Norsk racingfilm hör sannerligen inte till det vanliga filmutbudet. Men vad som försöker vara hyllning till biljaktsfilmens glansdagar blir snabbt en blek burnout som närmast kan liknas vid en ”Göta Kanal” från grannlandet.

”The Theory of Everything” berättar om Stephen Hawkings formativa år och det bitterljuva äktenskapet med frun Jane. Det är elegant och stundtals gripande om uppoffringar, döende kärlek och svarta hål.

Vad kan Yuandynastins trinde kejsare med ett harem av 7000 konkubiner och tre fruar mer tänkas åtrå? Jo, en skarpsynt, italiensk karl född med ordets gåva. För vem annars är bättre rustad att iaktta det politiska maktspel som sker innanför Khanens murar? Miljonserien om Marco Polo och Khubilai Khans sado-masochistiska förhållande är ingen manusvinnare, men likväl ett fagert spektakel för ögat.

Del
tre i skräckserien med korta videorysare erbjuder fler bisarra skräckhistorier
av kreativa regissörer, fler knasiga effekter och mer skakig handkamera. Hyfsat
tidsfördriv men Found footage-formatet börjar kännas slitet.

Även om det finns bättre filmer på temat är ”American History X” en av 90-talets viktigaste och bästa filmer. Det är en modern klassiker och trots att den har några år på nacken känns den fortfarande läskigt aktuell.

Martin Beck kämpar tappert med ännu ett oinspirerat krimfall i sällsynt pratig Beckfilm. Några fina stunder finns i sidohistorierna, i övrigt har denna lika mycket puls som en död fisk.

”Miss Julie” är lång och tung, men den som tycker att svårmod ”à la Bergman” är ett sätt att förgylla vardagen, kan sluta leta. Ingmars gamla musa, regissör Liv Ullmann, har helt klart inspirerats av mästaren i denna anglifierade version av Strindbergs pjäs. Och trots att filmens 2,5 timmar känns, så är det både rafflande och underhållande med fantastiska insatser av alla tre skådespelarna.

Européer som tar sig an amerikansk actionfilm brukar inte vara ett recept för framgång, något som Luc Besson försökt ändra på med de testosteronstinna hämndfantasierna i ”Taken”-serien. När nu den tredje delen når svensk mark kan en gammal sanning bekräftas: uppföljare suger.

Alfred Hitchcocks underhållande comeback med den charmerande Farley Granger i huvudrollen.

Det
kan inte vara lätt att skramla ihop 26 stycken olika historier om Döden till en
och samla film. Och precis som i första är det av varierande kvalité. Men kombinationen
av svart humor och brutalt våld är mer helgjuten denna gång och här finns
imponerande verk av några av genrens mest spännande regissörer.

Att gå och se ”Unbroken” för att bröderna Coen står listade som manusförfattare är ett misstag, om man väntar sig att deras medverkan i produktionen ska märkas i någon utsträckning överhuvudtaget. Tänk istället åt ”Rädda menige Ryan”-hållet. Stort, dyrt, snyggt, heroiskt och svartvitt.

Början är lovande. Åtminstone sett till den nya, snygga vinjetten. Beck anno 2015 andas stämningsfull thrillerserie som hade platsat på HBO. Sen går det bara stadigt utför. När Peter Haber och Mikael Persbrandt tar på sina snutbrickor för 27:e gånget känns de mer än någonsin ”too old for this shit”.

Paul King har skapat en helt underbart fin film om den från TV bekante lille marmeladälskande nallen på villovägar i London. ”Paddington” i detta nya format är en välspelad, påhittig och otroligt snygg berättelse som gott kommer roa hela familjen i vinter.

Trots att vi nu lever på 2000-talet så är ordet abort och dess innebörd fortfarande oerhört känsligt i USA. Men det skrämmer inte regissören Gillian Robespierre, som med sin långfilmsdebut ”Obvious Child” tacklar ämnet med hjärta, mogenhet och sällsynt öppenhet.

Gamla som nya stjärnor övertygar i denna den senaste av skildrade dystopier, som i all enkelhet levererar, trots brist på både egentlig action och originalitet.

Tredje delen i filmserien med en av 1980-talets coolaste filmsnutar är även tredje samarbetet mellan Eddie Murphy och regissören John Landis. Resultatet är en kul, spännande actionkomedi med bra story – men fyrverkerierna uteblir.

Ännu en uppföljare som bjuder på mer av samma sort – det vill säga våld och humor – fast utan första filmens charm. Rollfigurerna beter sig oseriöst och okaraktäristiskt, actionscenerna är överdrivna och kvinnosynen unken. Eddie Murphy är kul men kan här inte bära hela filmen på sina axlar.