Regissörerna Rod Blackhurst och Brian McGinn lyckas med bara 92 minuter till förfogande väva ihop en uppslukande true crime-berättelse med svidande samhällskritik och tankeväckande dualitet.

”Miss Peregrines hem för besynnerliga barn” är fylld av visuella infall och funkar för stunden, men filmen saknar ett riktigt hjärta och är bortglömd i samma sekund som eftertexterna börjar rulla.

Dockmästaren Petter Lennstrand har efter många lyckade tv-produktioner äntligen tagit steget till långfilm, men snubblar tyvärr bort sig i processen och missar chansen att skapa en minnesvärd upplevelse.

Var 109 sekund blir en amerikan utsatt för sexuella övergrepp, men bara 6 av 1000 förövare åker i fängelse. Av alla utsatta under 18 år är 82% kvinnor. ”Audrie och Daisy” är två av dem. Hur ska jag kunna betygsätta det här?

Found footage-filmens kommersiella urmoder må ha delat skräckfansen i två läger men det går inte att komma ifrån att den banbrytande filmen framkallade genuina kalla kårar – och avskräckte från besök i skogsmiljöer.

Maren Ades nästan tre timmar långa drama om den trasiga relationen mellan en far och dotter borde inte fungera, men den håller hela vägen till den fantastiska finalen. Med hjälp av både humor och svärta gör hon upp med ytlighet och livets skådespeleri på träffsäkert vis.

”Deepwater Horizon” är ett explosivt och väldigt välspelat drama baserat på verkliga händelser. Det blir stundvis riktigt spännande och effekterna är snygga även om utförandet känns rätt typiskt för genren och därför något klyschigt, samtidigt som manuset tyvärr tenderar att vara något teoretiserande på sina håll.

”Transparent” är en banbrytande amerikansk serie om familjeband, svek och identitetssökande. Jeffrey Tambor spelar Mort som kommer ut som Moira i denna känslosamma och vackra historia om en modern dysfunktionell familj och kriserna de möter och måste handskas med. (Recension av säsong 1-2.)

Skogshäxan från 1999 års lågbudgetsuccé är tillbaka och skapar bekymmer för nya kameraförsedda ungdomar. Filmen är inte utan klyschor och har en överdos av springande och skrikande, men när de där mystiska ljuden börjar låta i skogens mörker så blir det stundtals riktigt läskigt.

I ”Braindead” möts dramatik och humor i ett homage till genreklassiker som ”Vita huset”, ”Mars Attacks!” och ”Invasion of the Body Snatchers”. Resultatet är trots sina fel och brister en underhållande politisk pajkastning som känns helt rätt i tiden.

John Sturges “The Magnificent Seven” bjuder på riktigt imponerande shootouts och en legendarisk rollista, men den har en del problem som gör att den i slutändan blir en ganska blek remake av Kurosawas “De sju samurajerna”.

Antoine Fuqua visar med westernremaken ”The Magnificent Seven” att han behärskar genrens uttrycksmedel till fullo. Särskilt mycket substans är det inte, men väl mexican stand-offs, revolverdueller och pang-pang så att hälften kunde vara nog.

Ännu ett stop motion-animerat mästerverk från Laika, bolaget som gett oss filmer som ”Coraline” och ”Boxtrolls”. Även ”Kubo och de två strängarna” är en fängslande vacker saga om mod och inre styrka. Det är från början till slut underhållande och otroligt spännande för alla åldrar, även om den nog är väl mörk och otäck bitvis för det allra minsta.

Ron Howards dokumentär om ”världens största band” tilltalar sannolikt främst hardcorefansen, men förtjänar uppmärksamhet också från dem som bara har lite halvkoll på vilka The Beatles egentligen var. Ska den ses så ska den ses på bio.

Modeskaparen Tom Fords andra långfilm är en stilstudie i bildskönt och berörande obehag. En kriminalhistoria som från början till slut är suggestiv och väldigt spännande, men också mellan raderna riktigt tankeväckande. ”Nocturnal Animals” är en fantastisk film att både ses och kännas.

Får det lov att vara en italiensk superhjältefilm för att balansera upp den aldrig sinande och högst ensidiga kosten av Marvel- och DC-spektakel? Ja tack, i teorin får det gärna det. Osis då att ”Il ragazzo invisibile” i praktiken är en ganska anonym äventyrsberättelse som knappast gör anspråk på att vara en vuxenfilm.

Att en Mel Brooks-signerad parodi på gamla, svartvita skräckfilmer skulle bli en av komedigenrens starkaste klassiker hade nog få gissat. Men det blev den. Och den hejdlöst roliga filmen håller än idag.