Norsk films absolut största animerade klassiker får här en småputtrigt kompetent och visuellt anslående uppföljare. Kul för de minsta och av intresse för stopmotion-fans, mindre underhållande för oss andra.

Daredevil, den blinde brottsbekämparen med hörsel som superkraft, får en ny chans till en karriär inom rörliga bilder, den här gången utan Ben Affleck men i Marvels regi, som en del av Marvels sammanhängande cinematiska universum. Och det är ett tilltag som lyckas över ungefär alla förväntningar jag kunde ha. (Recension av säsong 1-2.)

Nia Vardalos har skrivit manuset och spelar även huvudrollen i denna myspysiga romantiska komedi om kärlek och fördomar från 2002. Filmen är med enkla medel väldigt rolig och rätt anspråkslös till både yta och form, vilket också är dess stora styrka då alla verkligen har något att känna igen sig i.

Det som kan visa sig bli studio Ghiblis sista film efter att den hyllade animationsfabrikens båda grundare nu gått i pension, är en stillsam gammeldags vänskapshistoria som rör sig bortom kattbussar och levande slott för att istället ta avstamp i verklig ångest och trasiga familjerelationer, med bladat resultat.

Med en stark ensemble, stundtals lysande actionscener och en sliskigt nedgången stämning är det här en av årets bättre actionrullar. I ungefär halva filmen. För någonstans på vägen går den här historien om ett gäng korrupta poliser vilse i ett träsk av plot holes, förvirring och orimlighet.

”Kung Fu Panda 3” bär stolt vidare på traditionen från sina föregångare. Vad gäller storyn gör den det inte svårt för sig – men varför kan inte saker och ting få vara okomplicerade, svartvita och lurviga emellanåt?

Om du är ute efter en psykologisk “Room”-liknande thriller snarare än stora rymdmonster så kan faktiskt den här “uppföljaren” vara något för dig. Men en överflödig final sänker tyvärr betyget.

1971 utsatte en psykologiprofessor en grupp ungdomar för ett socialt experiment som snabbt spårade ur. Regissören Kyle Patrick Alvarez har gjort en stilsäker filmatisering av händelserna där nivån på trakassera subtilt höjs till allt högre nivåer.

Robert De Niros karriärs-nedstigning från ”Gudfadern 2” till ”Dirty Grandpa” lär sakna motstycke i filmhistorien. Däremellan kan alla världens filmer sorteras in efter kvalitet. Gud förbjude att vi stänger De Niro-boken här.

Hjältarna i ”Divergent”-serien upptäcker en ny värld bortom deras egen, men mycket är sig likt. Det är återigen riktigt fina sci-fi-miljöer, fast samhällskritiken som kunde varit faller platt.

Fantasyfilmen som hade allt: stenjättar, racersniglar, fagra barnkejsarinnor i glittrig 80-tals glamour och en snygg Atreyu i huvudrollen som charmade småbrudarna. Men trots magiska miljöer och häpnadsväckande hantverk går det inte att bortse ifrån att dockorna är bäst skådisar. Tyvärr förstår jag varför vi aldrig hörde talas om Noah och Barett igen efter att Limahls hitlåt tonade ut med eftertexterna. För det skriks för full hals från början till slut.

Inte speciellt läskig, men med andra kvaliteter och intressanta val går det att säga både ”bu och bä” till nykomlingen Robert Eggers kritikerrosade ”The Witch”. Oavsett vad man tycker så är det en ovanligt originell skräckfilm som inte följer de vanliga stöpta mallarna.

Tiden flyger i väg när man har ”roligt”: avsnitt tre av fyra i vårens Beck-säsong med titeln ”Vägs ände” är redan här, och visst känns det som att vägen tagit slut. Det finns inget mer nu – en tom återvändsgränd.

Hade det faktum att ingen i “Gods of Egypt” är egyptier varit filmens främst brist så hade jag kunnat vara mer generös betygsmässigt. Men tyvärr är det filmens minsta problem.

Den kan lätt klassas som en korkad, okänslig och klumpig actionrökare som får ”24” att likna ett Scorsese-verk. Men lämna hjärnan hemma och ”London Has Fallen” fyller sitt syfte som öronbedövande pang-pang-fest i 90 minuter. Mycket smällar för biljettpengarna i Babak Najafis internationella debut.

Detta är ett lågmält, men välberättat drama om rivalitet två åldrade bröder emellan i en liten by på Island. Det är otroligt anspråkslöst, fast desto mer berörande och så fantastiskt vackert att jag stundvis gapar av förtjusning i min biofåtölj.

När regissören Ramin Bahrani återigen rör sig i de socialekonomiska ytterkanterna i USA viker han sällan undan för den brutala sanningen, och gör med det även ett närgånget porträtt av individens påverkan.