Sök
Charlie Chaplin kommer alltid bli ihågkommen som en av de största inom komedigenren och det finns en anledning. Det gör sig påmint inte minst i hans mest framgångsrika film som även är en av de roligaste antikrigssatirer som gjorts.
Vissa filmer får en att känna sorg eller glädje, skapar lättsam underhållning eller svåra tankeställningar, men få filmer lyckas involvera lika många typer av känslor och tankar som det mångfacetterade dramat ”Lion”.
Jag älskar skräpkultur, jag älskar Michael Bay, hockeyslagsmål, Harmony Korine, John Waters, exploitation-film och tidiga ”Jackass”. Vet ni vad jag inte älskar? ”The Greasy Strangler”…
Ben Wheatley gör sin mest publikfriande film hittills och levererar en 90 minuter lång shootout i en skitig och övergiven Boston-fabrik. Snyggt, explosivt och oändligt underhållande.
Alice Lowe är kanske mest känd i Sverige för sin roll i Ben Wheatleys ”Sightseers” eller för biroller i Edgar Wrights filmer. I England är hon även en välkänd stå-upp komiker och komedi-skådespelerska. Nu debuterar hon som regissör med den extremt svarta seriemördar-komedin ”Prevenge”.
”Hell or High Water” är en sällsynt intelligent neo-western som framgångsrikt kombinerar pulshöjande thrillerelement och pang-pang med frän samhällskommentar. Den engagerar i varje enskild bildruta.
Michael O’Sheas debutfilm är en studie i sorg och utanförskap förklädd som vampyrfilm men saknar tyvärr det där ordentliga bettet.
Hong-jin Na fortsätter att etablera sig som en av de mest spännande kreativa rösterna inom sydkoreansk film. Med ”The Wailing” är han mer ambitiös, originell och ljuvligt galen än någonsin tidigare.
Paul Schrader går all in och försöker hitta tillbaka till sina forna glansdagar med sin nya heist-film om 3 kåkfarare som ska göra den sista stöten. Vi bjuds på en komplett spritt språngande galen Willem Dafoe i en av huvudrollerna men når Schrader ända fram?
Babak Anvaris ”Under the Shadow” har en grundstory som vi har sett tusen gånger tidigare, men inte i ett splittrat och volatilt Teheran på 80-talet.
”The Hollars” är en smårolig och sevärd dramakomedi om dysfunktionella familjerelationer och återföreningar. Det är ganska klyschigt och mycket av det vi ser här har gjorts tidigare i både bättre och sämre filmer. I det stora hela lyckas dock regissören och skådespelaren John Krasinski hålla fokus där den bör vara och därför i slutändan underhålla, åtminstone för stunden.
Filmatiseringar av Philip Roths verk har genom åren varit en svår nöt att knäcka, men regidebuterande James Schamus visar vägen med den finstämda och välskrivna ”Indignation”.
Fascinerande dokumentärfilm om liv och hur överleva dess trauman. ”Author: JT LeRoy Story” handlar om en avancerad litterär bluff som skakade om kultur- och kändisvärlden för ett decennium sedan. Det som utspelas på duken är ett spännande mysterium som ännu en gång bevisar att verkligheten faktiskt överträffar dikten.
Rumänske regissören Christian Mungiu följer upp sina succéer ”4 månader, 3 veckor och 2 dagar” och ”Bortom bergen” med ännu ett avskalat och blekt, men ändå under ytan pulserande drama om moraliska utsvävningar. Det berör absolut även om jag finner berättandets upprepande natur och klassiskt apatiska inramning vara lätt uttröttande, varför historien inte riktigt får den tyngd som den hade förtjänat.
Med fantastiskt foto, och överväldigande miljöer lyckas regissören James Gray (”The Immigrant, We Own the Night”) verkligen förflytta oss till Amazonas dödsföraktande djungel. Berättelsen lider dock av det alltför vanliga ”omarbetad-från-bok”-fenomenet, och känns som en rad händelser staplade efter varandra snarare än en resa som leder någon vart.
En svensk ”Tillbaka till framtiden”? Nej, riktigt så lyckat blir det inte, men ”Flykten till framtiden” är inte utan förtjänster för det.
Den senaste Guldpalmsvinnaren från Ken Loach och manusförfattaren Paul Laverty är en stillsamt ursinnig klagosång över ett samhälle som sviker. Den öppnar årets upplaga av Stockholms Filmfestival och bör ses från första parkett.
