Melodin till ”Ducktales”, ooh-ooh-ooh, sätter sig direkt på hjärnan och väcker till liv minnen från mysiga hemmakvällar då jag förväntansfullt satt fastklistrad framför TV:n. Därför trodde jag att det skulle bli storartat att se om ”Farbror Joakim och knattarna i jakten på den försvunna lampan”. Men även om jag fortfarande läser ”Kalle Anka” i badkaret och trots att filmen är baserad på skickliga Carl Barks berättelser blev jag både besviken och uttråkad.

”Crouching Tiger, Hidden Dragon: Sword of Destiny” är på många sätt sin föregångare upp i dagen förutom i en viktig aspekt. Det är en blek kopia.

En brasiliansk handritad animerad film har gått och blivit en snackis i festivalsvängen. Och det visar sig att ryktet är sant, för Alê Abreus andra långfilm är en smått briljant liten uttrippad saga så långt ifrån Disney och Pixar man kan komma.

Vid det här laget vet vi vad vi kan vänta oss av Sacha Baron Cohen, och spionkomedin ”Grimsby” är inget undantag. Vill man studsa som en flipperkula med polerna ”hysteriskt roligt” och ”skit” (bokstavligt talat) så är det bara att boka biobiljetten.

Disneys senaste animerade film är en deckare, men samtidigt en underbar solidaritetssymfoni om vänskap och empati världens alla djur emellan. Det är spännande, charmigt och väldigt tänkvärt för både stora och små.

Netflix har värvat humorgurun Judd Apatow till sitt senaste tv-serieprojekt, och även om ”Love” mest känns som en längre version av en generisk romcom så finns det ändå mycket hjärta i detaljerna.

Så vansinnigt mycket bättre än boken den baseras på, med en ganska lagom mix av komik, romans och zombies är ”Pride and Prejudice and Zombies” en hyfsat underhållande film. De val man tagit för att distansera sig från förlagan fungerar över förväntan och hade bara Mr Darcys karaktär fått en bättre och lite mognare behandling så hade det kunnat bli riktigt bra.

”Blood Simple” från 1984 är en Texasbaserad, svettig thriller skapad av Joel och Ethan Coen. Filmen är otvivelaktigt en av de bästa moderna noir-filmerna och även om den i annat fall kanske inte kan kallas modern längre, så kommer den aldrig kännas förlegad. Kryddad med spänning, mörk humor och en fullständigt fantastisk Frances McDormand i huvudrollen är detta ett måste-se-mästerverk för vilken filmälskare som helst.

Den klassiskt förbannade kärlekshistorien är temat i Hjalmar Söderbergs högt aktade “Den allvarsamma leken” som är förlagd i Gammelsverige i början av 1900-talet. Filmatiseringar av litterära klassiker fastnar ofta i en högtravande och främmande form men Pernilla August visar prov på elegant filmskapande – filmen känns varken blek eller tråkig fastän den håller sig relativt trogen till originalet.

S. Craig Zahlers eminenta regidebut kom som en blixt från en klar himmel och slog ner med full kraft på min hemmaplan. På smått briljant vis mixas bekanta genrer ihop och kommer ut på andra sidan som något nytt och fräscht.

Om det är någonting vi har lärt oss efter filmer som “Schindler’s list”, “Inglourious Basterds” och “Pianisten” är det att blodtörstiga tider lockar fram de vidrigaste, mest inhumana kvalitéerna hos oss. Men Vincent Pérezs film fokuserar mer på legimiteten i att bryta mot ett politiserat rättsväsende än chockeffekter. “Alone in Berlin” kretsar kring ett tyskt par som ger fingret åt Führerns propaganda.

Coen-brödernas andra långfilm bjuder på en Nicolas Cage i högform och en rejäl dos av deras absurda humor, men ibland börjar det likna lite väl mycket en dålig sydstatsbuskis.

Att se en film signerad av Vinterberg är vanligtvis lika med att öppna Pandoras ask. Man vet aldrig vad som väntar men man vet att det vid någon tidpunkt kommer att gå riktigt riktigt illa. Hans nya, som utspelar sig på 70-talet under vänstervågen i Danmark, vittnar om att den prominente regissören blivit lite för belåten.

Som godnattsaga är “Siv sover vilse” säkert superduper men i filmversionen känns kommunikationen skådespelerarna emellan aningen behandlad, och lyser inte lika starkt som ljussättning och rekvisita. Allt som allt är “Siv sover vilse” en adaption med en sprallig yta mot en inte lika sprallig tillämpning av berättelsens möjligheter.

Alexander Skarsgård och Michael Peña har en personkemi på duken som är svår att motstå.

“Midnight Special” är en kosmiskt vacker och spektakulär sci-fi film som lär komma att göra avtryck i filmhistorien.

Ibland kan det vara på sin plats att dra till med en storslagen, romantisk gest. Något grandiost som får magen att pirra och världen att skimra. Så varför inte damma av boom-boxen och låta ”In your eyes” dundra ur högtalarna nedanför din älskades sovrumsfönster? ”Snacka går ju” har gett oss en av filmvärldens mest episka kärleksscener, ändå handlar den lika mycket om att våga acceptera sin fars brister som om tonårskärlek.