Djungelns konung är tillbaka på vita duken, mer rippad än någonsin. Regissören David Yates svingar sin upptinade Tarzan högt bland trätopparna men med lianer som närmast slår knut på sig själva i försök att få en 1800-talsblockbuster om en vit, halvnaken hunk som räddar Kongo från kolonialförtryck att flyga år 2016. Trassligt var ordet.

Detta är den femte filmen i ordningen om våra välbekanta vänner från istiden, och frågan som ganska snart infinner sig är om det verkligen hade behövts ytterligare en?

Detta är en otroligt stark men också riktigt härlig film som handlar om kvinnor i allmänhet och indiska kvinnor i synnerhet. Den är rolig men också fruktansvärt gripande och tar modigt upp ojämlikhet och missförhållanden som är vardag på alldeles för många håll i världen.

Dags för tredje filmen om den framtida rensningsdagen där alla brott är tillåtna och hälften av befolkningen gör sig av med aggressioner genom tortyr och mord. Ett fyndigt, politiskt budskap har injicerats i serien och här finns en befriande fokus på spänning istället för våld. Men filmen hade gynnats av tajtare tempo och en dos subtilitet.

Leksakstillverkaren Hasbro använder TV-serier och filmer för att marknadsföra sina produkter, vilket fungerat strålande för bland annat ”Transformers”. ”Jem and the Holograms” slutade dock med ett megafiasko. Detta beror troligtvis på att filmen inte är trogen originalserien. Alls.

Med en ny filmatisering på god väg är det dags att damma av Disneys gamla tecknade version av ”Tarzan” från 1999. Barndomsminnet är fortfarande levande men visar sig bädda för ljum besvikelse, filmen är knappast lika bra som minnet lovar.

”Kiki” är en fascinerande och nödvändig inblick i en subkultur som möter högst verkliga hot på dagsbasis. Den bjuder även på drag i drag.

Töntig, skränig, daterad. Allt sådant går att förlåta när Roland Emmerich återvänder med uppföljaren till tjugo år gamla invasionsrullen ”Independence Day”. Värre blir det när man dessutom har dötråkigt i biofåtöljen.

Anne Rices förmänskligande av vampyren gör hennes klassiker till en avgörande vändpunkt i dess monstruösa historia. Detta är ett perfekt stycke trollbindande vers och likt ett nattligt offer låter jag mig villigt förföras.

Med teknisk briljans tar ”Hitta Doris” oss med på ett oförglömligt djupdyk i den vackra undervattensvärlden. Vad gäller handling och humor lever den dock inte upp till varken sin föregångare eller Pixars andra riktiga storverk. I slutändan känner man sig nöjd, om än snuvad på den där riktiga bio-magin.

Julianne Moore och Ellen Page är båda trovärdiga som det förälskade paret Laurel och Stacie och deras kärlekshistoria är absolut gripande nog för att engagera tittaren tillfälligt. Men samtidigt saknas något väsentligt i helheten och jag får inte riktigt grepp om det större dramat som känns slarvigt uppbyggt och slentrianmässigt berättat.

Brasilianska ”Neon Bull” är en brutal och poetisk upplevelse som balanserar farligt nära gränsen för effektsökeri. Gränsen för djurplågeri passeras dessvärre med råge.

En av Ingmar Bergmans tidigare filmer som också för tiden var väldigt omtalad. ”Sommaren med Monika” berättar historien om ung, het kärlek och vad som sedan hände. Detta är en modern och väldigt mångbottnad film som inte värjer för att tala om det svåra med hur det är att få livet att gå ihop när förälskelsens första fladdrande fjärilar stillat sin dans.

”Saving the world takes a little Hart and and a big Johnson” – mycket roligare än denna tagline blir det inte i ”Central Intelligence”, trots att den stora Johnson i fråga visar god komisk form. Och trots att det inte alls är världen som står på spel i filmen.

”Z for Zachariah” är ett vackert, nervigt, och välspelat laboratorieförsök där människor tagit mössens plats, men det hade kunnat lyfta mycket högre än det till slut gör.

Det var en gång en film om fyra trollkarlar och en polis som visade sig vara något annat, som spelade in en massa pengar. Hokus pokus så trollade man fram en uppföljare. Och massa trolleritricks fanns det men allt var bara en illusion – bakom ytan fanns ett manus tunnare än ett spelkort.

”Ringaren i Notre Dame” hade mycket att leva upp till efter storsuccén ”Lejonkungen”. Disney satsar på allvarliga teman och ett gediget hantverk i filmen som fyller i år 20 och som förtjänar lite uppmärksamhet.