Brittiske regissören Andrew Haigh har skapat ett intimt och välspelat drama om kärlek och svikna förtroenden i en relation mellan något så ovanligt (i film vill säga) som två gamla människor. Manuset berättar precis tillräckligt, så som bara riktigt bra manus gör. Inget sägs i onödan, men däremot är allt som sägs av betydelse.

Att anrika skräckfilmsstudion Hammer Films har återuppstått på senare år är om inte annat en välkommen påminnelse om dess briljanta förflutna. Men inte bara det – de har här lyckats få till en klart sevärd uppföljare till 2012 års spökfilms-hit.

Terrence Malick skapar sin vana trogen poetisk bildsymfoni och är också onekligen en orkesterledare som vet vad han gör. Dock lämnar resultatet en hel del övrigt att önska och mig helt oberörd efteråt.

I ett dramathriller-format skildrar ”Blå ögon” ett splittrat samhälle som genomsyras av xenofobi och ett vi och dom-tänk. Styltigt och klyschigt men en av de intressantaste och viktigaste svenska serierna på länge. Och kusligt aktuell.

Astrid Lindgren är en mästare på att skapa emotionellt engagerande sagor med starka kvinnliga huvudkaraktärer. Filmatiseringen av denna högläsningsbok är precis lika vacker idag som när den släpptes 1984. Ronja är varje nutida hjälmförälders mardröm. Hon studsar över stup, kastar sig i älvar och rider barbacka på vildhästar. Det är befriande att se och jag börjar undra om inte dagens 10-12-åringar glömts bort bland tonåringarnas glittrande vampyrer och småbarnens Disneyprinsessor.

Smärtsamt aktuell film som förvånande nog är den första där frihetskämpen Martin Luther King Jr står i centrum. Utan att bli spretig lyckas ”Selma” vara både ett omskakande samhällsporträtt, samtidigt som den ger en mer intim inblick i Dr Kings liv.

Stjärnspäckad film som emellanåt underhåller en aning, men mest ändå faller helt platt och blött, likt blaskigt snö i februari. ”This is Where I Leave You” är en komedi om en dysfunktionell familj som återförenas vid ett dödsfall. Filmen vill roa och vara tänkvärd men lyckas inte nämnvärt med något av det.

Syskonen Wachowskis senaste science fiction-historia är en rymdopera i ordets rätta bemärkelse. En storslagen, överspelad, färggrann kakafoni till rymdtripp som ömsom briljerar i visuellt världsbygge och ömsom framkallar gäspningar.

”Fåret Shaun – Filmen” är klart värdig att föra facklan vidare från Wallace & Gromit-filmerna, utan att för den sakens skull vara bakåtsträvande eller framstå som en övning i nostalgi.

Norge som filmland har varit på stark frammarsch under de senaste åren, vilket tydligt märktes under årets upplaga av Göteborgs filmfestival där landet hade ett av årets fokus. Men våra grannars utsedda Oscarsbidrag ”1001 gram” är tyvärr långt ifrån en tungviktare.

”Project Almanac” hade kunnat eliminera otaliga irritationsmoment genom att skippa ”found footage”-formen och ta ett par tidsresor tillbaka till manusstadiet för att klura ut en vettig anledning för huvudpersonen att äventyra allt som han håller kärt.

”Desperate Housewives” var den moderna guilty pleasure-såpan som vi älskade att följa mellan åren 2004-2012. Ju fler säsonger som gick, desto mer urvattnat blev det, men trots det är serien full av komiska godbitar och emellanåt riktigt bra drama.

En bostadsjakt blir till oväntat huvudbry för det äldre paret Ruth och Alex, charmigt gestaltade av Diane Keaton och Morgan Freeman. Medan de omvärderar både sina liv och kvadratmetrar, verkar regissören ha gått vilse i hallen.

Alex Garland regidebuterar med en klurig och lågmäld science fiction-thriller som ligger oförskämt rätt i tiden. Alicia Vikander spelar robot, och gör det bra. What´s not to like?

Bille August bjuder på familjefest med undertryckta känslor, kriser och en hel del ångest på menyn. ”Stilla hjärta” är ett nedtonat och relativt förutsägbart drama om människor, relationer och döden. Det är intressant och också spännande initialt, men tyvärr verkar inte regissören riktigt lita på sitt eget material och krånglar i onödan till det mot slutet.

Det låter som en spionthriller skriven av John le Carré, men är den skrämmande verkligheten av idag. Laura Poitras Oscarsnominerade dokumentär följer Edward Snowden dagarna kring hans avslöjanden om hur amerikanska myndigheter avlyssnar sina medborgare.

Den norske regissören och manusförfattaren Eskil Vogt har tidigare stått för orden bakom Joachim Triers känsliga filmöga. Hans egen regidebut är ett ytterst tonsäkert porträtt av en kvinna som förlorat synen, men inte sina ord och sin fantasi. ”Blind” öppnar våra ögon för en ny norsk regitalang som både har en egen röst och ett öga för film, vilket han gärna nyttjar för att förvilla, eller ska vi säga förblinda sin publik.