Jason Reitman fortsätter med nästan-en-film-om-året-traditionen och presenterar den här gången en pessimistisk världssyn som besudlas av ett brandtal. Det som talar för filmen är att Adam Sandler äntligen visar upp de kvalitéer man saknat sedan ”Punch-Drunk Love” igen.

Efter sektthrillern ”Red State” tar sig Kevin Smith djupare in i rysarfacket och bjuder med Internethajpade ”Tusk” på en av årets mest bisarra filmupplevelser.

En storskalig produktion med ett bra manus och en handling som utspelar sig under andra världskriget är ofta allt som krävs för att sopa hem en hel drös statyetter på Oscarsgalan. Förhandsfavoriten ”The Imitation Game” innehåller båda men faller inte en kräsen kritiker helt i smaken.

Fyra decennier senare är det dags att följa upp norsk films genom tiderna största succé. ”Solan och Ludvig – Jul i Flåklypa” är en respektfull och förvånansvärt porträttlik uppföljare.

Norges största biosuccé genom tiderna är en stop-motion-klassiker som fortfarande står sig bra, 39 år senare. Berättelsen om cykelreparatör Reador och dennes två vänner är lika charmig idag som på Beppe Wolgers tid.

Problemet
med filmad teater är att det ofta känns som filmad teater. Det här
Paris-baserade dramat är inget undantag och trots tre begåvade skådespelare i
huvudrollerna så blir jag aldrig gripen.

Ond bråd död i rocktakt ackompanjerat av gnisslande huggtänder och morrande Cujos. Två härjade bröder i jakt på ondskans hantlangare och guds sändebud. Denna 2000-talets kultserie är en ockult odyssé och ett måste-se för alla fantasy- och skräcknördar. Splattigt, blodigt och roligt. Sökandet efter det övernaturliga har aldrig varit ösigare och färdmedlet ”Baby” aldrig hetare. Och vi vet ju alla att ”Nobody puts baby in a corner.” Det gäller även bröderna Winchester.

Det är
svårt att sympatisera med föräldrar som bryter ihop för att deras dotter ska
gifta sig med en svart man. Det är bara en av många rasistiska skämt som missar
målet i den här ojämna, franska komedin. Men samtidigt finns här både rolig
humor, en hel del charm och duktiga skådespelare som väger upp bristerna.

Så fort man slutat försöka klura ut vart historien är på väg och accepterat att svaret nog är ”ingenstans”, så kan man luta sig tillbaka och njuta av den brokiga skaran karaktärer, vilka skapar oemotståndligt skruvad humor i Paul Thomas Andersons senaste verk.

1976 visade Bo Widerberg världen att det gick alldeles utmärkt att göra ypperlig polisaction på svenska. Han gjorde det med åtskilliga liter grisblod och en helikopterkrasch mitt på Odenplan. En del andra bitar fanns också på plats: Sjöwall/Wahlöös litterära förlaga, en samling skådespelare av den finare kalibern, och så regissörens orubbliga övertygelse att realism och nervpirrande spänning inte på något sätt behöver utesluta varandra.

Då det sommaren 2014 återigen var dags för den gamle ”Lost”-räven Damon Lindelof att göra TV var det genast många som ryggade tillbaka eller rentav började gnälla. Detta till och med långt innan ”The Leftovers” ens hade haft premiär. Jag beklagade mig dock inte, tvärtom. Jag såg med spänning fram emot vad Lindelof hade åstadkommit denna gång och lyckligtvis blev åtminstone jag rikligt belönad.

Det var naturligtvis bara en tidsfråga. När nu nytolkningen av filmhistoriens kanske mest klassiske filmskurk når bioduken är det till ingens förvåning. I långfilmsdebuterande Gary Shores version är Dracula en actionhjälte med ett tragiskt öde. Det fungerar sådär. Snyggt foto och vackra kostymer räddar inte den framtunga historien som slarvar bort potentialen med överlastade actionscener.

Det är dags för jordens undergång igen, denna gång i australiensk
regi. Här har en road movie med en trasig man och ett oskyldigt barn försätts i
en tickande bomb där människorna alla hanterar sin kommande förintelse på olika
sätt. Det är både gripande och obehagligt.

Detta är en berättelse om en man som inte bara förändrade livet för sina landsmän, utan även gav hela det forna Östeuropa nya framtidsutsikter. Filmen är lika underhållande som engagerande och förmedlar dessutom viktiga budskap om frihet och solidaritet.

Nacho Vigalando, regissören bakom ”Timecrimes”, levererar
ännu en nyskapande film där historien berättas helt genom ett datorfönster. Spännande
och Hitchcock-doftande men stundtals tar formatet över och såväl trovärdighet
som karaktärer hamnar i skuggan.

De blandade förväntningarna inför något så sällsynt som en svensk science fiction-film matchas väl av den ojämna berättelse som regissören Antonio Tublén levererar. Många intressanta pusselbitar läggs ambitiöst ihop till en helhet som aldrig riktigt lever upp till de enskilda bitarnas potential.

Den avslutande delen i George Millers bensindoftande postapokalyptiska trilogi är också seriens svagaste kort. För stor budget, inblandning från Hollywood och en totalt missanpassad gullighet gör varken filmen eller Mad Max några tjänster.