Det finns något speciellt med manlig sorg, en sorg som  varken är lätt att uttrycka eller i vissa sammanhang att ens acceptera. Visserligen är det inte första gången som just detta porträtteras i film men ”Vänner för livet” är ett mer lyckat exempel på denna subgenre.

”Buffalo 66” är en snudd på fulländad indiedebut som skymts en aning bakom upphovsmannens senare kontroverser i filmvärlden. Den är värd din fulla uppmärksamhet.

”Tallulah” är ett gripande men också mycket underhållande drama om olika kvinnoöden som korsar varandras väg. Begåvade Ellen Page och den minst lika briljanta Allison Janney spelar huvudrollerna i denna pärla som jag varmt rekommenderar.

Oinspirerad uppdatering av en av Hollywoods mest ambitiösa satsningar någonsin. 2016 års ”Ben-Hur” lider av dåliga effekter, stelt skådespeleri och en sövande huvudperson.

Whit Stillman står bakom den senaste Jane Austen-filmatiseringen ”Love & Friendship” och historien, liksom sättet den berättas på är behagligt välbekant. Detta snygga kostymdrama om kärlek och relationer baseras på ett suveränt manus med härligt bitska repliker som levereras trovärdigt av en strålande ensemble.

Christine Meltzer och Björn Kjellman skriker, bråkar och medelålderskrisar i en skilsmässo-”komedi” som snabbt blir tröttsamt gapig.

Kultförklarade tv-duon Edina och Patsy samlar ihop hela det gamla gänget på stor duk. En efterlängtad comeback (eller är det ett sista farväl?) ger lika delar nostalgiska känslor som en besvikelse över hur mycket bättre det hade och borde kunnat bli. Halva filmen är helt hysterisk. Den andra halvan går på tomgång.

Belgiska ”Ardennerna” hade vunnit mycket på att vara en film istället för två, men biter sig ändå fast tack vare lysande skådespelare och tät atmosfär.

Denna tidsresar-thriller, med mordet på John F. Kennedy i centrum, är, på det hela, endast halvbra/halvdålig, främst på grund av dåligt utvecklade sidohandlingar. Den räddas dock från ett sämre betyg bland annat tack vare ett par riktigt bra avsnitt och individuella skådespelarinsatser.

En sorg för stor för tårar. Så kan handlingen  i denna franska filmklassiker sammanfattas. Juliette Binoche visar hur man genom begränsat minspel och minimalistisk dialog kan levandegöra en av människans primära känslor. Pretentiöst? Det är det också.

Det som tycks vara ett trendbrott där skräck inte bara tagit sig från bioduken till tv-skärmen utan även gör det på ett bra sätt, har lockat fram något av det bästa inom genren på länge. ”Outcast” är något för alla övernaturliga fantaster som vill ha riktig kvalité.

Med sprudlande visuell stil, tidstrogna miljöer och tunga beats har regissören Baz Luhrmann skapat en säregen skildring av hiphopens uppkomst i 1970-talets New York. Men det röriga berättandet och stundtals glättiga tonen försvagar Netflix senaste storsatsning.

”Gomorra”-regissören Stefano Sollimas nya film är en pulserande resa genom den italienska undre världen som slutar i en av årets mest oförglömliga filmupplevelser.

Ta med era mammor och mormödrar på bio i höst. ”Florence Foster Jenkins” är en stor, älskvärd må-bra-komedi med en briljant rolig Meryl Streep som tidernas värsta operasångerska.

Jonah Hill och Miles Teller är den otippade helan och halvan som spelar i en av årets sjukaste filmer. ”War Dogs” skryter visserligen med en ”baserad på verkliga händelser”-stämpel men har onekligen fått en humoristisk twist för att locka publik.

Med ”Nerve” försöker ”Catfish”-regissörerna lära oss en läxa om internet och sociala medier, inlindat i en film om att våga ta chanser. De lyckas förvånansvärt väl med sitt uppdrag, trots en fullkomligt hårresande inställning till logik.

Vad har Illuminati, julljus, venetianska masker, författaren Arthur Schnitzler, It-paret Kidman och Cruise samt sataniska baklängesmelodier gemensamt? Erotisk thriller är bara en av alla genres som använts för att beskriva ”Eyes Wide Shut”. Kubricks sista verk må vara hans minst självklara, men likväl inte mindre briljant.