Det var en gång en präst, en ensamstående mamma, en polsk tonåring, en kusligt söt liten flicka och Bellman som gick in i ett hemsökt hus. Gissa vem som kom ut levande? Okej, Bellman var inte där ni. Men ni hajar upplägget. ”Ouija: Origin of Evil” (för övrigt en meningslös prequel-titel) är den typen av uppföljare som knappt har något att göra med originalet, men är snäppet överlägsen av den simpla anledning att första filmen var rätt värdelös.
Inledningsvis är det mumma för alla som älskar hederlig, gammeldags skräckfilm. Till och med Universals logga är retro! Det utspelar sig på 1960-talet för att… tja, ”The Conjuring”-filmerna var ju populära och prequels är ju enklare storymässigt än vanliga uppföljare. Men ganska snart blir det uppenbart att den panka änkan och hennes två döttrars inkluderande av det ökända titelspelet i sina fejkade seanser kommer väcka onda andar till liv.
Hus med onda demoner? Check. Barn med osynliga vänner (läs: spöken)? Check. Präst med föraningar? Check. En död pappa som gör sig hörd från andra sidan? Japp. Det är knappast purfärska idéer vi har att göra med. Regissören/manusförfattaren Mike Flanagan lyckades hyfsat med ”Oculus” och ”Hush”, och vill väl, men det är svårt att se bortom det kommersiella urmjölkandet av vad som tydligen är ännu ett varumärke inom skräck-franchise.
Jodå, visst hoppar man till ibland. Den lilla flickan (Lulu Wilson) är tacksamt rar och gullig istället för övertydligt blek och stirrig som många ”läskiga barn” brukar vara i den här typen av filmer. Och slutet är förvånansvärt oförutsägbart och länkar snyggt till originalfilmen (för de som minns den). Man har även fokuserat på karaktärerna och deras upptäckt av det övernaturliga istället för ständiga irrande i mörka korridorer.
Men redan där haltar filmen. Mycket på grund av ojämnt spel. Elizabeth Reaser (”Twilight”-filmerna) lyckas inte få hennes rätt platta dialog att klinga annat än falskt och Annalise Basso (så bra i ”Captain Fantastic”) är faktiskt rätt kass som tonårsdottern i familjen. Stackars Henry Thomas ser mest ut att vilja vara någon annanstans och längta tillbaka till åren som barnskådespelare i ”E.T.”.
Det är ingen skräckfilm som är så dålig att det svider. Speciellt som uppföljare är det en film som de mindre kräsna – exempelvis de som gillade ”Ouija” – lär uppskatta. Men under ett starkt skräckfilmsår som gett oss både ”Lights Out”, ”Don’t Breathe”, ”The Boy” och ”The Witch” så glömmer man troligen den här några meter utanför biosalongen.