Kate Winslet i en australisk hämndhistoria på 50-talet – behöver du verkligen veta mer? Det gör inget att historien är lite spretig när skådespelarna är så bra, humöret är på topp och elakheterna fräckare än på länge.

Det är inte alltid man får se 69-åriga Sally Field glänsa i en huvudroll på film. Nu när chansen är här: ta den! Även om manuset inte är helgjutet så är det trots allt vår älskade Sally – i neongul overall och skärmkeps dessutom.

Bryan Cranston fortsätter samarbetet med regissören Jay Roach efter förra årets “Trumbo” och serverar ett kompetent och mycket välskrivet porträtt av bortglömda Lyndon B. Johnson. Helhetsintrycket dras dock ner en bit av det ofokuserade narrativet.

Duncan Jones levererar en enormt underhållande kitsch-cocktail med grym känsla för action och stil.

Kanske brände man så mycket resurser på att köpa rättigheterna till titeln att manusarbetet fick komma sist – storyn har ytterst lite med originalet att göra. Kanske har en åttaåring roligt åt dratta-på-ändan-humorn i ”Robinson Crusoe” – för de vuxna erbjuder den just ingenting alls. Kanske bryr sig någon om att få svar på dessa frågor – själv har jag redan glömt filmen.

Något otippat är den andra Disneyfilmen om Alice i Underlandet bättre än den första. Att Tim Burton överlät regissörsstolen åt någon annan kan vara det bästa som hänt för den nygamla filmsagan.

Med vibbar av både ”Jumanji” och ”Matilda” är ”Goosebumps” en fullt godkänd sommarskräckis för rysarsugna ungar.

Adam Driver spelar en diktförfattande bussförare som hittar inspiration i den helt vanliga vardagen och i sin flickväns famn. Jim Jarmusch har gjort ett meditativt, nästan sömnigt stycke film, som samtidigt ger dig en vaken ny synvinkel på livet.

Det är högst mänskligt att fela och unge kanadensiske talangen Xavier Dolan visar i och med sitt senaste verk att han är högst mänsklig. Och skönt är väl det egentligen, även om det är synd om oss i publiken då eftersom ”It’s only the End of the World” är ett enda stort felande och inget annat än ett slarvigt hopkok av klichéer och högljutt svammel om ingenting.

Ryska ”The Student” är ett starkt, välspelat och provokativt drama som träffar som ett slag i magen. Historien om unge Venya som blir som besatt av Bibelns ord är ett Halleluja-moment för filmälskare.

Plötsligt händer det. Man får se årets hittills bästa film och samtidigt bli smått knockad av upplevelsen. ”Captain Fantastic” med bland andra Viggo Mortensen i huvudrollen, är en otroligt vacker och underhållande amerikansk indiefilm om föräldraskap och livsval och hur dessa påverkar barnen.

Färgerna, kvinnorna, kostymerna, den kitschiga tapeten och den spanska hettan. ”Julieta” är tveklöst en Almodóvar-film, men också en som han har gjort bättre förut. Berättelsen om mamman som förlorat allt griper inte tag förrän mot slutet.

En riktigt vacker skräckfilm ligger gömd någonstans i ”Personal Shopper”. Men regissören Olivier Assayas går vilse med sina ambitioner – ju mer långsökt handlingen blir desto svårare att hänga med.

”Loving” är ett lågmält men otroligt gripande drama om förbjuden kärlek. Filmen är regisserad av Jeff Nichols och baseras på en sann historia från 60-talets USA. Den tar upp stora och viktiga frågor om människors lika rättigheter, frågor som än idag är mycket aktuella.

Pablo Larrains senaste film ”Neruda” handlar om den chilenske nobelpristagaren Pablo Neruda då han i slutet av 1940-talet på grund av kommunistjakten var tvungen att motvilligt gå under jorden för att inte hamna i fängelse. Det är välspelat, otroligt snyggt och väldigt roligt emellanåt samtidigt som det kittlar behagligt fantasin.

Shane Black är tillbaka med en ny buddy cop-komedi där Ryan Gosling och Russell Crowe glänser, men under det putslustiga och stundtals hysteriska skalet ekar det tyvärr ganska tomt.

Michael Nyqvist spelar den vidrige sektledaren i denna välspelade och hyfsat otäcka thriller, baserad på en delvis sann historia om förnedring och fångenskap. ”Colonia” är en spännande film med stora ambitioner, men känns i slutändan väl banal och jag hade gärna sett att man gett inte bara karaktärerna men också själva intrigen fler nyanser.