”Allt du skulle vilja veta om sex, men varit för skraj att fråga om” är precis vad titeln indikerar. Filmen är uppdelad i sju olika vinjetter som var och en börjar med en fråga om sex. Filmen har inte någon vidare helhet utan är en rad episoder om sex ihopsatta till en långfilm.

Finns det en enda människa på denna planet som inte har tröttnat på den klassiska ”dysfunktionellt par försöker hitta varandra igen”-mallen som ligger till grund för hälften av alla ”romcoms”? Ytterst osannolikt. Även Charlie McDowells lysande ”The One I Love” bygger till viss del på den mallen, men tack vare en tidig twist i handlingen blir resultatet något alldeles unikt.

”Krakel Spektakel” som live-action är en reko, fantasibejakande och färgglad filmupplevelse för småglin med tillhörande föräldrar.

Med ”The Guard” visade regissören och manusförfattaren John Michael McDonagh att han är minst lika bra som sin bror Martin (”In Bruges”) på att kombinera skön svart komik med den bittra verkligheten. Med den förvånansvärt sorgliga ”Calvary” har han lyckats igen.

”A Single Man” blev Colin Firths väg in till filmvärlden finrum och året därpå fick han ta emot en Oscarsstatyett för sin stammande rollprestation i ”The King’s Speech”. Jag antar att vi har Tom Ford (eller någon castingansvarig på produktionen), som upptäckte att den präktiga Mr. Darcy faktiskt hade talang, att tacka. I ”The Railway Man” är mannen som inte kunde tala tillbaka på ruta ett och gör en halvtaskig insats.

Från Joss Whedon, mannen som gav oss en vampyrdräpande cheerleader i high school, kom sedermera den här vilda västern-serien i yttre rymden. Eller science fiction-historien i westernmiljö. Dessa skapelser har inte mycket gemensamt, mer än sin höga kvalitet och sin beroendeframkallning. Denna skröna om en grupp laglösa rymdfarare på ständig flykt undan taskiga typer ses således helt på egen risk.

Regissören
Julie Bertucelli har följt en lärare i Paris och hennes blandade klass med barn
från olika ursprung när de försöker lära sig franska. En inte bara relevant
dokumentär utan även inspirerande inblick i dessa unga kämpars vardag.

Colin Nutley gör det han vanligtvis brukar, varken mer eller mindre och resultatet är också rätt väntat. ”Medicinen” är en stundvis riktigt underhållande dramakomedi som trots ett, på sina håll, väl fånigt manus levererar en hel del härlig igenkänning.

Komedigenren
med män i kvinnokläder är idag något de flesta med en uns smak undviker men när
Robin Williams gjorde det – då var det roligt på riktigt. En möjligen inte
felfri men ändå hejdlöst rolig och välskriven komedi där Williams gör det han
gjorde bäst – underhålla.

Både
Robin Williams och Robert De Niro spelar roller otypiska för dem och deras
samspel och kemi är fantastiskt. Det är ett starkt, gripande verklighetsbaserat
drama med engagerande karaktärer och Penny Marshall undviker noga de
sentimentala och övertunga fallgroparna.

”The Love Punch” är en klassisk komedi på rutin som trots ett hyfsat upplägg aldrig riktigt lyfter. Brosnan och Thompson är dock tillräckligt sympatiska i huvudrollerna för att till viss del väga upp filmens mediokritet.

Woody Allens senaste komedi har utseendet för sig, vackra vyer över södra Frankrike och 1920-talsstämning så att det räcker och blir över. Men ett torftigt manus och en total brist på skämt hjälper inte till.

90 minuter av galet existentiellt ös är resultatet när Luc Besson släpper intelligensen fri i denna actionspäckade thriller om mänsklighetens enorma möjligheter.

Guldgossarna Matt Damon och Ben Affleck skrev manus och spelade huvudrollerna i en av 90-talets mest älskade filmer. ”Will Hunting” är nästintill ett mästerverk, i det lilla formatet.

När ett uppdrag går fel och en gammal bekant visar sig vara inblandad, skakar det om tillvaron rejält för Barney Ross och han får anledning att se över sina metoder. Och sitt gäng. Jag var gruvligt besviken på förra filmen men med ”Expendables 3” har man hittat tillbaka igen, till underhållningsvåldet i sin bästa form: Enkelt och explosivt.

”Moms’ Night Out” är en dålig nedlåtande komedi om neurotiskt kacklande kvinnor och deras idioter till män. Filmen får värderingarna och synen på familjen i ”Mad Men” att plötsligt kännas moderna.

”Till sista andetaget” var en av filmerna som startade den franska nya vågen i början av 1960-talet, och är fortfarande mest känd för de innovationer som då var banbrytande. En blandning av jumpcuts, inspelning på plats på Paris gator och ett generellt förakt och respektlöshet mot traditionella franska värderingar gör filmen till ett tidsdokument som heter duga.