Vad som började som ett intressant komplement till ”The Walking Dead” och en möjlig nytändning av zombie-genren har till mångas besvikelse, inte minst min, blivit dödsstöten mot en hel genre. Är det dags att dumpa zombien?

Obegripligt sentimentalt och plågsamt utdraget melodram där inte ens begåvade Penelope Cruz förblir skonad från tråkigheterna. Men vad ska hon ta sig till i en film som på fullt allvar låter en tvålfager manlig gynekolog brista ut i skönsång varje gång livet ska hyllas? Och som det hyllas i ”Ma Ma” – hälften kunde ha varit nog.

Smörig romans som ändå undviker den mest förutsägbara av banor; gullig kemi mellan de två huvudrollerna samtidigt som Emilia Clarkes Lou får en orealistiskt töntig behandling. Ska man beskriva ”Livet efter dig” med ett ord blir det helt klart ”Ojämn”.

Skräcken fortsätter med spökjagande paret Ed och Lorraine Warren, och regissören James Wan fortsätter att klämma ur sig nya variationer på familjer hemsökta av otäcka demoner. Visst hoppar man till ibland, men däremellan infinner sig en starka känsla av déjà vu.

Det blir färgsprakande spektakulärt och glammigt groteskt när Nicolas Winding Refn tar sig an myten om Narcissus och applicerar den på dagens redan ytliga modevärld. ”The Neon Demon” är en suggestiv rysare i klassisk David Lynch-anda, obehaglig, fascinerande och fantastiskt vacker i sina olika nyanser.

Jim Henson bjuder in till ett drömlikt kaos med fluffiga monster, sångglada troll och David Bowie i kasslertighta tights. Denna fantasyklassiker är fullspäckad med ockult symbolik och jag lockas villigt allt djupare in i labyrinten.

Maggie Smith är superstjärnan du sett i ett dussintal biroller men sällan äga en bioduk som i denna brittiska pärla. Hon fullkomligt lyser som en hemlös, småknäpp kvinna i 1970-talets England och prestationen i sig gör filmen klart sevärd.

Hur smakar egentligen en sköldpaddssoppa som är hjärndöd, ful, och ologisk? Inte alls så dumt, tydligen.

”Made in France” sköts upp två gånger om till följd av terrordåden i Frankrike, och det är ett faktum som färgar hela den här mediokra filmen svart.

Jag kallade ”Legends of Tomorrow” för en mega-spinoff i en krönika, med anledning av att den har några av de starkaste birollskaraktärerna från ”Arrow” och ”The Flash” i huvudrollerna. Mina förhoppningar var rätt höga alltså. Dessvärre lider serien av ett svagt utvecklat koncept och alldeles för starkt arketypiska karaktärer.

Mark Osborne (”Kung Fu Panda”) lyckas som förste regissör i världshistorien göra animerad långfilm av Antoine de Saint-Exupérys hutlöst folkkära barnboksberättelse. ”Den lille prinsen” blandar bedårande stop motion med kliniskt perfekt datoranimation och toppar med mycket hjärta – ibland nästan lite för mycket.

Glöm moderna superhjältar och science fiction-rullar. Ibland är allt du behöver ett pälsbeklätt rymdskepp, liter skön dialog, en orgel som ger folk dödsorgasmer, ett antikrigsbudskap och en lättklädd Jane Fonda i den kitschigaste, LSD-trippigaste 60-talsfilm du inte visste att du drömt om.

”The Flash” är det starkaste kortet i The CW:s DC-kortlek. Till skillnad från filmerna och systersserien ”Arrow”, som satsar på mörkare och mer realistiska tolkningar av superhjältar, kör ”The Flash” på skruvade vinklar, inklusive parallella världar, alternativa tidslinjer och skurkar med osannolika förmågor.

Adam Sandlers nya Netflix-komedi följer standardupplägg för fartfyllda komedier och lyckas inte roa med sin trötta grabbhumor. Det kommer säkert inte att hindra den från att göra tittarsuccé.

Kate Winslet i en australisk hämndhistoria på 50-talet – behöver du verkligen veta mer? Det gör inget att historien är lite spretig när skådespelarna är så bra, humöret är på topp och elakheterna fräckare än på länge.

Det är inte alltid man får se 69-åriga Sally Field glänsa i en huvudroll på film. Nu när chansen är här: ta den! Även om manuset inte är helgjutet så är det trots allt vår älskade Sally – i neongul overall och skärmkeps dessutom.

Bryan Cranston fortsätter samarbetet med regissören Jay Roach efter förra årets “Trumbo” och serverar ett kompetent och mycket välskrivet porträtt av bortglömda Lyndon B. Johnson. Helhetsintrycket dras dock ner en bit av det ofokuserade narrativet.