”Ouija” är en rysare som på sina håll visserligen är lite småruskig och lätt stämningsfull, men samtidigt mest bara extremt förutsägbar och tunn till både handling och karaktärer.

De flesta
födda på 1980-talet eller tidigare kan citera minst fem repliker från den ”Lorry”-gängets
härliga 90-talskomedi. Allt håller inte samma nivå men stundtals är det
briljant och riktigt, riktigt roligt.

Keanu Reeves gör en effektiv kallblodig lönnmördare i en småtrevlig våldssaga med bra driv. Trots problem med manus och dialog, och en del bortslösade biroller räcker det bra för den actionsvultne biobesökaren.

Idérik men ofokuserad. Filmatiseringen av Joe Hills andra roman, den kultiga ”Horns”, är en berättelse om en mordgåta som gapar efter för mycket.

Wes Cravens första film om ärransiktet Freddy Krueger är aningen föråldrad och oavsiktligt komisk. Men fortfarande en stark kultskräckis med uppfinningsrika effekter, och en minnesvärd kamp mellan Freddy och sympatiska hjältinnan Nancy.

Tommy Lee Jones ”The Homesman” är en behärskad och vemodig icke-western med stora ambitioner och ett och annat trovärdighetsproblem.

Känslan finns där, stämningen likaså men ändå funkar det tyvärr inte i slutändan. Manuset är väl plottrigt och på sina håll osmickrande omodernt. Tempot är dessutom rätt segt varför jag flera gånger under filmens knappa 90 minuter måste kämpa mot gäspningarna som hotar att ta över helt.

”Blair Witch Project” har mycket att stå till svars för. Sedan premiären 1999 har den inspirerat mängder med filmer i den så kallade found footage-genren. I en del fall med lyckat restultat, men de allra flesta har varit riktigt dåliga. Den här historien om ett ett ungt par som försöker hantera en märkligt demonisk graviditet sällar sig tyvärr till de senare.

Manusförfattaren bakom ”Drive” – Hossein Amini – både skriver och regisserar denna njutbara Patricia Highsmith-adaption som förför med sin skönhet och stil. Skådespelet är på topp och mystiken för tankarna till Alfred Hitchcock. Till hans mästerliga nivå når den dock inte, men den gör ett lysande försök.

”Vinterdvala” är den första turkiska filmen som vunnit guldpalmen i Cannes sedan 1982. Regissören presenterar ett väldigt utsnitt av livet med roliga vardagsgrubblerier som slår nästintill en strike.

Romantiskt drama som behandlar klassisk ”När Harry mötte Sally”-problematik om kvinnor och mäns vänskapliga potential på ett charmerande sätt. Fin kemi de två huvudpersonerna emellan och en i övrigt snygg inramning lyfter helheten, medan brist på originalitet och bleka bifigurer stundvis jobbar på det motsatta.

En nervpirrande comebackkonsert för Elijah Woods pianist
sätts på sin spets när en mystisk skurk hör av sig – mitt under framträdandet. Det
är snyggt och spännande men med för många svagheter – som oinspirerade
skådespelarval och en standardfinal – för att lämnare något starkare intryck.

Efter Oscarsbelönade ”Hämnden” testar Susanne Bier lyckan i Hollywood. Projektet som det surrats rätt länge om – på grund av premiärdatumets många uppskjutningar – är pinsamt för alla involverade. ”Serena” är bland det mest innehållslösa jag sett i filmväg.

Animerad film med gulliga karaktärer och fina färger. Men lika snygg som filmen är rent visuellt (och flera scener är verkligen fantastiskt häftiga), lika lite originalitet och egentlig substans finns det på ett djupare plan.

När filmskaparen Steven Soderbergh efter många års rykten drog sig undan från branschen var det många som blev besvikna. Men att Soderbergh pensionerat sig från just film betyder inte att vi inte längre får se hans utsökta rörliga bilder. Med perioddramat ”The Knick” hamnar han mitt i TV-världens spännande renässans och levererar på mästerlig nivå.

Efter en första skakig uppföljare till mästerliga ”Tillbaka till framtiden” återvände Robert Zemeckis, Marty, Doc och company en tredje gång för att avrunda sin berättelse. Inte heller den här gången är man i närheten av ettans monumentala kvalitet, men problemen är nu av helt annan karaktär.

Uppföljarsjukan slog dessvärre till med full kraft när Robert Zemeckis fick uppgiften att leverera nummer två i sin ”Tillbaka till framtiden”-trilogi. Den är bra, men också så pass överfull och spretig att föregångarens enkelhet, intensitet och briljans tappas på vägen.