Kate Winslet sitter framför en högljudd brasa som eldar upp gamla, bäst glömda klenoder medan hon arbetar med symaskinen i bästa tempo. Det är en kort men fantastisk scen som etablerar den personliga stilen i den här galna, känslosamma australiska film.
För även utan dialekterna så har filmen en stark, pulserande australisk ådra. Den svarta humorn, de färgstarka karaktärerna, det hetsiga tempot, de knäppa infallen. Kultfilmer som “Priscilla öknens drottning” och “Muriels bröllop” finns där i bakhuvudet. Och inte konstigt, Hugo Weaving medverkar och P.J. Hogan har skrivit/producerat.
Men trots en ångvält till film där samtliga biroller kämpar med näbbar och klor för att stjäla showen så är det fortfarande Kate Winslet som tveklöst är stjärnan. Hon fullkomligt äger varenda bildruta som hämndlystna sömmerskan Myrtle vars återkomst till sin dammiga, lilla hemstad på 1950-talet får för de flesta parter förödande konsekvenser.
Dialektproffset Winslet får mig till och med att glömma att hon egentligen är britt. Och rollen är perfekt – hon får vara elak, sårbar, sexig, ful, ledsen, förbannad. Det är ett fyrverkeri av känslor som hon levererar prickfritt som den lysande talang hon är. Att i samma veva se henne i “Steve Jobs” är bara en bekräftelse på vilken kameleont hon är.
Som om Winslets närvaro inte vore nog så spelar Judy Davis hennes mamma! Har du missat vem denna lysande, grovt underskattade aktris är så bör du genast djupdyka i några av Woody Allens och 90-talets bortglömda favoriter. Davis gör en snurrig, högljudd kärring mer mänsklig än många liknande stereotyper tillåter.
Winslet; Davis och hennes motspelare är till och med så bra att de lyckas distrahera oss från hur spretig filmen är. Den växlar friskt mellan svart komedi, drama, mordmysterium, romantik, småstads-feelgood och hämndhistoria. Det är medryckande och underhållande, och när eftertexterna rullar är man nöjd och belåten.
Det blir lite rörigt och svårt att ta på allvar. Speciellt i publikfrieri som när (en rätt malplacerad) Liam Hemsworth strippar eller Weaving gör en pastisch på sin gamla “Priscilla”-roll. Men å andra sidan gör det inte så mycket. Filmen, lite som dess huvudkaraktär, skiter i vad folk tycker och det är en uppfriskande attityd som ger denna lilla pärla lite välbehövt skinn på näsan. Hämnd, skvaller, våld, sex, fantastiska klänningar och ond, bråd död – fram med popcornen och njut!