Detta familjeäventyr är så sprudlande glatt och färgsprakande att man blir helt vimmelkantig. ”Trolls” charmar de yngre i publiken och lyckas också förföra oss äldre med sitt glitterdamm, även om det stundvis riskerar att bli nästan för sliskigt av all klämkäckhet. Dock är ju det lite av poängen, så jag förlåter sockerchocken, lutar mig tillbaka och njuter av det härliga soundtracket med välbekanta 80-talshits som till sist får också min rumpa att muntert börja studsa runt på biofåtöljen.

Norska regissören André Øvredal följer upp debuten “Trolljägarna” men den här effektiva skräckthrillern om två obducenter som får ett mystiskt lik på halsen.

”Doctor Strange”… eller hur jag slutade ängslas och lärde mig älska spektaklet. Senaste Marvel-filmen får mig att sluta hoppas på mirakel, och inse att skön popcorn-underhållning och förbluffande snygg action räcker långt.

Michael J. Fox spelar sin sista större roll i Peter Jacksons spökspäckade mysskräckis, självfallet uppbackad av Danny Eflmans gotiska toner. Detta är det tänkta ”Tales of the Crypt”-avsnittet som istället blev 110 skälvande minuter att njuta av.

Femtio år efter “Star Treks” premiär hyllas Spock och skådespelaren Leonard Nimoy i en dokumentär som med kärlek och respekt, och utan att gå till någon slags känslomässig överdrift, täcker ett helt liv (eller två, beroende på hur du ser det).

Jack Reachers återkomst till vita duken är en anonym affär som varken motiverar glädjesprång eller någon djupare depression. Att rycka på axlarna är däremot en helt adekvat reaktion.

Morran och Tobias, två av de bästa karaktärerna Sverige någonsin fått fram, debuterar på vita duken, men tyvärr rinner en stor del av seriens charm ner i en aldrig sinande ström av alltför överdrivna stunts och långsökta skämt. ”Som en skänk från ovan” är en stor besvikelse.

Knappast årets mest efterlängtade prequel där det ondskefulla anden-i-glaset-spelet ställer till med mer elände, fast i en rar familj på 1960-talet. ”Ouija: Origin of Evil” är inte så usel som väntat men inte heller banbrytande inom genren.

Tänk en animerad, bitigare kombination av “Karate Kid” och “Skönheten & Odjuret”. Där har du nya animémästaren Mamoru Hosodas senaste familjefilm. Snyggt, tänkvärt och underhållande!

Barnfilmer kommer och går men få lyckas både beröra och roa på samma gång som den här fransk-schweiziska pärlan. Och bara den vackra stopmotion-animeringen är värd biljettpriset.

Detta är en av alla John Hughes tonårsklassiker från 80-talet och handlar om pubertala pojkdrömmar och ungdomliga fantasier. ”Drömtjejen” är fortfarande en hejdlöst rolig rulle som inte är lika vass som vissa andra av samme regissörs alster, men som ändå utan tvekan kan sällas till en skara absolut sevärda och sköna komedier från en svunnen tid.

”Equity” är en modern, smart och ovanligt nyanserad dramathriller om och med kvinnor i en miljö traditionellt dominerad av männen. Det handlar om pengar, aktiehandel och insideraffärer och även om det kanske blir väl många svängar för att intrigerna ska löpa helt logiskt i mitt huvud så är helheten otroligt spännande och fascinerande.

Ännu en miljödokumentär? Javisst, men ge den här en chans. Med en mer nyanserad bild än det klassiska ”världen går under”-mantrat presenterar ”Imorgon” inspirerande och fullt fungerande lösningar som bara väntar på att upptäckas.

Den moderna versionen av ”Peter och draken Elliott” är en liten men fantastiskt fin saga som ger mig alldeles varma känslor inombords. En bekant barnboksberättelse om en pojke och hans magiska vän har fått ett realistiskt filter som aldrig känns Disneyfierat.

Den tragikomiska historien om den skandalomsusade amerikanska politikern Anthony Weiner fångas oerhört närgånget och avskalat i en av årets mest fängslande dokumentärer.

Det är ett mysterium minst lika fascinerande som Dan Browns böcker: hur kan en så begåvad regissör och en karismatisk huvudroll slarva bort ett så lovande upplägg? För tredje gången dessutom? Tempot är högt men ”Inferno” blir aldrig så nagelbitande eller smart som den borde vara.

Del två i Trikoloren är ocharmigt skojfrisk och ruskigt obehaglig på samma gång. Tyvärr har Kieślowski  inte samma känsla för svart humor som för det konstnärligt stilfulla vilket gör ”Den vita filmen” högst ojämn.