Ett olöst mord, en dold konspiration och en serie brutala överfall på hemlösa i Stockholm. Se där ingredienserna i SVT:s nya storsatsning som försöker koka en ny välsmakande brygd på väl slitna kriminalklyschor. Om det smakar? En del.

Roald Dahl avskydde filmatiseringen av sin populära bok, filmen floppade och 2005 hamnade den helt i skuggan av Tim Burtons version. Men det är en härligt ambitiös och glad film där inte minst Gene Wilders komiska geni gör den till en välförtjänt kultrulle.

Trots att mordrättegången mot O.J. Simpson 1995 är en av de mest välbevakade i USA:s historia, finns det mer kvar att berätta om händelserna. ”Fallet O.J. Simpson” visar upp spelet i och runt rättsalen, i några av 2016 års starkaste tv-avsnitt.

Hade Harry Potter blivit tv-serie, hade det antagligen sett ut såhär.

Denna nya filmatisering av den populära historien om djungelpojken Mowgli gör både de välbekanta karaktärerna, men också Rudyard Kiplings ursprungsberättelse, absolut rättvisa. Det är minst sagt spektakulärt rent visuellt, nästan väl mycket stundvis och jag vet emellanåt inte vart vända blicken för att vila den lite.

“The Walking Dead” har sedan 2010 gjort en kraftigt växande publik svårt beroende av välproducerad zombieslakt och ångestladdad dramatik. Näringskedjan är förvrängd och en återstående spillra av mänskligheten kämpar för överlevnad i en mardrömslik tillvaro där Andrew Lincoln ändå har snygg skäggstubb. (Recension av säsong 1-6.)

En gång i tiden startade en tonårig Matthew Broderick nästan ett tredje världskrig. Har du missat 80-talsrullen “Wargames” så är den värd en titt – inte för att den är ett mästerverk, men mer som ett nostalgiskt tidsdokument över datorns betydelse och utveckling inom film.

Så fick Suzanne Osten rätt mot statens Medieråd, och ”Flickan, mamman och demonerna” slipper femtonårsgränsen. Det ska vi vara tacksamma för. Denna otäcka och samtidigt ömsinta berättelse förtjänar att stötas och blötas även av dem som inte riktigt hunnit bli tonåringar ännu.

Netflix senaste inköp; ”Hush”, är en spännande historia om att vara jagad och utsatt i sitt eget hem. Obehaglig och lättigenkännlig förvisso, men inte alls så skrämmande som jag hade hoppats.

”Fonko” handlar om den musikaliska revolutionen i Afrika men tar också upp sociala och politiska förändringar vid sidan av den. Det är efter ett tag intressant och lusten att veta mer väcks, men framförallt vill jag inte sluta lyssna på de fantastiskt hypnotiserande rytmerna som hela vägen ackompanjerar historien.

”Hardcore” som idé känns tillräckligt galen för att fungera. Mer eller mindre non-stop action, med minimal handling (man med minnesförlust på flykt) och mycket blod, filmat ur en enda persons perspektiv. Det skulle mycket väl kunna vara lika underhållande som det låter, om inte den skakiga kameran gav upphov till yrsel och huvudvärk hos sin publik.

Det senaste franchisebygget från drömfabriken är något förvånande Snövit. I den här uppföljaren till 2012 års “Snow White and The Huntsman” återvänder Chris Hemsworth i titelrollen, men Kristen Stewarts Snövit har bytts ut mot Jessica Chastains bågskytt. Det bjuds på idel vackra vyer och stiliga kulisser men all skönhet i världen kan inte väga upp för en rejäl brist på story.

Så här med facit i hand kan vi konstatera att en Beck-säsong går fort, och även om de fyra avsnitten gett varierande utslag på min nöjdhetsmätare är en sak säker: vi har i alla fall blivit chockade flera gånger om  – folk dör, norrmän kallas in, skelett i garderoben och vad blir grejen i sista filmen? Förlåt, ”Sista dagen” (på jobbet)?

Har du missat ”Treme” så har du missat ett av tv-mästaren David Simons främsta verk. Dramaserien ger en unik inblick i en unik plats, i en tid då karaktärerna som skildras ska försöka bygga upp sina liv igen efter en stor katastrof. ”Treme” är ett vackert porträtt över USA:s kulturrikaste stad.

John Singletons filmdebut från 1991 är en drabbande berättelse om hur vi formas av vår uppväxtmiljö. Det är ett intressant tidsdokument över ett utsatt område i 80-talets USA, som är relevant än idag.

Detta är den sanna historien om en osannolik brittisk backhopparhjälte, som tack vare sitt mod och sin outtröttliga beslutsamhet att följa sina drömmar kom att älskas av en samlad åskådarskara. Filmen är tydligt skapad efter en särskild mall som de flesta av oss är bekanta med, men samtidigt finns det något synnerligen sprudlande med berättelsen om Eddie att jag, trots flera invändningar, inte kan eller vill annat än dras med i allt vad filmen vill dra mig med på.

Ryktet gör gällande att ”A Perfect Day” fick tio minuters stående ovationer när den visades på den senaste Cannesfestivalen. Det verkar smått hysteriskt. Kan vi inte bara enas om att det är en charmig och välspelad historia med en säregen tonträff, det sista på gott och ont?