”The Hollars” är en smårolig och sevärd dramakomedi om dysfunktionella familjerelationer och återföreningar. Det är ganska klyschigt och mycket av det vi ser här har gjorts tidigare i både bättre och sämre filmer. I det stora hela lyckas dock regissören och skådespelaren John Krasinski hålla fokus där den bör vara och därför i slutändan underhålla, åtminstone för stunden.

Filmatiseringar av Philip Roths verk har genom åren varit en svår nöt att knäcka, men regidebuterande James Schamus visar vägen med den finstämda och välskrivna ”Indignation”.

Fascinerande dokumentärfilm om liv och hur överleva dess trauman. ”Author: JT LeRoy Story” handlar om en avancerad litterär bluff som skakade om kultur- och kändisvärlden för ett decennium sedan. Det som utspelas på duken är ett spännande mysterium som ännu en gång bevisar att verkligheten faktiskt överträffar dikten.

Rumänske regissören Christian Mungiu följer upp sina succéer ”4 månader, 3 veckor och 2 dagar” och ”Bortom bergen” med ännu ett avskalat och blekt, men ändå under ytan pulserande drama om moraliska utsvävningar. Det berör absolut även om jag finner berättandets upprepande natur och klassiskt apatiska inramning vara lätt uttröttande, varför historien inte riktigt får den tyngd som den hade förtjänat.

Med fantastiskt foto, och överväldigande miljöer lyckas regissören James Gray (”The Immigrant, We Own the Night”) verkligen förflytta oss till Amazonas dödsföraktande djungel. Berättelsen lider dock av det alltför vanliga ”omarbetad-från-bok”-fenomenet, och känns som en rad händelser staplade efter varandra snarare än en resa som leder någon vart.

En svensk ”Tillbaka till framtiden”? Nej, riktigt så lyckat blir det inte, men ”Flykten till framtiden” är inte utan förtjänster för det.

Den senaste Guldpalmsvinnaren från Ken Loach och manusförfattaren Paul Laverty är en stillsamt ursinnig klagosång över ett samhälle som sviker. Den öppnar årets upplaga av Stockholms Filmfestival och bör ses från första parkett.

Liksom dess föregångare i Trikoloren-trilogin genomsyras ”Den röda filmen” av ett bombastiskt bildspråk. Den röda tematiken ställer upp en av livets stora frågor: vad är äkta kärlek? Tonårspoeten i mig njuter och tack vare en enkel scen om återvinning lyckas Kieślowski överbrygga våra dialektala skillnader.

Med den episka och respektingivande dokumentären ”Into the Inferno” har den levande legenden Werner Herzog hittat ett ämne som kan mäta sig med hans egna monumentala personlighet; vulkaner.

Som alla flickor drömde Diane om att träffa en lång och stilig prins. Tänk besvikelsen när Alexandre kliver in i hennes liv. Han är visserligen gullig och rik – men tre äpplen hög. Kommer fördomar och farhågor att sätta krokben för denna relation, eller kan hon motbevisa världen och sig själv att det faktiskt fungerar?

Leonardo DiCaprio har tagit ytterligare ett steg för att profilera sig som Hollywoods främsta miljökämpe. Men hans ”Before the Flood” är en för amibitiös dokumentär, som irrar runt i ett komplext ämne.

Om ”A Beautiful Mind” och Bourne fick ett kärleksbarn – ett awkward kärleksbarn som bara två föräldrar kan älska – så skulle det bli ”The Accountant”. Ben Afflecks autistiske actionhjälte får en mer än grundlig presentation, och emellanåt blir det också schysst pangpang, men i det stora hela andas det ofattbart tråkig 90-talsthriller.

Netflix har släppt sin andra egenproducerade skräckfilm lagom till Halloween. I ”I Am the Pretty Thing That Lives in the House” får vi följa sjuksköterskan Lily som tar hand om en tidigare bästsäljande författare som bor i ett hemsökt hus. Filmen känns originell och kuslig till en början, men bristen på handling gör att den till slut blir lika långrandig som filmtiteln.

Höstens tveklöst deppigaste dramathriller bjuder på komplexa kvinnoporträtt och vemod i massor. Ibland går resan för långsamt framåt, men till slut anländer även ”Kvinnan på tåget” mot en spännande final.

Den franska regissören Mia Hansen-Løve (”Eden”) styr med säker hand publiken genom sju sorger och åtta bedrövelser i detta lågmälda drama om en filosofilärares spiral av uppbrott och förändring. En liten berättelse med stort berättande.

Rob Zombie är tillbaka med sadistiska psykopatclowner i sina älskade 1970-talsmiljöer. Å ena sidan verkar han ha mognat lite, å andra sidan går han lite på rutin. Men gillar man genren så är det kul för stunden.

En annorlunda film från Michael Moore som till 99 procent är en bandning av hans framträdande i Ohio, och som är ett tydligt inlägg i den politiska debatten snarare än producerad med underhållningsvärdet i åtanke. Produktionsmässigt svag, men med en ordentlig dos skicklighet ska det bli intressant att se om Moore lyckas med det han försöker – att påverka valets utgång.