När Steven Spielberg ger liv åt Roald Dahls saga på bioduken är de visuella ambitionerna på topp och barnen lär bli hänförda. Men hoppas inte på att återuppleva den Amblin-magi som gjorde ”E.T.” till en klassiker. Det här är jättesnyggt, och jättetomt.

Från hårig vårta på näsan, dassig grön hy, puckelrygg och svart sliten kåpa i stickig ull till näspiercing, concealertäckta finnar och katolsk skoluniform med matchande overknees – häxan har liksom sin vän vampyren gjort en fascinerande klassresa. På kvast har de flugit från Blåkulla och dess djävulusiska ritualer till den centrumbelägna New Age-butiken med rosdoftande ljus. ”Den onda cirkeln” är för häxfilmer vad P.J. Harvey var för tonårsbrudar på 90-talet.

Från ”Främling vid vatten” till främling på franska landsbygden. Regissören Alain Guiraudie vill trycka in mycket i sin märkliga historia, men trots flera snackis-scener är det en kamp att hålla sig sittande upprätt i biostolen.

Programledaren för en ekonomisk show blir tagen som gisslan i live-tv.  Jodie Fosters ”Money Monster” har spänning, humor, stjärnglans… men inte mycket djup under den så lovande ytan. Jag är dock underhållen hela vägen och vill inte riktigt skrapa på den där ytan.

Det är avhoppare och trenchoatklädda MI6-officerare med hornbågade glasögon som om kalla kriget aldrig hade tagit slut i denna ljumna filmatisering av en samtidsthriller signerad John le Carré. Den största behållningen stavas Stellan Skarsgård, som lyckas väcka sympati som bullrig, rysk gangster. I övrigt är allt mindre spännande än vad det borde vara.

Woody Allen är romantisk och nostalgisk när han skildrar ung kärlek i 1930-talets Hollywood. Det är en lättsam och kanske lika lättglömd skröna, men sevärd inte minst för bländande miljöer och rapp humor.

Epileptiskt tempo döljer inga brister när mobilspelet ”Angry Birds” blir film. Vad vi bjuds på här är ett stort, slätstruket ingenting till tonerna av Limp Bizkit.

Insatserna är högre, frisyrerna större, mutanterna sexigare och skurken mäktigare än någonsin. När X-Men intar det kitschiga 1980-talet har ingen hört talas om ”less is more”. Här kommer ett riktigt snyggt och episkt äventyr gjort för en enorm bioduk.

Äktenskapsdramat ”Vem är rädd för Virginia Woolf?” visar tvåsamheten när den är som fulast. När två gifta par möts en berusad natt resulterar det i svart humor och verklig tragik.

Berättelsen om den självlärde indiske matematikern, Ramanujan, vars geni har jämförts med Isaac Newton, innehåller både hopp och tragik. Tyvärr är det en film där helheten inte når upp till summan av delarna, och även om historien är fint skildrad är det svårt att riktigt gå igång på den.

John Le Carrés roman med samma namn blir i händerna på Susanne Bier en fantastiskt spännande och nyanserad nutida kriminalhistoria om liv, död, politik och kärlek. ”The Night Manager” är en välspelad miniserie i klassisk spionthriller-anda med en fullkomligt fenomenal Tom Hiddleston i huvudrollen och jag beordrar dig att genast se den.

”Bad Neighbours 2” är en otroligt rolig uppföljare, som kanske inte överraskar vad gäller upplägget men desto mer förvånar i djupet av utförandet. Karaktärerna är sköna, mångfacetterade och humorn hela vägen lättrelaterad, åtminstone om man som jag är begåvad med en något vulgär uppsättning skratt-DNA.

Trots en hel rad med begåvade skådespelare i huvudrollerna och en behagligt morrande Kevin Costner som slår in skallar på löpande band, håller inte “Criminal” ihop. Ett sedvanligt uselt manus och en superskurk som klivit ut ur en ratad Bondfilm sänker ett på pappret ganska lovande thrillerbygge.

Om handlingen i ”Lost in Translation” parade sig med premissen för ”Måndag hela veckan” och ”Cloud Atlas” tog på sig gudfaderskapet för avkomman, ja, då skulle resultatet se ut ungefär exakt precis på pricken som ”Kungens hologram”. Tjusigt och småputtrigt, med andra ord.

Dokumentärfilmaren Jon Greenhalgh lyfter fram en gränslöst fascinerande berättelse som är så förbluffande, otrolig och bisarr att man hade avfärdat allt som krystat trams om det vore fiktion.

Ingen sann katastrof utan en Hollywood-filmatisering. Gruvolyckan i Chile 2010 är sannerligen gripande, men filmen sänks av vittvättad casting, engelskspråkig dialog med accent, usel dialog och platta karaktärer.

Med djungeldjur, glada färger, flygande tärningar och leende Robin Williams på filmfodralet hyrde många föräldrar hem filmen ”Jumanji” i mitten av 90-talet, efter att ha fått intrycket av att den skulle vara en fartfylld och underhållande äventyrsfilm för hela familjen. Inte kunde de veta vilka mardrömmar den skulle ge deras barn.