästa försvaret. Det handlar väldigt mycket om att smyga och hålla koll på monstren med din lilla tv, vilket är stämningsfullt – men stundtals frustrerande. Tempot kan bli lite långsamt ibland.
Pusslen är även de så där typiskt ”Silent Hill”-knepiga, både att lösa och hur de passar in i världen. Vem är det egentligen som fixar de här komplicerade pusslen? Precis som i tidigare delar blir det även att man tittar på kartan väldigt mycket och försöker öppna de dörrar som är tillgängliga. Även det här kan bli lite tradigt, att behöva plocka fram kartan titt som tätt.
”Silent Hill” är en känsla, inte en plats
När ”Silent Hill f” släpptes förklarade manusförfattaren Ryukishi07 att Silent Hill inte är namnet på en plats, utan ett fenomen. Det här beskedet har varit en aning kontroversiellt bland fansen, men jag gillar det.
”Silent Hill: Townfall” är ett bevis på att det fungerar. Även om det inte utspelar sig i samma stad som de tidigaste spelen, har det en liknande känsla och stämning. Även om det är ett annat perspektiv än vanligt, är det som att spela ”Silent Hill”.
”Townfall” är inte perfekt, men det är ett riktigt obehagligt skräckspel. Det ska bli spännande att se vad andra spelutvecklare kan göra med varumärket i framtiden.
”Silent Hill: Townfall”
Genre: Action
Plattform: PS5, Xbox Series X/S, PC
Utvecklare: Screen Burn
Utgivare: Konami Digital Entertainment, Annapurna Interactive
Släpps: Ute nu
Läs också: Kritikerna hyllar ”en av de bästa tv-spelsfilmerna någonsin”
Läs också: Årets ”Silent Hill” floppade – nu planeras redan en helt ny film