Det är
dags att runda av den spanska zombievirusserien med en fjärde del. Havsmiljön och
en comeback för reportern Angela är tacksamma men det är knappast något
banbrytande vi talar om. En popcornfyra som duger.

Mer schizofren serie får man leta efter. ”The Affair” är spännande, snygg, sexig, sentimental och såsig i en enda röra.

En stilsäker och inledningsvis tät thriller med en ovanligt ambitiös Mark Wahlberg i huvudrollen. ”The Gambler” är också obalanserad och går till sist back för att den inte lyckas övertyga känslomässigt.

Med cyberattacker, terrorhot och en inställd biopremiär har ”The Interview” blivit årets mest omtalade film. Självklart är det med spänning som man tar del av den. Tyvärr är filmen inte värd all kontrovers den skapat, utan vi bjuds precis vad man kan vänta sig av teamet Franco/Rogen/Goldberg: grabbig under-bältet-humor – en del kul, men mest fånig formula.

Sågningarna på hemmaplan är överdrivna. Så länge man är med på att det här är en tufft moderniserad version och inte en trogen kopia av musikalen, så går det att se nya ”Annie” som ett glatt och bubblande stycke film. Framför allt är det Quvenzhané Wallis energi och hennes kemi med Jamie Foxx som lyfter produktionen.

Med en fot i videobutiken och den andra i dj-båset, och en tredje (!?) på gaspedalen bjuder ”You’re Next”-regissören Adam Wingard in Downton Abbeys annars så välkammade Dan Stevens att gästa genrefilmens förlovade värld. Resultatet blir en oemotståndlig 80-talsdoftande crowdpleaser som torde öppna många dörrar för dessa båda herrar i Hollywood.

Detta är en otroligt ljuvlig liten roadmovie för hela familjen som handlar om den lilla giraffen Zarafas och pojken Makis omtumlande resa från Afrika till Paris. Historien berättas med mängder av hjärta och en palett full av vackra varma färger så att även de kallaste av vintersinnen tinar upp.

Richard Brooks odödliga klassiker med de fantastiska legendarerna Elizabeth Taylor och Paul Newman i huvudrollerna.

Lagom till vintermörkret får alla skräcknördar det vi
otåligt väntat på – en psykologisk skräckfilm som både skrämmer och berör. Men hittar
du en mystisk barnbok i hyllan så lär du springa för livet…

Det är som upplagt för publiksuccé. Med folkkära David Hellenius och glamorösa Isabella Scorupco i huvudrollerna och somrig skärgårdsmiljö som fond, är det här en romantisk komedi som vill värma frusna svenska hjärtan i jul. Frågan är om man lyckas med det – bristen på roliga skämt och en kärleksduo utan glöd styr den här skutan upp på grund.

Det blir en del lättare action och till och med lite spänning när Tingeling och hennes kompisar är tillbaka i ännu ett magiskt äventyr med ton av girlpower. Detta är en trevlig berättelse om oväntad vänskap, som inte direkt har några ambitioner att gå in på djupet men som ändå garanterat kommer trollbinda sin unga publik.

En man som inte ser så mycket ut för världen, iklädd grått Musse Pigg-linne, spred kärlek till 69 349 personer på Ullevi. Denna konsertfilm är för alla Håkan-fans (och de är många) men också för de som fortfarande tvivlar på Håkans storhet. Bered er på en skratt- och gråtfest!

Den tredje och avslutande filmen om Sune och hans familj i den trilogi som gjort succé på svenska biodukar de senaste åren är en trött historia som kör fram i gamla spår. Trots ett begåvat gäng skådespelare i birollerna och en klassisk kärlekshistoria i centrum ger Sunes fjälläventyr en besk eftersmak.

Var det något Robert Altman var en riktig höjdare på så var
det ensemblefilm. Den här 90-talsklassikern är en av hans främsta och
historierna och deras rollfigurer engagerar, trots en bitter eftersmak.

Den skamlösa marknadsföringen av Grumpy-varor är antagligen tänkt att vara rolig. Men, liksom Aubrey Plazas uttråkade röst, faller det rätt platt i den här, för övrigt oförargliga lilla julfilmen. Gjord direkt-för-tv känns den framför allt riktad mot unga tittare som tycker slapstick-jakter av klumpiga bovar är hur kul som helst.

Glöm vad Jim Carrey, Seth MacFarlane eller Seth Rogen
åstadkommit på bio i år. 2014 års roligaste komedi är en nyzeeländsk
vampyrmockumentär som återuppväcker vår kärlek för de
huggtandade blodsugarna.

”Riket” känns lika aktuell idag som den gjorde 1994 då den hade premiär. Speciellt i dessa tider då mindfulness letat sig in på Arbetsförmedlingens coachmöten och när EU förbjuder naturläkemedel på löpande band. Denna udda skräcksåpopera är en satir om läkarvetenskapen men även den New Age-våg som svept genom landet sedan 90-talet. När man ser den får man dock, för att citera von Trier, ta det goda med det onda.