Vafalls? Har ultrakommersielle Michael Bay gått och blivit politisk på gamla dagar? Jaså, inte? Samma smörja som vanligt, säger du? Skamlöst sentimentalt och vulgärpatriotiskt så att man rodnar? Den politiska kontexten är mest en ursäkt för Bay att få vältra sig i biffiga underarmar, rykande patronhylsor och explosioner i slow-motion, säger du? …Puh! Jag blev nästan orolig!

De fashionabla fånigheterna fortsätter, 15 år senare. Derek och Hansels perfekta ansikten har knappt åldrats en dag, och humorn – lika hjärndöd och skruvad som sist – lär göra åtminstone alla gamla Zoo-lovers nöjda och glada.

Medeltiden skickade en brevduva och vill ha sina könsstereotyper tillbaka! Jag kanske överdriver en aning. Men nog sjutton stinker det mossa över hur män och kvinnor skildras i denna så kallade komedi som ska lära oss stackars fruntimmer att vi faktiskt klarar oss själva. Medan vi väntar på den rätte vill säga.

Med drömska toner, säreget filmspråk och dynamiska berättelser har regissören Hanna Sköld skapat en fängslande och egen film, även om tafattheten stundtals lyser igenom.

50-talets Hollywood är träffande återgivet i Coen-brödernas senaste verk – med sublima miljöer, färgstarka porträtt och mycket humor. Handlingen är dock väldigt fragmenterad, och i de fall humorn inte riktigt når fram hinner man tänka tanken vad meningen med detta lättviktiga fluff är.

Fans av Mikkelsen eller dansk hönshjärne-buskis blir säkert nöjda, men jag hade nog väntat mig mer finess från Anders Thomas Jensen.

Roligt, blodigt och vansinnigt underhållande i utkanten av Marvels X-Men-universum. Ryan Reynolds får chansen att göra om och göra rätt med Deadpool, antihjälten med dräpande kommentarer, i en serietidningsfilm som rockar hela genren.

När Derek Zoolander och Hansel kliver upp på catwalken ger de en stor smocka till både den ytliga modellvärlden och de som inte kan se filmens storhet. Den är ett satiriskt utforskande som ger mer på köpet än vi någonsin kunnat hoppas på.

Will Smith tar på sig en lite för stor läkarrock och åker på tröttsam statyett-fisketur i ”Concussion”, en melodramatisk David och Goliat-historia om immigrant-läkaren som satte sig upp mot den amerikanska fotbollsligan i jakten på sanningen om sportens hjärnskador.

”Mustang” är en otroligt vacker ungdomsskildring ur ett lättare feministiskt perspektiv som berättar historien om fem fnittriga flickor som fängslas i hemmet av sin konservativa familj. Det är en gripande och bitvis extremt upprörande film av förstagångsregissören Deniz Gamze Ergüven, men samtidigt är det ett väldigt fint drama om visserligen något fruktansvärt, men lika mycket om hur göra för att överleva det.

Festivalfavoriten och den prisade finska regissören Klaus Härö (”Den bästa av mödrar”) är tillbaka med historielektion lika viktig som hjärtfylld.

Gunvald har lämnat Beck-världen och både vi i publiken och kriminalteamet får nu bekanta sig med hans ersättare vare sig vi är redo eller inte: Steinar är en norsk höjdarpolis som är vän med alla och tar fast skurkar på löpande band. Men visst är han lite lik Gunvald ändå?

Det är inte mycket som är nytt i denna, den fjärde, semianimerade historia om de talande jordekorrarna Alvin, Simon och Theodor. Förvisso blir det fortfarande lite småcharmigt emellanåt och musiken är härligt trallig. Men i övrigt lämnas åskådaren med en torr smak i munnen och en fundering kring varför detta ens blev till.

Golden Globe-galan kom och gick där en av årets doldisar bland de nominerade var dansarserien ”Flesh and Bone”, skapad av Emmybelönade ”Breaking Bad”-manusförfattaren Moira Walley-Beckett.  Det var längesedan vi såg en serie om balett – ännu mindre en perfekt smältdegel av dansvärlden och tv-drama som den utlovar.

Att filmatisera berättelserna kring profeten Muhammed kan inte vara den lättaste uppgiften, och kanske är det därför det finns ytterst få filmatiseringarna kring Islams grundare. Men i Irans dyraste filmproduktion någonsin har nu regissören Majid Majidi tagit sig an uppdraget.

James Vanderbilts regidebut är ett stabilt hantverk som har sina stunder, men till några högre höjder når den inte. Berättelsen begränsas kraftigt att att man har följt genrens regelbok till punkt och pricka, vilket sänker hela filmen, medan Cate Blanchett – som är lika gudomlig som alltid – lyfter den.

Danmarks Oscarsbidrag ”Krigen” fångar, med sin minimalistiska titel, komplexa historia och totala närvaro, sin publik i skottlinjen mellan raketeld, familjebråk och krigsrätt.