”Bleed for This” är ett välspelat men konventionellt boxningsdrama om en av idrottshistoriens mest oväntade återkomster.

Intressant och välspelad biopic om att utmana köns- och etnicitetsbarriärer i skuggan av rymdkapplöpningen. ”Dolda tillgångar” är ett efterlängtat uppmärksammande av några av historiens bortglömda pionjärer. En välspelad film som siktar mot stjärnorna men tyvärr inte når ända fram.

”Den okända flickan” är något av ett praktexempel på hur en film kan göras bra med enkla medel. Det är rakt och ärligt, och man undviker att hamna i en klyschig föreläsning om moral och att göra rätt för sig. Detta tack vare en fokuserad och duktig regiduo, som tillsammans med en stark huvudkaraktär, berör och engagerar i ett smakfullt socialrealistiskt drama.

Någonting i filmen känns emellanåt väldigt rätt, men desto mer blir tyvärr i slutändan bara helt fel. Också denna gång. M Night Shyamalans senaste film, den psykologiska rysaren ”Split” är inte mer än hyfsat sevärd och aldrig riktigt spännande. Dock mobiliseras ett litet hopp i mig om att han faktiskt kan vara på väg tillbaka inom en inte alltför avlägsen framtid.

Oscarjuryns checklista: Biografisk film? Check. En ikonisk huvudperson? Check. Ett nationellt trauma? Dubbelcheck. Men trots att ”Jackie” nästan ber på sina bara knän om nomineringar är Natalie Portman det enda minnesvärda i denna film.

Detta är en ultra-realistisk film om att växa upp som afro-amerikan med droger, mobbning, homosexualitet och kriminalitet, och att överleva med alla odds emot sig. ”Moonlight” har hyllats både av kritiker och publik och jag kan bara hålla med – det här är en av årets filmer som måste ses!

Mästerregissören Ang Lee är tillbaka med förstoringsglaset över ett stycke USA-historia år 2004, där det allra heligaste i amerikansk kultur – Thanksgiving, kändisskap och storslagen tv-underhållning – står i stark kontrast mot den råa verkligheten som skapat hjältarna. ”Billy Lynn’s Long Halftime Walk” är ett krigsdrama som lämnar mycket att fundera över, inte minst vad det är man firar egentligen.

”Life, Animated” ger en fascinerande inblick i en autistisk mans vardag, och hur han tar sig an omvärlden med hjälp av karaktärerna och de enkla teman som Disneys filmer bygger på. Det är en okonstlad produktion som får lite mer kött på benen av de vackert animerade styckena som gestaltar hur Owen känner.

Kombinationen av ondingarnas dödskallehjälmar, Val Kilmers sexiga hästvans, den ruskiga tvåhövdade draken, apmutanterna, trollkarlens magiska nötter och James Horner svepande stråkar är bara en bråkdel av det som gör ”Willow” till en oförglömlig klassiker. Detta är helt enkelt en high-fantasy rulle alla nostalgiker måste se.

Ännu ett sci-fi-drama där våra hjältar ska rädda en dystopisk framtid. Det bådar kanske inte gått med tanke på så många andra föregångare, med ”Travelers” har hittat en nedtonad och underhållande balans som får en gammal sci-fi-nörd att hoppas.

Michael Fassbender försöker häva förbannelsen som säger att alla TV-spelsfilmatiseringar suger. Det går sådär, mest på grund av att handlingen är så urbota fånig.

Sällan har en suverän rollista slösats bort lika resolut som här. ”Skönheten i allt” parar en absurd premiss med världsrekordförsök i gråtmilda klichéer och toppar med den mest förnuftstrotsande twisten i mannaminne. Ja, det rör sig om en direkt förolämpning mot publiken.

SVT:s seriesuccé “Äkta människor” plockades snabbt upp av den amerikanska TV-jätten AMC och för att Hollywood-anpassas till en bredare publik och visst blev det bra. Med en solid och underhållande första säsong så visar den uppföljande prov på fortsatt gott hantverk som till och övertrumfar originalet på många sätt.

Uppföljaren till en av Sveriges största biosuccéer någonsin erbjuder mer av samma, fast inte lika bra. ”Hundraettåringen som smet från notan och försvann” är duglig men knappast sprakande underhållning.

”Bamse och häxans dotter” är en mysig tecknad film som är både charmig och tänkvärd. Bamse och hans rättänkande vänner behövs verkligen fortfarande för att sprida lite trevnad och viktiga budskap till våra små. Den sköna längden på ca en timme gör att inte ens vi stora blir uttråkade.

Hur säljer man bäst in en urvattnad klassiker? Med ond, bråd död såklart. Med rädsla kan man manipulera folk. Det har politiker alltid vetat, och Frank i den svarta komedin ”Scrooged” vill inte vara sämre. Filmen är från 1988, men Bill Murrays cyniske karriärist känns lika aktuell för vår egotrippade sociala-media-generation, som för dåtidens Yuppies.

Illumination Entertainment bjuder oss här på en härlig och fint animerad musikal. ”Sing” får det utan tvekan att rycka lite i dansnerven samtidigt som man ler med de gulliga karaktärerna som tar plats på scenen och duken. Fast det är lite segt emellanåt och manuset känns närmast trivialt på sina håll.