”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron” är Roy Anderssons tredje film i den trilogi som börjat med ”Sånger från andra våningen” och ”Du levande”. I 39 scener, varierande från korta till mycket långa, fortsätter han att ställa frågor om mänskligheten – varför ser samhället ut som det gör, varför vi inte kan kommunicera med varandra, vart är vi på väg.

Michael Nyqvist och fyndet Vera Vitali fullkomligt lyser i Ulf Malmros nya, ett tänkvärt drama om föräldraskap och pappaansvar. Tyvärr drar en del brister ner intrycket och resultatet är ojämnt om än sevärt.

Detta är härlig romantisk förväxlingshumor och klassiska kärleks-komplikationer i lätt Woody Allen-anda som ofta retar min skrattnerv. Det är onekligen väldigt roligt och replikerna rappa, men under skämten och den polerade ytan finns egentligen inte så mycket mer att tillgå.

Att
följa upp en klassiker som ”Änglagård” är inte det lättaste. Och Colin Nutley
lyckas tyvärr inte utveckla varken historia eller karaktärer på ett intressant.
Istället riktas för mycket fokus på en ofta avklädd Helena Bergström och hennes
tårkanaler.

Innan Colin
Nutley och Helena Bergström blev (ö)kända för en rad gråtfilmer av bristfällig kvalité
så gav de Sverige en av 1990-talets största klassiker. En strålande dramakomedi
med gott om hjärta, värme och fantastiska skådespelarinsatser.

En fantastiskt fin film med vackert budskap för hela familjen. Historien kretsar huvudsakligen kring små skräpsamlande figurer i kartonger, men handlar egentligen om det motsägelsefulla i att vara människa.

”Heaven Knows What” är en gripande skildring av en skrämmande och främmande vardag som samtidigt är nära verklighet för så många. Filmen är mot slutet något enformig, men åskådliggör ändå på ett rättframt sätt personer som vi vanligtvis inte ser och öppnar upp våra ögon för sådant vi egentligen vill blunda för.

Lasse Hallström regisserar och Steven Spielberg och Oprah Winfrey producerar komedi om indisk familj som öppnar restaurang i fransk by. Gissa om det blir mysigt, trivsamt och trevligt? Jodå, men även förutsägbart och tillrättalagt från en regissör som tappat stinget.

En av Hitchcocks bästa och mest spännande filmer, som fortfarande håller måttet efter nästan 70 år.

En amerikansk lågbudgetskräckfilm filmad med skakig handkamera, låter det bekant? Regissör Dowdle får inga poäng för originalitet men lyckas ändå sätta ihop en hyfsad film. Synd bara att den kollapsar av sin egen orimlighet i sista akten.

Den stora skandalen vid årets Oscarsgala var att Joshua Oppenheimers ”The Act of Killing” inte vann priset för bästa dokumentärfilm. Denna skakande film om folkmordet i Indonesien i slutet av 60-talet är något av det bästa och mest nyskapande som gjorts inom genren. Uppföljaren ”The Look of Silence” är mer traditionellt gjord, men inte desto mindre skakande. Med små medel skruvar Oppenheimer sakta till sin film så pass att jag i slutet märker att jag nästan sitter och håller andan.

Skalden, frihetskämpen, kvinnokarlen, enslingen – kärt barn har många namn, och Björn Afzelius var en med många strängar på sin lyra. I den nya dokumentärfilmen ”Tusen bitar” målas ett lika värdigt som intressant porträtt av nationalikonen upp.

Det vilar en ofrånkomlig melankoli över fotografen och regissören Anton Corbijns adaption av John Le Carrés spionthriller från 2008 som går i samma ton som den visuellt begåvade filmskaparens välkomponerade bilder av de regnblöta Hamburg-gator där filmen utspelar sig. Filmen är på många sätt en långsam njutning i all sin gråa hösttyska stramhet, men samtidigt en kylig påminnelse om storheten hos en saknad filmisk gigant, då den blev Philip Seymour Hoffmans sista avslutade verk innan hans bortgång i vintras.

Alejandro Gonzalez Iñárritu, en av vår tids mest spännande och innovativa regissörer, har gjort en film som inte liknar någonting annat. Gunnar Rehlin längtar redan efter att se om ”Birdman”.

Från satirisk imitationskomik till syskondrama om självmord? ”Saturday Night Live”-stjärnorna Bill Hader och Kristen Wiig har återförenats i en minst sagt annorlunda kontext. Men tack vare deras eminenta kemi och känsla för timing blir de en mäktig kombination, även i dramatiska sammanhang.

”Sin City: A Dame To Kill For” är blodigare och porrigare än sin föregångare, men saknar ett liknande sensationsvärde. Såvida man inte tycker att det är sensationellt att en åldrad Bruce Willis får mindre speltid än Eva Greens nakna bröst. För i sådana fall är den oerhört nyskapande.

Där ettan mest kändes som en onödig upprapning av ett dussin redan existerande racingploter i kölvattnet av ”Bilars” framgångar, lyfter uppföljaren ansenligt högre. ”Flygplan 2: Räddningstjänsten” är en mer spännande och bättre film med en helt klart intressantare historia i grunden.